Att komma över omöjlig kärlek

Visst är det frustrerande ?
LIte som att se en människa gå på lina över ett stup , och svara på alla som ber henne komma ner... men det är ju så svårt....  ja vänta tills du landat på marken med huvudet före....

Tror desvärre att det är lönlöst att försöka förklara , jag tror konsekvenstänket och förnuftet sätts ur spel helt och håller i en sån situation , lite som en att försöka förklara för en alkis att han borde sluta supa innan det går åt skogen. Det funkar tyvärr sällan. Jag tror det oftast behövs en rejäl krashlandning för att folk ska vakna upp och fatta vad de håller på med , på riktigt. Innan dess är man nog vagt medveten om riskerna men begäret är starkare. Tyvärr drar man med sig alla i sin närhet med i fallet , i Anonym(vilsen) fall är det antagligen två familjer som kommer behöva krossas för att hon och älskaren ska fatta.

Våran sits är väldigt jobbig, då vi alla fyra är vänner och umgås ofta... Vi båda tycker det är otroligt jobbigt att umgås allihopa, men ändå så står vi ut...min älskare har sagt vid flertal tillfällen att detta känns som vardag nu...vi pussas hej då och så hörs vi senare... Och när man kliver in i hemmet sitt så sätts en mask på. Det är jätte hemskt, jag vet. Och när vi umgås alla så försöker man göra sitt bästa för att ingen ska märka nåt, men det är skit svårt, då vi bara vill vara nära varandra hela tiden, vi gillar varandras närhet. Ingen av oss vill mista det. För två veckor sen pratade vi lite, kom fram till att vi ska ta det lite lugnt, en paus...det gick väl sådär...tog en vecka sen kunde vi inte låta varandra vara...det är så svårt, för vi ses nästan dagligen. Bor "grannar"...barn i samma skola. Jag har varit så nära två gånger under denna tid att sälja och flytta, men tanken på att inte få vara nära han, mista han gör mig panikslagen. Samtidigt så funkar det bra med min man hemma, vi är kärleksfulla, har jätte bra och underbart sex...vardagen flyter på så att säga...

Ja, verligen frustrerande. Som att se någon köra huvudet i väggen om och om igen. Och som klagar på att det gör ont. Det är så tydligt att man inte VILL se vad som är rätt att göra i en situation som denna. Jag var ju likadan. Så jag vet ju precis hur "hög" man är på förälskelse och hur mycket man förnekar. Tragiskt. Kommer aldrig någonsin att försätta mig i en sådan situation igen. Självklart kan man få känslor för någon annan än sin partner, det kan man inte rå för. Men älskar man sin partner så hanterar man det väl genom att jobba på relationen på hemmaplan?   

Jag säger det igen. Denna situation är en tickande bomb.Det är bara en tidsfråga innan era respektive märker tecknen som ju självklart finns där hela tiden. Du har bara två val: stanna kvar där du är och bara vänta på att bomben briserar (=du kan inte kontrollera skeendet alls) eller backa rejält från din älskare och försöka få lite distans till känslorna. Först då kan du ju (kanske) se lite klart. Du kan bryta om du VILL. Du är inget offer. Skärp dig, människa! Ta ansvar för din familj. Du skriver att det funkar bra med din man. Ni är kärleksfulla och har bra sex. Vad är egentligen problemet på hemmaplan? Vad är det som fattas eftersom du blivit förälskad i din vän?  Varför är du villig att riskera att förlora det du har, som ju är bra?

Klart jag inte vill se, jag älskar ju han..och det gör så ont att dela han med en annan, speciellt att dela han med min vän. Jag vet vad jag måste göra, och det gör så himla himla ont i mig, känns som mitt hjärta slits i tusen bitar.. Jag trodde aldrig att jag kunde få sånna hära känslor för någon annan än min man, men oj så lätt det var. Vi föll pladask, från första stund jag lärde känna honom kände jag att jag drogs till han...att jag trivdes så bra med han, vi är så lika...och desto längre detta gått, har jag insett att jag och min man är så olika, och att jag nog lever i ett instängt äktenskap. Känner mig så levande med min älskare. Men jag vet att jag måste lämna han, för min man och barnens skull...måste försöka...för deras skull.

Ingenting fattas, jag bara vart förälskad, vart kär..i en annan än min man...

Men du, det är "bara" förälskelse än så länge. Det går över. Och då är det inte ett dugg roligt kan jag meddela. Jag var så urbota dum att jag var kvar i flera år. Jag dog lite inombords för varje dag, min självkänsla bröts ner sakta men säkert. Till slut trodde jag på fullt allvar att detta (att vara hans älskarinna) var det bästa jag kunde få. Och jag hatade det. Att dela honom med frun. Att bara träffas i hemlighet, aldrig få fira jul ihop, mysgosa på helgerna, planera semester ihop. Det är så förnedrande att vara älskarinna. Jag kände mig så billig.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade inlett denna otrohetsaffär. Idag har jag bara djupa ärr och en stukad självkänsla kvar. Inget mer. Det var inte värt det ett dugg.

Du ser bara rosa moln just nu, du idealiserar din älskare (det gör man i förälskelsefasen) men så småningom går förälskelsen över. Ska du vänta ut det och se, eller vad är planen?   

Precis. Bra skrivet. Man måste fundera på vad det är man vill ha egentligen. 

Problemet är väl att hon får det bästa av två världar på ett sätt. Plus en känsla av ett händelserikt dramatiskt liv. Det kan vara mer lockande än den vanliga vardagslunken som ligger där och väntar.

Det är som att någon berättar att den åker tåg och det går fortare och fortare och är så himla kul, men det inte finns några bromsar. Det kan alltså, om man inte hoppar av i tid, bara sluta på ett sätt. Men det är ju så härligt med vinden i håret, så det tänker vi inte på nu.  

Frustrerande, som Fool säger.      

Men du, det är "bara" förälskelse än så länge. Det går över. Och då är det inte ett dugg roligt kan jag meddela. Jag var så urbota dum att jag var kvar i flera år. Jag dog lite inombords för varje dag, min självkänsla bröts ner sakta men säkert. Till slut trodde jag på fullt allvar att detta (att vara hans älskarinna) var det bästa jag kunde få. Och jag hatade det. Att dela honom med frun. Att bara träffas i hemlighet, aldrig få fira jul ihop, mysgosa på helgerna, planera semester ihop. Det är så förnedrande att vara älskarinna. Jag kände mig så billig. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade inlett denna otrohetsaffär. Idag har jag bara djupa ärr och en stukad självkänsla kvar. Inget mer. Det var inte värt det ett dugg. Du ser bara rosa moln just nu, du idealiserar din älskare (det gör man i förälskelsefasen) men så småningom går förälskelsen över. Ska du vänta ut det och se, eller vad är planen?   

Vi har ingen plan. Ingen av oss vill mista varandra. Vi älskar varandra, men vi kan inte leva ihop. Och det gör ont, nå jävulskt ont... Just nu tar vi en dag i taget.