Att komma över omöjlig kärlek

Om du är skiträdd nu så är det ingenting mot vad du kommer vara när du när otroheten är ett faktum och din man är på väg till din älskare för att slå ihjäl honom. Har du tur kanske det bara blir en gång. Otrohet kan väcka helt okontrollerbar ilska. Kanske du kan mildra det lite genom att berätta själv, jag vet inte.

tänker samma sak. 

Erkänn en del av sanningen, säg att du känner dig attraherad av mannen att du vet att det är ömsesidigt och att det känns obekvämt och svårt att träffas.. Tråkigt men sant så behöver ni undvika dem. 

Du behöver dock fundera på om du ska ljuga eller ej eftersom han garanterat kommer att fråga om det hänt nåt. Kanske ett bra tillfälle att erkänna och lägga några av korten på bordet.. Detta är ju skitjobbigt men troligen finns det inga bättre alternativ. Om (när) det kommer fram på annat sätt blir det 1000 ggr. värre.. 

En del av mig vill berätta, för jag hatar att ljuga. Men jag kan inte berätta sanningen. Min älskare vill inte detta kommer ut, inte jag heller. ..och de sista jag vill är att förstöra hans förhållande. Sen om vi en dag vill att detta ska komma ut, att vi känner att det är vi. Då är det en annan sak. Men jag tror inte det kommer bli så...

Vilsen den där oärligheten är inte bra för någon, inte bra för din självkänsla i längden och inte för din man som inte får någon möjlighet att välja att leva med dig eller inte nu då du fått känslor för någon annan. Så mycket jag kan förstå att man kan bli förälskad i någon annan, särskilt om man är olycklig faktiskt, så har jag svårt att förstå oärligheten. Och jo du kan bryta med din älskare och berätta för din man varför. Det blir inte roligt förstås men det är tusan så mycket bättre än det ni håller på med nu..Min situation liknade din och jag bröt med mannen ifråga samt berättade för både honom och min man varför innan något större (läs fysiskt) hade hänt mellan oss. Av någon anledning hade jag förväntat mig samma ärlighet av honom. Men så blev det inte, mitt i allihopa när jag försökte reda ut det hela slutade han som sagt att prata med mig. Bara sådär. Jag tappade mycket av min respekt för honom då men ny i efterhand har jag mer förståelse för att han i sin relation inte kunde vara så ärlig. Hans partner hade inte fixat det. Men det skulle han ha tänkt på innan kan jag tycka. Har han bestämt sig för att leva med henne så borde han kunna göra det utan att ha flirtar med andra vid sidan om och sedan ljuga henne rätt upp i ansiktet. Jo jag blev så förbannad att jag faktiskt berättade allihopa för henne med, inte för att hon trodde på det men det är ju hennes problem. Lita inte på att du vet hur det här kommer att sluta. Människor gör de mest oväntade saker i sådana här situationer när de plötsligt inte orkar längre..I mitt fall tror jag inte att han hade räknat med att jag skulle berätta för min man och än mindre för hans partner, inte en sekund. Men det gjorde jag. Förr eller senare på ett eller annat sätt kommer det fram. Och då blir det hemskt, för att inte tala om att det är respektlöst mot alla inblandade att gå bakom ryggen på alla som ni gör. Visst ni är förälskade och då blir man lite tokig och empatilös, men trots det kan man försöka att inte bete sig hur som helst.

Men du, det största bedrägeriet är det du och din älskare gör mot er själva. Inse faktum: ni kan INTE kontrollera denna situation, dvs det står inte i er makt att kontrollera om denna historia uppdagas eller inte. Troligtvis kommer det ske på ett alldeles oväntat sätt. Det finns så många små tecken som någon bara behöver lägga ihop för att se mönstret. Och denne någon kan vara era partners, en annan granne, någon vän. Ni vet inte vem som har ögon och öron.

Det här har jag varit med om och vi blev avslöjade. Dels hans hustru bidrog till detta när hon märkte att han blev personlighetsförändrad, han erkände till slut för henne och tog reda på vem jag var och slutligen vem min sambo var och skrev ett långt brev till honom. Vi återupptog kontakten igen efter ca 1 år då vi fortfarande var kära och till slut blev älskaren så frustrerad av situationen att han ändå kontaktade min man till slut även om han under resans gång hade lovat mig dyrt och heligt att aldrig någonsin göra något sådant. Till slut när den ena vill mer än den andra kan det bli väldigt bittert oavsett hur stark kärleken än må vara eller för den saken skull ha varit. Vi hade en affär under flera års tid, vi var kära men jag garanterar- det är inte värt det om man inte bestämmer sig för att lämna sin partner först innan det bli för seriöst med den andra. Det är inte värt det!!

Kan tillägga att dom skilde sig och har 4 unga vuxna barn och min man valde att stanna kvar. Jag fick kakan och åt upp den på bekostnad av min man tillit. Idag när jag ser tillbaka ångrar jag allt, det var verkligen inte värt det för någon part!

Vet inte ut eller in... Han vill inte sluta. Fan att detta är så svårt. Jag vill inte såra min man, mina barn. Men vill inte släppa min älskare. Jag har inte känt såhär på flera flera år, han har väckt upp känslor i mig jag inte trodde fanns. Jag är förälskad...men inte i min man...

Om du läser om båda dina inlägg jag citerar ovan.... lägger du märke till något speciellt ?

Om inte så kan jag hjälpa dig , i båda fallen så pratar du om vad din älskare vill eller inte vill... hela ditt fokus kretsar kring vad HAN vill , inget annat verkar finns för dig , och det är tyvärr ganska typiskt för människor som är förälskade , tunnelseende , skygglappar , etc ... du varken tänker eller agerar logiskt.  

Var tog din man vägen i ditt huvud ? Var tog dina barn vägen ? Är inte dom värda något alls längre ?.. Ok att du är förälskad i din älskare men har inte din man och dina barn något människovärde alls ?.... Är dom så pass betydelselösa att dom är värda att såras och förnedras (i din mans fall) på det sättet som en otrohet gör ? Ok att du inte älskar din man längre , men måste du förnedra honom ? Kan du inte avsluta ert förhållande med värdighet ?

Försök inse , du har ingen som helst kontroll över om du blir påkommen eller ej , det är inte något du eller din älskare  bestämmer själva... tror du inte att precis alla som blivit påkomna oxå trodde att det aldrig skulle hända ? Oddsen att ni blir påkomna är väldigt höga i ditt fall , det är bara en tidsfråga , som det är nu har du fortfarande chansen att iaf reparera en del av skadan , när ni blir påkomna kommer allt hamna utanför din kontroll. Vad spelar vad din älskare vill eller inte vill för roll för din familj ? Är det han som kommer få förklara sig inför din man ? Är det han som kommer få förklara sig för era barn varför de nu ska bo hos mamma eller pappa varannan vecka ?.. det är dig själv , ditt förhållande , ditt och dina närmastes liv du håller på att sabba

Jag lägger mig i lite. Självklart resonerar du och många andra klokt Fool . Det som fascinerar mig är varför man inte lyssnar på det du berättar. Jag har visserligen kommit till ett annat stadie då jag till slut var tvungen att berätta för att kunna gå vidare, men jag har varit där "Vilsen" är. Jag har varit otrogen och jag har varit nästintill "öppen" i min kärlek till min älskarinna. När jag var det så vet jag att allt var riskabelt. Tyckte det var otäckt att jag kunde förlora min fru, mina barn och min familj, men jag kunde inte sluta. De ord du skriver var just bara ord. Allt pekade på att det skulle bli en katastrof, alla tidigare erfarenheter, alla som varit med om något liknande och berättade vad som skulle komma, alla kloka människor, psykolger, terapeuter, precis alla. Men man lyssnar inte. Jag kan inte förklara mitt beteende, jag kan inte förstå hur jag hamnade där, men jag kan förstå hur svårt det är för "Vilsen" och många andra att vara förnuftig och fatta det beslut som borde vara det enda rätta.