Att komma över omöjlig kärlek

Du har rätt i det du skriver och det är kloka men skrämmande ord. Vi har valt att ha mindre kontakt för att vi ska reda upp våra egna privata liv. Vi arbetar båda med att försöka skilja oss, men än så länge begränsad framgång. Helst ville vi ha en bra och nära kontakt för att bland annat stötta varandra, men förstått att skilsmässorna är våra egna sorger och förluster som vi inte vill bygga upp vår gemensamma relation på.

Jag vet inte heller om vi blir ett par i framtiden. Innerst inne hoppas jag på det, men jag ser det ändå som högst osannolikt. Hamnar vi i obalans där den ena lyckas bli fri medan den andra är kvar och kämpar med skilsmässa eller kanske försöker lappa ihop förhållandet kommer det bli uppslitande.

Vår "avgiftning" går ändå ut på att försöka skapa en vänskap av en relation som tyvärr ligger efter vänskapen. Dvs vi måste backa några steg. Vi försöker att inte träffas så att vi i första hand förhindrar att vi blir fysiska med varandra, kramar och kyssar. För mig skulle det vara fantastiskt om vi lyckas. Vid vår korta träff kändes det tyvärr som det gick åt fel håll.

Det låter som att ni har förhållandevis goda möjligheter eftersom vinsterna är så stora om ni lyckas, dessutom kostar det inte särskilt mycket alls med avhållsamhet under en tid framåt.

Kostnaden för er båda ligger i att ni skiljer er och förlorar gemenskapen med era respektive (blivande) ex. och familjelivet sådant det är just nu. Dvs. samma pris som alla betalar när man skiljer sig.

Att ni är överens om att bibehålla vänskapen, kanske försöka skapa ett gemensamt liv på sikt när ni är fria låter som en fantastisk morot och möjlighet. Det är detta ni borde ta fasta på som bränsle och motivation.

Om förälskelsen och kärleken er emellan verkligen är äkta och stark bör det inte vara några problem att bryta kontakten under ett halvår eller så. Fokusera på att avsluta era respektive relationer och kunna gå vidare med rent samvete.

Det kan mycket väl bli så att en sån hantering av situationen, dvs. att ni sköter det snyggt, visar sig vara helt avgörande för hur ni lyckas skapa ett gemensamt liv efter uppbrottet. Detta borde vara en väldigt starkt motiverande faktor.

Risken om ni fortsätter som nu är att ni bygger en relation utifrån en massa elände, lögner, otrohet och får se för mycket av varandras mörka sidor. Även om det troligen inte känns så ny kommer en dag då du är helt fri och vill börja på nytt.
Din älskare kommer då att vara helt förknippad med din kanske mörkaste tid i livet, lögner, uppbrott, separation etc. Han kommer att ha en koppling till hela den processen (även om det är som "lyssnare"). Risken finns att den relationen inte längre känns helt "fräsch" när du vill börja på ett nytt liv.

kan ni kapa nu, sluta umgås och ge varandra tid att städa, separera och bryta upp - så kan det finnas en möjlighet till nystart tillsammans.

Mitt tips skulle vara att jobba med dessa bilder och låta framtiden bli bränsle för beslutsamheten nu.
OM det visar sig att ni inte hittar varandra efter ett längre uppehåll så var det helt enkelt inte tillräckligt viktigt och då kommer ingen av er sörja.

Hej (en till)! Ja, det är svårt när känslorna svallar. Jag läser just nu Kärleksrelationen - en bok om parrelationen av Tomas Böhm. Kan verkligen rekommendera den. Den ger en djupare insikt i varför vi ibland trillar dit och blir förälskade och vad som kan ligga bakom de mekanismer som gör att vi "tillåter" oss att ha en otrohetsaffär.

Förälskelsen handlar mycket mer om en själv än om föremålet för de ömma lågorna. Det är en djup och grundläggande långtan efter att helt gå upp i en annan människa, att bli sedd, att bli hel. Det som att vara bebis igen och inte skilja på sig eget jag och mammas jag. Ungefär så blir det i en förälskelse. Detta är inte alls fallet i en mogen kärleksrelation. 

Att bryta en relation när man är mitt i en förälskelse är ju oerhört smärtsamt. Men, om man förstår att känslorna som finns för den andre egentligen handlar om mina egna ouppfyllda behov, så kan man ju försöka jobba med de egna behoven och på så sätt hantera förälskelsekänslorna. Det är en väg ut, vare sig det blir något av relationen eller inte.

För så mycket jag har ändå lärt mig om livet att jag insett att ingen annan människa kan göra mig lycklig. Min lycka och välbefinnande är mitt eget ansvar. Och det som känns så fruktansvärt smärtsamt NU (att inte få leva med den man är förälskad i) och det känns som att det är den ENDA vägen till sann lycka. Men det är helt enkelt inte sant. Man kan bli riktigt lycklig på så många sätt. 

Mitt råd till dig, och alla andra olyckligt kära i tråden, är att jobba med att försöka förstå vilka behov som ännu inte är tillfredsställda och som kan utgöra bakgrunden till er förälskelse. Jobba med dem, och bygg lyckan i ditt eget liv. Det är vägen framåt. Kärlek kommer och går i livet, men man kan vara lycklig oavsett.        

Kloka ord! :)

I eftertankens kranka blekhet...

Jag tror såhär... jag tror att en förälskelse många handlar om att man är kär i känslan , drömmen , idealet snanare än den verkliga personen. För ärligt talat man VET inte hur man fungerar som ett par förrän man levt i hop ett tag , speciellt efter det att förälskelsen lagt sig , det är fört då (när man slutat idealisera varandra) som man verkligen ser människan bakom idealiseringen.

Jag tror att man många ggr tar alla sina drömmar , förhoppningar , längtan efter den perfekta mannen och det perfekta förhållandet och stoppar ner det i en "påse" i huvudet , när någon lämplig kandidat dyker upp som man blir förälskad i så klär man personen med innehållet i "påsen" , dvs personen symboliserar alla våra drömmar och förhoppningar om den perfekta partnern , det perfekta förhållandet. Problemet med symboler öär att människan bakom symbolen inte alltid lever upp till allt vad symbolen betyder , väldigt få människor är perfekta , alla har brister och när förälskelsen lagt sig och man ser människan som han / hon verkligen är med alla sina brister så kanske man blir väldigt besviken , personen kanske inte längre lever upp till den dröm man hade , personen kanske tom är minst lika tråkigt och alldaglig som den man lämnade , eller tom värre...

Ett annat problem är att man när man står i valet och kvalet mellan att vara kvar i sitt nuvarande förhållande eller älskaren så jämför man dem med varandra , väger fördelar och nackdelar , men problemet är att det är en orealistisk jämförelse eftersom älskaren många ggr är en symbol för ens egna drömmar , och vem kan mäta sig med en dröm ? vem kan leva upp till drömideal ?... det går lixom inte... och då är det kanske inte så konstigt att ens nuvarande partner och ens nuvarande förhållande känns väldigt tråkig och alldaglig... så när du pratar om förändringar , vad är det för förändringar du pratar om ? Är dom realistiska eller är de ett försök att göra om din nuvarande man så att han blir lite mer lik idealen ?

För när man pratar om förändringar måste man oxå ta med i beräkningen sig själv och sina egna brister , hur mycket har du själv bidragit till att ert nuvarande förhållande ser ut som det gör ? Och den frågan får man bara svar på när man inleder en ärligt och rak kommunikation med sin partner om problemen i förhållande och förändringar , för tyvärr ser man sällan sig själv som andra ser en , tyvärr ser man sällan sina egna brister och hur mycket man själv bidragit till hur förhållandet utformades.

Mao avgiftningen vi talat om handlar inte bara om att bli av med förälskelsen utan oxå om att landa med bägge benen på jorden och börja se saker o ting (din man , älskaren , förhållandet) för vad de verkligen är och inte drömmen och idealen , en mer realistisk bild helt enkelt , det är först då du är redo att föra en realistisk diskution kring förhållandet , ett eventuellt uppbrott , etc... eftersom det är först då du ser allt som det verkligen är och det är först då du kanske uppskattar det du redan har mer än när du jämför det med en drömbild. Det är först då du är redo att göra ta vettiga beslut... inte nu när du är mitt i ruset , drömvärlden och idealiseringen.

Vill börja med att säga att jag är en man ;). Tack för att ni skriver ner era tankar och erfarenheter, både de som blivit bedragna och de som bedrar. Det är nyttigt, intressant och samtidigt sorgligt. Jag lever med en narcissist, min fru är elak, styr, domderar, saknar empati etc. Det är fruktansvärt tufft att leva med henne. I drygt 20 år har jag ödslat med kärlek till henne, när jag nu inte längre förmår att älska henne så är relationen outhärdlig. Hon spyr ut hat till mig, även inför barnen, vägrar att skilja sig och har lovat att förstöra för mig om jag ändå går. Hon är totalt beroende av att jag fortfarande bor kvar. Hennes liv är uppbyggt kring att jag gör allt i hemmet. Försvinner jag vet jag inte vad som händer, känner ett medlidande för henne men är mest extremt orolig för barnen. Jag har en inneboende lycka. Har ett bra jobb, många intressen, underbara barn och ett bra socialt umgänge. Jag har klarat av att leva på det här sättet för att jag varit tålmodig, snäll och gett kärlek som ändå har givit mig stor stimulans. Har genom det orkat med att inte få något tillbaka. När jag i våras inte orkade längre så raserades allt. Upptäckte att jag egentligen satt i ett fängelse. När jag samtidigt träffade en likasinnad växte känslorna av samhörighet långsamt fram. Som jag nämnde tidigare tror jag inte att det blir hon och jag. Just nu hoppas jag det, men främst av allt vill jag i framtiden ha henne som vän. Därför är jag lite ledsen över att känslorna inte bara är vänskapliga utan betydligt mer än så. Det var sorgligt att möta henne och bara känna kärlek, jag ville verkligen bara känna vänskap.

ber om ursäkt för att jag inte har bättre koll.. bara skummat lite i tråden då och då så en del av berättelserna (berättarna) flyter ihop lite för mig.   I princip är det ingen större skillnad på läge, val och beslut.

Din situation är fruktansvärd och du gör rätt som bryter dig loss. Barnen kommer att landa, de kommer inte att må sämre än de troligen redan gör även om ni kanske inte ser det. Om du tar ställning för lycka och livet är det ett budskap du skickar med dem. Det är värt att kämpa för lycka och livet. Ditt liv är värt att leva för dig - inte bara för andra. Hittills har de lärt sig att man "står ut" och undertrycker sina egna behov av lycka, det arvet tror jag ingen vill skicka med sina barn.

Vad som händer med deras mor är dessvärre inget du kan ta ansvar för, du kan sköta separationen så snyggt som du förmår - även om jag inser att det är ganska hopplöst - och därefter är hon själv ansvarig för att skapa sig sitt eget liv, finna lyckan och göra något vettigt av sitt liv. Hårt men sant.

Att du inte kan välja vad du ska känna för din älskade tror jag du förstår också. Man kan inte med vilja styra hjärtats slag, varken hur ofta det slår eller för vem...
Däremot tror jag det går att förändra sina känslor över tid, hitta andra bilder och filter vilka sakta men säkert kan förvandla förälskelse till ömhet och en annan typ av kärlek. Exakt hur det går till kan jag tyvärr inte svara på eftersom det är olika från person till person. I vissa fall kan man behöva hitta någon fantastisk person som helst enkelt fyller upp en del av tomrummet i hjärtat.

Var inte så rädd, livet är ett fantastiskt äventyr och även de lite skakiga bitarna av resan leder mot målet!

Lycka till!    

Så det är sant att kärleken är densamma men föremålen varierar? 
Känner igen mig så väl i det du beskriver. Känner verkligen att jag är den där lilla bäbisen i hans famn och det finns ingen som kan mäta sig med den känslan.  

Kan någon vänlig själ förklara för mig vad en mogen kärleksrelation är?

Ibland verkar det som att det är en relation där man varken känner åtrå, generositet  eller lycka utan bara vanlig hederlig lojalitet. Och att jag i princip skulle kunna välja vilken person som helst att bygga upp en sådan med, eftersom jag tydligen inte ska gå efter om jag blivit förälskad i personen i fråga eller inte.