Att komma över omöjlig kärlek

Vet ett par som hittade varandra och de var också i samma situation som vilsen. Det blev jobbigt men idag är de gifta och fick ett barn tillsammans. Så visst finns det exempel där kärlek uppstått och sedan stannat. Alla relationer ha inte samma historia och slutsatser. 

Mamma träffade en ny kärlek på jobbet. Hon gifte sig med min bonuspappa och jag fick två syskon. De är gifta än idag över 30 år senare.

Många har ETT svar på olika frågor och situationer. Så lätt är inte livet....  

Men hur pallar man att umgås i grupp det förstår jag inte.

Förstår inte heller hur man kan ha relation med flera, men jag är väl som jag är... och varför önskar man den man har en relation med att den ska ha en bra relation med sin "ordinarie" partner. Är det inte lite konstigt? 

Visst är det så, jag har själv varit där Vilsen är. Och det är ju just precis därför som jag försöker få henne att stanna upp och fatta ett någorlunda klokt beslut. Trots att det är svårt. För vuxna människor som alldeles själva har satt sig i skiten måste också själva ta sig därifrån. Har man dessutom nära och kära som blir oerhört sårade av det man håller på med har man en skyldighet att tänka även på dem. Trots att det är det svåraste man kanske gör i hela sitt liv.

Om nu denna nya förälskelse visar sig vara Den Stora Kärleken (det vet ingen ännu, det vet man först efter förälskelsen), då finns den väl kvar även om man försöker reda ut allt på hemmafronten först??  

Kära Vilsen, jag vet hur svårt detta är. Jag kan riktigt känna din ångest och smärta mellan raderna. Men, trots att detta är svårt så måste du ta dig ur denna situation. Att stanna kvar är inget alternativ. Och det vet du också.

Du vill inte såra din man. Det skriver du allra först. Bra, ta fasta på det. Att du har blivit förälskad i en annan händer lite då och då. Det i sig är ingen katastrof. Men nu har du agerat på dessa känslor och det komplicerar det hela. Att du dessutom gjort det bakom ryggen på din man är själva sveket. Ta dig i kragen och sluta bedra. Det är ett beslut som du har makt att fatta.

Det här du upplever känslomässigt - att känslor du inte trodde fanns har uppväckts, att du känner dig hel osv. Det är helt normala känslor under förälskelsefasen. Men det är inte så den mogna kärleken känns. Och efter en tid så går förälskelsen över och man slutar idealisera. Då ser man äntligen den andre lite mer nyktert, med alla fel och brister. Inse att det rus du nu befinner dig i är högst tillfälligt. Fatta inga avgörande beslut som rör familjen påverkad av detta rus. Det är klart att de mer lågmälda, ömsinta känslor (kärlek) du kanske känner för din man inte alls kan jämföras med de hisnande, kittlande förälskelsekänslorna. Det är orättvist att ens jämföra.

Det bästa du kan göra är ju att backa undan rejält från din älskare. Och du behöver förmodligen hjälp att bearbeta den förlusten. Terapeut? Sen när sorgen lagt sig lite så kan du kanske se vad du verkligen känner för din man.

Men först av allt måste du fatta ett beslut, NU, medan tid är.        

Det här med att din älskare inte vill sluta. Det kan du ganska lätt komma åt genom att då säga att då vill du att ni gör det öppet och ärligt. Att du hatar att ljuga och inte vill gå bakom ryggen på era partners. Ska det vara ni så ska det vara öppet. Då får du nog se att han drar öronen åt sig rejält. Du medverkar ju i att han bara har dig som nummer två. Om du vägrar det, så ser du hur mycket du egentligen betyder.

För mig växte insikten att det absolut viktigaste för mig i en kärleksrelation var att kunna stå för den öppet och ärligt. Och det som inte tål att dras fram i ljuset är kanske inte Den Stora Kärleken?

Man måste helt enkelt någon gång bestämma sig hur man vill leva sitt liv och vilken sorts person man vill vara. Det finns en väg ut ur detta och du har makten över ditt liv. Gör det som är rätt. Och stå för det ända in i kaklet.   

Tack , håller med dig fullständigt , jag förtår att människor under en förälskelse tyvärr är blinda , förnuftet sätt ur spel och begäret tar över helt , likt en missbrukare. Och precis som en missbrukare så slutar tyvärr människor tyvärr sällan förrän det är alldeles försent , som jag skrev i ett tidigare inlägg tror jag att det tyvärr krävs en rejäl krash för att få folk att vakna ur sitt rus och inse vad de ställt till med , både för sin omgivning och sig själva.

Anledningen till att jag med en dåres envishet försöker skaka reson i Anonym(vilsen) är för att jag av efarenhet vet vilket kaos det kommer sluta i och hur sårade mäniiskor , ink hennes barn kommer bli , jag har inte varit i hennes situation (som otrogen) men jag kan tänka mig att det inte heller kommer vara speciellt trevligt för henne när "uppvaknandet" kommer och hon inser vilken förödelse det som sett från den rosaskimrande dimman verkade så fint , så rent och romantiskt ställt till med.  En del av mig inser att jag pratar med en vägg , en annan del av mig hoppas på att det någonstans kanske iaf en liten del av det som skrivs kan tränga igenom den rosaskimrande drömvärld hon befinner sig i.

Många sorgliga historier här om olycklig kärlek. Till Vilsen: Vill verkligen inte kasta sten på någon men du verkar inte bry dig mycket om dina barn, din man o din så kallade vän. Du söker bara bortförklaringar till att inte avbryta er affär: Det går inte, Han vill inte bryta, Tänk om jag inte vet vad jag vill, Vi ses ju varje dag, Vi bor grannar, Bryter vi så märker de andra att det är något, Jag har gjort slut så många gånger redan.... Ju, man kan bryta fast man är granne o umgås. Det tar längre tid att komma över känslor men det går. Man får se till att inte umgås med älskaren ensam o umgås på ett vänskapligt sätt. O fullfölja det. Att göra slut halvhjärtat om o om igen betyder inget. Det är bara att stålsätta sig. Undvika att hamna i sådana situationer som kan dra igång något otillåtet. Gör så ett tag så kommer känslorna att svalna så småningom. Att vara vuxen innebär ibland att man accepterar att man inte kan få allt man vill i livet. Priset är för högt ibland.

Vad vet vi om vilses kärlek? Egentligen?

Vart tog du vägen TS? 

Har precis upptäckt att känslor på inget sätt svalnar om man har begränsad kontakt och inte träffas på ett tag. Jösses...ett överraskat möte och några blickar fick mig att bli ännu mer säker.

Tänkte också lite på det som skrevs tidigare med avgiftning av kärlekskänslorna och att det kan liknas som en drog. Det finns en stor skillnad. Det fanns en anledning till att man blev kär och också var otrogen. Man ville bort från förhållandet och sedan mötte man en ny värld. Att slå undan den och komma tillbaka till det livet som man hade innan är absolut det sista man vill. Jag vill ha en stor förändring. Det är jobbigt och det tar tid. Det känns som "avgiftningen" är det sista som jag vill göra.

Först och främst: Det tar tid att svälta ut känslor via en begränsad kontakt.. En del tror det räcker att inte höras på några dagar eller veckor men det handlar troligen om månader och i vissa fall år beroende på hur djupt rotad förälskelsen är.

Sedan är det så att det inte räcker med distans i tid och rum - man måste använda tiden till att hitta nya bilder, en ny längtan. Fylla tomrummet i sitt hjärta.

Min egen erfarenhet är att man lätt kan intala sig att man ska "försöka" bli fri från sin förälskelse, så sätter man upp en tidsgräns för sig själv.. låt säga några veckor eller nån månad då man verkligen ska kämpa för att undvika att ta kontakt..

Problemet är att man precis som dig (en till) egentligen inte vill, inte innerst inne. Det finns ingen äkta önskan, ingen riktig motivation och ingen beslutsamhet i grunden.

Det som händer då är att man "håller andan" i ett par veckor men inget mer. Undermedvetet längtar man inte efter att bli "fri", man hoppas inte ens att bli fri utan man hoppas på två saker.. 1) ett mirakel 2) att tiden ska gå så man kan få ta kontakt med sin älskade igen.

Därför: Beslutet och motivationen måste komma inifrån och vara förankrad i dig själv. Du måste komma till en punkt där du även känslomässigt inser att ditt liv blir bättre utan XX, Du måste hitta bilder av hur ditt liv blir rikt utan honom/henne. Kanske behöver du också väldigt aktivt plocka fram allt det negativa och smutsiga som är förknippat med otroheten.. Det är ett hårt arbete som kräver aktivitet och beslutsamhet.. att prata med människor du har förtroende för och som säger det du behöver höra - inte det du vill höra.. (normalt söker vi oss till dem som bekräftar vårt beroende och undviker sanningssägare).
Troligen behöver man även fatta en del riktigt obekväma beslut, inse att det inte längre finns några bra lösningar utan ett urval av dåliga - din uppgift nu är att välja den minst dåliga och acceptera dina förluster, medveten om att alternativen faktiskt innebär ännu större förluster.

Att bara "hålla andan" några veckor/månader kommer inte  hjälpa dig om du inte har en plan och jobbar hårt för att gå vidare.

Har du bestämt dig?
Är du beredd att göra vad som krävs?
Har du accepterat att ditt beslut innebär en stor förlust?
Har du hittat strategier och verktyg för att hantera sorgen, ångesten, frustrationen och begäret?

Samtliga dessa bitar måste du ha svar på för att ha en rimlig chans att lyckas.