Att komma över omöjlig kärlek

Ja, vi väljer att äta kakan och ha den kvar..exakt så säger min älskare nästan varannan dag till mig. Han vet lika mycket som jag att det vi gör är så fel... Och vi både inser nog att detta kommer komma ut, frågan är bara när och hur. Jag tror inte det kommer komma ut från någon av oss... Men när detta kommer komma ut, så blir det ett helvete. För ingen av oss, vill förstöra det vi har. Familjen, vänskapen... Allt det kommer förstöras, det är vi så väl medvetna om. Ibland får jag känslan av att han vill detta ska komma ut, att få lägga alla korten på bordet. Jag vet att han aldrig raderar det vi skriver till varandra, och jag har flera gånger frågat om han inte är rädd att hans sambo ska kolla igenom hans mobil, då svarar han bara näe... När vi hade pausen nu senast, så pratade vi ganska mycket...bara pratade....då sa han att detta är det bästa han någonsin gjort. Att jag ger han så mycket glädje, att han känner sig så avslappnad med mig. Att dessa månader är dom bästa på väldigt väldigt länge, det har varit så himla bra, men samtidigt så himla jobbigt oxå. Avundsjuka, Smågräl om oss, framtiden, när vi ska ses,..det har inte alltid varit så himla bra och lyckligt. Jag har gjort slut med han så otroligt många gånger, men jag har alltid fallit dit igen, oftast för att han bett mig att inte lämna han... Och för att jag saknat han så otroligt mycket under perioderna vi varit ifrån varandra. Och ja, det är otroligt jobbigt att vara nr 2, att han aldrig planerar semester med mig, att det är hon som får vara med han varje kväll, att det är hon som får somna med han varje kväll...även fast jag vet att dom inte har det bra, att dom sällan har sex, närhet och sånt...så gör det otroligt ont i mig.

Har du räknat med att han kanske väljer att berätta snart för sin partner och förväntar sig sedan att du ska göra samma sak? Du säger att du har det kärleksfullt med din man och underbart sex?? Får inte ihop det riktigt. Är du så säker på att din man kommer förlåta dig så du vågar riskera det? Man tror att man kan litar på varandra men när otroheten väl blir en känt faktum för alla parter är  blir det andra spelregler. Det slutar i stort sett aldrig bra och det är skyhöga insatser. Jag var dum och naiv också när det hände mig för jag förväntade mig inte att det värsta skulle hända, men det gjorde det. Helt utanför min kontroll.

Spontant så låter det som du har betydligt mer att förlora än din älskare som sitter i ett sunkigt förhållande. Tänk på det och var rädd om dig för det slutar sällan lyckligt. Bra liknelse förresten att sitta med med håret fladdrande i vinden på ett skenande tåg utan bromsar. Underbart bra och jag kan intyga att kraschen blir kännbar när den väl kommer. Du har din familj med dig på tåget inklusive dina barn. Är nog väldig få som lyckas med en "clean out" i dessa lägen när det är så mycket känslor inblandade.

Jag vet att han inte kommer att berätta för sin sambo. Nu senast när vi tog paus, var det han som ville det. För att få fundera, tänka och se vart det leder. Även fast det va han som ville ha det, så va det han som tog steget igen att börja ses igen. Och då gick de bara en vecka... Det började med sms, dagen efter kyssar, smek..och sen var vi där igen... Jag vet han älskar mig, men tror inte han vågar berätta...för han nog innerst inne älskar sin sambo. Även fast dom haft det väldigt dåligt i några år och dom varit nära att separerar några gånger, två gånger under tiden vi har träffats...och jag tycker han är otroligt stark för att han inte lämnar. Så nej, han kommer inte att berätta för sin sambo.

Vad bra då återstår det bara om det kommer ut av misstag. Någon ser, någon läser ett mess, någon fattar misstankar, någon lägger sig i.... Kommer ihåg hur det var när man var i kärleksruset, det var fantastiskt, men också väldigt uppslitande. Gjorde så ont när man inte kunde ses. Var omöjligt att sätta gränsen. Går nog inte att komma ur utan att någon blir sårad ordentligt. Tror det var en väninna som "räddade" min fd älskarinna och fick henne till slut på andra tankar. Män har oftast färre vänner av den typen, men du kanske kan ta hjälp av någon för att bli av med ditt beroende till honom för tro mig det slutar inte lyckligt och det blir bara värre ju längre tiden går? Mer uppslitande, mer tankar, mer frustration och kanske till och med hat och bitterhet i slutet. Man behöver nog riktig hjälp av någon närstående för att komma ur beroendet. Lägg kraften på dina barn och din man istället för du håller på att förlora dem det kan jag garantera. En alkoholist eller annan missbrukare kommer sällan ur sitt beroende på egen hand.

Har skrivit lite till och från men behövt en paus från allt. Har tidigare berättat om en kvinna jag träffade som jag efter ett tag blev förälskad i. Har levt 20 år i ett äktenskap som varit tufft. Har varit en bricka i hennes spel. Hon har maktbegär medan jag lugnt har ställt upp på allting. Hon har styrt mig med järnhand och jag har bara försökt ge kärlek tillbaka. Tre gångar har hon hotat med skilsmässa, vilket har mer lätt till depressioner hos mig och att jag blivit ännu mer styrd och kontrollerad.

Träffade senare en kvinna som "såg mig" istället. Visst kan man säga att hon blev min älskarinna eftersom vi också hade ett intimt umgänge. Jag blev hänförd och djupt kär. Vi hittade många gemensamma nämnare i våra respektive förhållanden och att vi dessutom har många liknande intressen och annat gjorde bara att kärleken fördjupades. Efter ett tag klarade vi inte av att leva"dubbellivet" som det ändå var. Vi tog innan dess lite för stora risker i vårt sätt att vara. Visade öppet hur mycket vi tyckte om varandra och brydde oss inte om en eventuell upptäckt. Vi klarade inte av att smyga och inte heller att vara med varandra. Försökte bli vänner istället men det misslyckades varje gång. Nu träffas vi inte och försökte också avbryta kontakterna helt. På varsitt håll försöker vi också bryta oss loss. Det var betydligt svårare än vad jag trodde. Min fru går inte med på det. Visserligen är en skilsmässa något som man genomför helt själv, men jag trodde att min fru skulle acceptera att vi skulle gå skilda vägar. Nu är jag återigen i snurran med hennes härskarteknik. Bryter ner mig och berättar för våra barn vilken dålig människa jag är, bara för att hamna i hennes våld så att hon kan styra mig till dit hon vill.

Nu känner jag mig bara ensam och väldigt utsatt. Ingen att prata med och ingen som kan förstå hur jag har det. Känner att jag inte kan lämna för att jag är rädd för vad som händer med mina barn. Dels när de är med min fru och dels hur hon kommer att påverka dom så att mitt umgänge med dom blir helt omöjligt. Tyvärr är hon väldigt manipulativ och duktig på att prata.  Ingen kommer att tro på mig.

Ja ni vet båda att det ni gör är så fel... men vad gör ni åt det ?... ingenting....ni låter det rulla på för det är ju så trevligt....

Det ni båda inte verkar fatta är hur passt illa krachen kommer bli , med två förstörda familjer menar jag förstörda på riktigt , dvs den partner som idag är din bäste vän (ja för din älskare är INTE din bäste vän han är någon du är förälskad i men din man är den som håller ställningarna hemma , den som står vid din sida vid vått och torrt) blir istället din bittre fiende , någon som avskyr dig , som inte vill med dig att göra , dina barn kommer få det väldigt väldigt jobbigt , och du kommer missa halva deras uppväxt.... Så kan det mycket väl sluta , jag tror inte du ska intala dig själv att du självklart kommer bli förlåten eller att din man kommer vara förstående , och även om du blir förlåten så kan du glömma ditt förhållande som det ser ut idag , det som kommer bli kvar är bara spillrorna av det ni hade innan , det tar åratal att reparera skadorna efter en otrohet om det ens går.

Hur din älsares situation hemma ser har inget med dig och göra , det är hans problem inte ditt.... det är din MAN och dina BARN som borde vara din prioritet eftersom det är dom som sitter i samma skenande tåg som du gör och kommer ta del av smällen när den kommer. Vad tror du din älskares hemmasituation kommer spela dig för roll när du sitter med skilssmässopappren i näven ? Tror du din man kommer bry sig om det ? Tror du dina barn kommer bry sig om det när de får träffa dig varannan vecka ?

Läst en del här och reagerar med en viss sorg på ditt självbedrägerig Anonym (Vilsen).
Har sett det ske vid flera tillfällen (precis som några till här i tråden) och det är lika beklämmande varje gång.

låt mig få komma med ett förslag - men först en "spådom":
- Du kommer inte ta till dig något av detta som jag/vi/någon säger om det innebär att du måste dra ner på "drogen". Du är inte redo för avgiftning och har inte ens insikt fullt ut (känslomässigt). Jodå, du förstår att du gör fel och kan intellektuellt resonera runt ditt beroende men det finns ingen insikt till fullo.

Mitt förslag till tankeövning för att du (ev.) ska nå ända in till känslor och konkreta reflektioner:
Ta en stund när du har tid och sitt för dig själv. Skriv eller tänk (vilket som passar bäst) fram ett scenario - så levande som möjligt. Detaljer, ljud, färger, smaker.. det ska verkligen kännas ÄKTA.

Läget är följande:
NI HAR BLIVIT AVSLÖJADE!!! (exakt hur kan du hitta på själv, någon har fått nys/misstanke och skvallrat till hans fru exempelvis. Hon har snokat i hans tfn/dator och allt har uppdagats.
Observera - detta är inte en utopi, det är fullständigt realistiskt, sannolikt och troligen bara en fråga om tid... 

Uppgift:
- Vad händer nu?
- Hur kommer din man att reagera? Agera? Din älskare och hans fru, vad händer där?
- Någon av dem kommer att bli primitiv, känna sig så sviken att det finns behov av en slags hämnd.. Denna hämnd innebär att det sprids en massa detaljer till släkt, vänner, kollegor till er båda.
DET BLIR ETT JÄVLA LIV! 

Resultatet - tro mig - blir att livet blir ett helvete för alla inblandade. I alla fall några år innan det eventuellt lugnar ner sig...!

Måla upp dessa bilder för dig själv - så tydligt som du kan.

Tre frågor:
1) Hur kommer era barn att påverkas av all den osande bitterhet som kommer fram?
2) Är din/er otrohetsaffär värd detta pris?
3) Om du betraktade en liknande situation utifrån - vad skulle du ge för råd?

Obs! Alla svar som leder till "Vi får vara försiktiga" = fel/fusk.. Det alternativet existerar inte! Sannolikheten är skyhög att ni blir upptäckta - frågan är bara när.
Vill du hamna mitt i en sån Tsunami av bitterhet - helt utan kontroll - eller vill du försöka skapa ett bra liv för dig själv och dina barn...?

Det finns ingen annan att skylla på i efterhand.

som sagt - jag tror inte ett skit på att du lyckas lyssna/känna och ta ansvar.. men vill ändå försöka bidra till att ge dig ett verktyg..  

Jag tror barnen ser igenom det där och att du kommer få det mycket bättre själv. Du har ju gett upp allt hopp var det verkar. Vad är det som gör att du inte kan ta steget ut i det fria? Vad har hon för hållhakar på dig? Leta upp en lägenhet utan att berätta det som du och dina barn kan må bra i. Förbered dig på bodelningen genom att dokumentera allt och förbered ett förslag. Berätta dagarna innan att du har fått nog och flyttar ut och dra igång bodelningsprocessen och äktenskapsskillnaden om ni är gifta. Vill hon då inte ta över huset så sälj det och kanske ta förlusten för du måste bort. Det där som hon kör med att ta hela vårdnaden om barnen kommer hon inte långt med om du inte har något brottsligt i bagaget vill säga. Du måste bort från henne nu med en gång för hon skadar dig och dina barn. Har du ingen vän som du kan vända dig till för att få lite råd och stöd? Här brukar man inte få så mycket sympati direkt så det är fel plats för dig. Det svåraste är att fatta beslutet och det hindret är du över redan för länge sedan.
Var stark och lycka till.  

jag vet att jag måste sluta med min älskare. Jag vet det. Har vetat det en längre tid. Han vet nog det också. Men ingen av oss tar det tuffa steget. Frågan nu är väl bara om det blir jag(igen) som kommer ta det steget. Men jag är rädd. Rädd för att falla dit igen. Vi kan inte undvika varandra, det är ju helt omöjligt med våran situation. Min man kommer undra varför jag inte vill umgås med dom. När vi gjorde slut i början på sommaren, så när vi alla umgicks, så tittade knappt jag och min älskare på varandra, vi pratade knappt..och vi båda sa sen att våra respektive inte är dumma som märkt att det var nåt skumt då. För vi dras till varandra hela tiden när vi alla umgås, och vi umgås ofta. Jag vet att hans sambo vet att han gillar att vara med mig, han har sagt till henne att han och jag är väldigt tajta, att han ser mig som en av hans närmsta, vad hon tycker om det, det vet jag inte. Kommer stöta på han i skola. I samhället där vi bor, bor ju praktiskt taget grannar. Det är skit svårt. Jag inser jag måste prata med någon om detta, någon som kan stötta mig i detta. Men det innebär att jag måste berätta om detta för någon av mina vänner, och jag är rädd. Skiträdd.

Jo det är klart att det blir svårt speciellt när ni hela tiden träffas , men det är tyvärr det pris du / ni får betala för att ni öht inledde ett otrohetsförhållande. Det faktum att är grannar och umgås ofta är ju anledningen till att risken är väldigt hög att ni blir påkomna , era partners är inte idioter , de lär fatta att något inte är som det ska , de kan bara inte sätta fingret på exakt vad det är och vill antagligen inte komma med falska anklagelser om de inte är 100% säkra , men de anar nog något , så din rädsla är antagligen befogad.

Men tyvärr är det bara för dig / er att välja , antingen så skärper ni er och avslutar på riktigt eller så kör ni på och tar konsekvenserna för det , för det kommer gå åt helvete förr eller senare...  alternativt att du berättar för din man och tar konsekvenserna men samtidigt så ökar du chanserna att få en ny chans genom att du berättat själv. För även om du kommer undan med det nu så finns det inga garantier för att det inte kommer fram senare ändå trotts att du och din älskare brutit , även om risken kanske är mindre än om ni fortsätter träffas... pest eller kolera men det är tyvärr så det blir vid otroheter , det finns alltid ett pris att betala , ett ganska högt pris tyvärr.