Att komma över omöjlig kärlek

Håller med till viss del, och att ofta är det kanske inte medvetet hur det växer fram en sån relation. En har mycket att vinna och en har allt att förlora. Den som trodde den hade vinstlotten, blir lite häpen när den andra sen tar tag i frågan och går vidare. Kanske för att man hittat kärlek - riktig kärlek av någon annan. Det är den utlösande faktorn som gör att man plötsligt ser klart. Jag är värd något! 

När man inte längre vill ge den andra kärlek och omtanke, utan mest dividerar kring hur man inte får det man vill ha, eller hellre vill ha något annat, eller kanske inte heller har något samliv ihop. Vad har man då?  

Jag har också blivit ombedd att kliva åt sidan. Jag tog emot det som att han inte vill ha kontakt. Du dumpade henne där i mina ögon, är i samma sits. Jag är jätterädd att han ska tro att jag inte står kvar. Men det gör jag.

Samtidigt vill han vara ifred, och nu känner jag att jag inte ska ta någon kontakt, men jag tror nog att han vill ha kontakt och vet varken ut eller in. Omöjlig kärlek!

Borta med vinden, släng sig i väggen. Han älskar mig men blandar ihop alla känslor i en hel röra, famlijen, barnen, frun som han inte gillar, mig och ställer upp beslutet som om det var ett val mellan mig eller allt annat och att han lämnar sina barn när det är frun han lämnar. 

Det blir så snurrigt tycker jag och vissa kanske behöver gå in i ett skal när de ska reda ut allt hemma - men för mig uppfattar jag det som att det är "slut". Att kärleken inte finns längre? Han vill inte ha mig. Känner mig helt dumpad och ledsen. Funderar helt allvarlig på att söka mig vidare, och det skulle inte förvåna mig att när jag väl lämnat honom dyker han upp och tror att jag ska finnas kvar. Då har jag sörjt och uppfattat honom som att han inte var intresserad. Råd snälla....

Halloj kämpar och alla andra. Håller med om att det är en bra tråd med olika perspektiv från båda könen på något som är riktigt svårt.

Jag kan bara svara för egen personlig del att jag inte kommer glömma honom någonsin. Det känns inte heller som att han kan glömma mig. Det bästa vore om han sa att han inte älskar mig eller vill ha mig, men genom att han inte gör det så blir det alltid en kontakt till ett litet uns av hopp i alla fall. Det behövs så lite för att jag ska glädjas i veckor. Hoppas, drömma och faktiskt må ganska bra. 

Det är känslan och längtan som är så underbar också, och alla dessa drömmar, dagdrömmar, låtar, minnen osv.

Får känslan av att kärleken har många olika ansikten och att en mans kärlek och en kvinnas ser lite olika ut?

Spekulerar om män är mer kära i helheten, medan kvinnan i själva personen - mannen. Du älskar honom, han din man älskar dig plus allt det du har omkring dig i form av familj, trygghet, lugn osv? Nu gissar jag bara och det är säkert inte så alltid. 

Visst hoppas jag att han inte ska gilla sin fru, och visst händer det att han säger att han inte tycker om henne, eller att han struntar i henne, men att det mer handlar om barnen, familjen och hela konceptet. För mig låter det obegripligt hur man kan stanna i ett koncept och inte ha kärlek till sin fru.

I ditt fall kanske han hade behov av ett äventyr, närhet men jag skulle nog inte vilja vara fru i ditt läge och gå med den känslan. Måste vara jättejobbigt. Som kvinna skulle jag ha svårt att ta tillbaka min man om han varit ute och slarvat, fast jag skulle inte ha svårt att ta tillbaka min älskare för honom älskar jag verkligen. Det handlar nog om det. 

På ytan kan man älska, krama, klappa och känna men i hjärtat finns den där lite sorgsamma själsliga relationen. Inget känns riktigt bra med någon annan än just han, men så måste man pga att den andra inte vill. Skit också! 

Jag tror inte bara män älskar helheten. Jag gör också det. Helheten är mitt liv som jag vill leva och lever - vårt hem, barn och vänner. Mannen är en del av det fast lågan inte brinner starkt. Jag anser att man inte kan leva på endast kärlek, hur stark den än skulle vara. Det tar tid att bygga upp ett liv tillsammans, vem vet hur det skulle fungera med någon annan. Med honom den andre som är så speciell. Han har också en fru, flera barn och ett helt liv med henne, som säkert är mycket viktigare än mig. Jag vill dessutom, det är den främsta anledningen, umgås med mina barn varje dag nu då de är relativt små. Det vore skillnad om de var tonåringar eller om jag mådde dåligt i förhållandet, men så är inte fallet. Så den andre får gå helt enkelt.

Du får väl fundera ut vad du vill ha ut av en relation just nu och om han kan ge det till  dig just nu. Är det drömmar och hopp och längtan och snabba möten, som är det du vill ha just nu så är väl situationen ok för dig. MEN om du vill att han ska vara med bara dig och finnas där med hela sig, ge dig mycket tid och kärlek just nu,  så gör han ju inte det. Just nu är viktigt, annars finns risken att man finner sig i saker för att man tror att det blir bättre sen, och börjar leva sitt liv  i framtiden som kanske aldrig blir. Livet är ju just nu, sen vet man ju inget om. 

Kanske det kan vara bra att definiera för dig själv vad det egenltigen är du vill ha och om du får det?!? Risken är att man alltid annars lever på undantaget med en ständig känsla av att komma tillkorta. Det en sak att njuta av att längta och drömma, och en annan sak om den längtan och drömmarna gör att du mår dåligt innerst inne. I så fall är det nog bra att ta en stag framåt och vidga livet lite, om man vågar..
  

Man ffår försöka tänka att livet kan se ut på många sätt. En del människor känner sig själva väldigt dåligt och kan inte ta in signaler från sig själva. De bara lever på i iska, bitterhet och frustration, med en och annan glädjestund som glimmrar till ibland. Ett sånt liv behöver man inte ens vara i en relation för att leva, man kan vara ilsken bitter och frustrerad och leva själv. Det ligger liksom i förhållningssättet till livet,

Det finns ju orsaker till det mesta som människor väljer, och även om man själv skulle välja något annat så är ju orsakerna tillräckliga för dem. Men det är ju väldigt sorgligt att inte vara lycklig. 

Stackare. Det värsta med att gå in i skalet är att det hjälper inte utan det gör bara att tiden går och förvirringen, kaoset blir större. Nästan så det känns lite skönt att sitta där inne i skalet och skärma av sig från alla impulser runt om i livet och man slipper då också ta tag i sitt liv och det som måste göras för att man ska börja må bra igen. Någon typ av försvarsmekanism som klickar in när livet inte längre blir hanterbart och utom sin kontroll.

Det man inte inser där inne i skalet är att livet traskar på och nära personer i sin omgivning som betyder mycket går vidare för till slut orkar de inte vänta längre. När man sitter där inne och ser sin nära vän hitta en ny kärlek och går vidare, ledsen över att man inte förstått vad värdefull kärleken var som dök upp från ingenstans, då börjar sorgen och smärtan på allvar. Så länge man har en tråd kvar gör det bara fruktansvärt ont men när tråden brister och man ser att hon blir kär i en annan då kommer den riktiga outhärdliga, obeskrivliga smärtan.

Jag ser på min kärlek att hon lider och sörjer i det tysta och kanske säkert innerst inne hoppas och jag är helt handlingsförlamad där inne i mitt skal. Förut gjorde jag henne glad och livlig, men nu blir hon bara ledsen när hon ser mig. Andra personer gör henne glad nu. Usch vad tragiskt det här är. Hon har slutat kämpa och går vidare mot ett nytt liv som inte innehåller mig för hon orkar inte vänta längre. 

Du har ju iallafall ditt hopp och din tro kvar på din kärlek och jag hoppas han ser det och kommer till dig till slut för det är du värd som har detta enorma tålamod med honom och otvivelaktiga kärlek. Det råder ju ingen direkt tvekan om hur mycket du älskar honom. Hade min älskarinna visat så mycket kärlek till mig som du gör till din älskare under så lång tid, då hade jag aldrig kunnat vara kvar i mitt förhållande, det är jag rätt säker på.

Min fd älskarinna har inte haft den underbara förmågan som du har att visa det så tydligt som du gör och då har jag har tvekat tyvärr. Må vara korkad, men så är det. Visst visste jag att hon ville försöka och att kärlek fanns, men inte i det närmaste av det som du visar för honom. Eller så var det hennes kärlek som tryckte in mig också i skalet även om hon inte kunde uttrycka sig som du. Man får väl tro fortfarande att kärleken vinner även om det känns rätt avlägset just nu. Jag önskar dig all lycka i framtiden för det är du värd.

Nej det känns inte som ett oöverstigligt hinder nu, men det har gjort det förut. Rena panikångesten faktiskt precis när man skulle ta steget i handling och inte bara i ord. Tanken har mognat mer och mer hos mig och jag tror faktiskt att jag är beredd att ta steget fullt ut nu. Tanken har nog mognat hos min fru också att det kanske är bättre att leva isär. Men just nu känns det inte som jag kommer göra det faktiskt och det beror nog mycket på att min fd älskarinna har tagit avstånd och slutat visa sin kärlek. Hon gav mig kraft och styrka att vilja mer. Jag vet vad jag har och ju mer man anstränger sig desto mer får man tillbaka. Vet inte om det räcker för mig, men hellre det än att sitta själv i en lägenhet någonstans med barnen varannan vecka och stora samarbetsproblem runt dem. Skulle nog inte få några problem att hitta en ny, men vad säger att man hittar rätt då? Risk bara att man blir för kräsen om förblir själv i jakten på den man kanske aldrig hittar. Inget sugen alls på att komma ut i en desperat köttmarknad. Tror min fd älskarinna är för stolt för att släppa in mig igen i hennes hjärta så då väljer jag hellre att stanna kvar och kämpa för att hitta kärleken i mitt nuvarande förhållande. Jag vet att den finns där stundtals, men den är så jäkla svår att få bestående och djup igen speciellt efter jag har sårat henne så. Tveksam om det ens går överhuvud taget men jag har inte gett upp. Blev inspirerad av "Kämpar". Man får väl ta en dag i taget och försöka göra så bra av den som det bara går med barnen och familjen i fokus även om mitt hjärta delvis är brustet.

Jag tror det bästa är att välja mellan att stanna och kämpa, eller leva själv. Man kan inte hänga upp sitt beslut på att den andra är ett alternativ. Så var det iaf för mig. Älskaren försvann abrupt ur mitt liv och jag ville inte alls ha någon kontakt med honom efter det. Då först fick jag utrymme att känna efter om det som fanns i äktenskapet var tillräckligt. Det visade sig att det inte var det, för någon av oss. Så efter ett par månader gick vi skilda vägar.

Jag fick alltså ingen av männen. Men det är jag glad över idag. För senare träffade jag ju en fantastisk man. Och jag hade inte kunnat ge honom hela mig själv om jag inte först avslutat och läkt ihop någorlunda. Det är först när hjärtat är öppet för andra som man kan hitta äkta kärlek.

Det låter på dig som att du ger upp. Jag tror att du måste släppa taget om din fd älskarinna och försöka glömma henne. Sen måste du verkligen känna efter om du kan få en hel och kärleksfull relation med din fru. Det verkar ju svårt. Och vil du verkligen leva så resten av livet? Det finns andra fantastiska kvinnor i världen, men du måste ha rensat ut gammalt först innan det kan flytta in någon ny i hjärtat. :)   

Ger upp har jag väl kanske inte gjort, men jag kan inte göra något som det ser ut nu. Omöjlig kärlek. Vi har tappat kommunikationen och då avstannar allt och det känns som om det är det hon vill så jag har respekt för det. Det jag kan göra är att bryta mitt nuvarande förhållande och ställa in mig på att vara själv och hoppas att vi kanske hittar tillbaks till varandra på sikt eller kan ta in någon ny kärlek, men det känns för avlägset för mig nu. Då återstår bara att stanna och kämpa tills man kör in i kaklet fullständigt. Visst känns det snyggare att lämna med "rent hus", men det känns också mer omöjligt än innan. Sedan har jag ju faktiskt fått en viktig kvittens på vem som verkligen har stannat hos mig och det är min fru. Tänkvärt. Nu får jag väl på mig någon moraltant att jag bara sitter och gnäller över mina problem, är feg, och inte gör något, men det är så det känns just nu.