Att komma över omöjlig kärlek

Oj, du har verkligen fått mig att stanna upp och fundera. Tiden går och mitt huvud blir bara mer och mer förvirrat så det där sen, sen, sen fungerar inte. Det har snart gått ett år sedan vi träffades sist och den tiden har hon varit skild, men träffat andra karlar tror jag. Det gör hon säkert nu också, men jag hoppas inte det. Hon är väldigt vacker så grabbarna står säkert i kö nu. Du menar att kärleken är för värdefull att inte ta till vara på och vårda. Jag resonerar mycket i banorna att om det är menat att det ska bli vi två till slut så blir det så. Jag minns att jag alltid kände mig väldigt glad i hennes närhet, hon gav mig kraft och livsglädje. Problemet var att jag märkte att det inte blev på samma sätt för henne och hon började må sämre och sämre i vår relation och det visade ju att hon var redo att ta det till en ny nivå d.v.s. inte behöva smyga utan kunna stå för vår kärlek fullt ut. Jag var fortfarande kvar i stadiet då jag bara ville vara nära henne bara för att få må bra. Hon visade det också genom att lämna sin man ganska snabbt och plötsligt. Jag började anklaga mig själv för att det var jag som hade förstört mellan dem och nästa hoppades på att de skulle gå tillbaka till varandra ett tag. I hennes liv som singel har jag inte varit med för jag fick panik då och stängde dörren för henne. Trodde det var hennes fel att det var så dåligt hemma, att jag inte kunde ge det jag behövde så att säga. Till viss del var det säkert rätt också för mitt hjärta var söndertrasat.

Jag tar avstånd från henne för att skona henne från mig och jag sörjer varför inte hon söker kontakt med mig. Nu när hon är singel och jag är fortfarande kvar tycker jag det får vara på hennes premisser. Jag finns där för henne om hon vill, men hon tar hellre avstånd. Det har hänt några gånger att hon har pratat lite ytligt med mig bara. Under den här perioden har jag försökt lämna mitt förhållande på allvar vid två tillfällen, men backat båda gångerna. Ni kvinnor är nog bättre på det psykologiska spelet och har nog ett litet (eller kanske tom väldigt stort) övertag över oss män där som är jägaren som skall fixa maten och hålla bort fiender. Ni kan kalla oss fega och ryggradslösa, eller anklaga för att vi inte har någon egen vilja, men när det psykologiska spelet börjar blir jag maktlös och tom över det som händer. Jag vill alltid att alla ska må bra, familjeföretaget ska fungera och känner ett väldigt stort ansvar för det och när man blir den stora boven i dramat blir det fruktansvärt. Fast oavsett man eller kvinna som lämnar känner sig nog som en stor bov och egoist som tänker mer på sig själv än på familjen.

Jag känner att jag har svårt att lita på mitt hjärta, lyssna på vad som egentligen är bäst för mig utan tänker hela tiden på vad som är bäst för familjen d.v.s. att jag ska fortsätta skaffa mat och hålla bort fiender. Total tankevurpa, men det är nog så det är. Biter ihop och lider i tysthet som många av er kvinnor också gör märker jag. Jag vill bara inte vara den där killen som krampaktigt håller kvar min älskarinna i starka band genom att hela tiden mata henne med vackra ord medan jag inte kan ge något konkret löfte. Det var fint det där du skrev med att man kan ha som ett gemensamt mål men inte ha en tid så kan hon ta ställning till hur hon vill göra. Skulle gärna vilja sätta upp ett gemensamt mål med henne. Så svårt det där med att jag behöver henne för att få kraft att lämna samtidigt som jag vet att hon mår dåligt av att vänta. Fy fan. Därför måste det bli på hennes premisser och hon väljer att ta avstånd och kanske lider på sin kant vad vet jag. Men jag hoppas naturligtvis på att hon en dag ska komma till mig igen så jag får ny kraft att lämna.

Jag tänker på det att du skriver att det handlar om mod. Är det verkligen så? Jag tänker att det handlar om överlevnad. Om den relationen man lever i är så dålig att man vill lämna den, är det då mod som krävs för att genomföra det? Kanske att det är styrka och en stark tro på att du har rätt och vet vad du vill eller en känsla av att man förtjänar bättre. Men mod, jag vet inte...på ett sätt kan man ju säga att det är väldigt modigt att stanna i något som nöter ner dig istället.  Eller handlar mod alltid bara om att möta nya saker?

Kanske lite för filosofiskt...det är väl mest det att om man använder ord som fylls av en viss betydelse, så kan det vara lätt att känna att du inte kan infria dem. Om du tex är en person som är avvaktande kanske ordet mod fyller dig med prestationsångest.

Jag tror egentligen inte att det är mod som krävs, det kommer liksom på köpet, jag tror att det är en känsla av att det bara finns en väg att gå och att du inte vill vara kvar i den gamla relationen som är drivkraften. En känsla av det handlar om att om du stannar så kommer du att gå under, sakta eller fort,  och att du istället väljer att leva.
  
 

Jo vänskap är det jag förr instinktivt hade valt och det jag ville denna gång med. Men för några år sedan hade jag en liknande historia med en annan man (som jag dock inte var lika förtjust i). Det hände saker i hans liv som gjorde att han fick avbryta den nära relation vi hade. Han kom i livskris. Jag plockade då upp honom från rännstenen, var hans bollplank ,skickade honom till en terapeut etc. Det slutade med att jag kände honom så väl att jag var hans "tvillingsyster" och jag tänder inte på en tvillingbror.  Därav valde jag denna gång att inte vara vän. Jag ville då och vill inte nu heller gå in i kompiszonen. Jag vill ha spänningen kvar om vi möts igen - då båda som fria. Men varje dag saknar jag den närhet vi en gång hade. Jag famlar stundtals febrilt i mörkret efter hans vänskap - fast då i det tysta. Jag släpper inte igenom dessa signaler i de få ord vi växlar per mail. Men det är överjävligt att ständigt vara stolt och tapper , göra det rätta och inte släppa fram det där man egentligen känner.  Självklart kan detta se annorlunda ut från person till person. Jag hoppas du lyckas :)

Jag räknar med att det blir en prövotid att bli vänner istället för partners. Vi kommer inte kunna träffas så ofta vi vill och inte så länge. Kanske ligger spänningen kvar eller kanske blir relationen något helt annat. Vi kanske passar bättre som vänner än som ett par? Jag räknar i alla fall med att vänskapen kommer bygga på förtroende och ärlighet, vilket kan vara en utmaning i sig.

Vänskap är ett bra surrogat. Man träffas ju och kan njuta av den sidan. Ta chansen om det går :)

Jag vill gå samma väg som du "Tingeling". Har lyckats med det ganska bra, men får panik ibland. Det gör så ont bara att inte veta hur hon har det och hur hon mår. Så lätt att bara söka en liten kontakt så är det kört för en lång tid framåt. Tror också att det är bättre att minnas den grymma kemin som vi hade tillsammans än att förstöra allt om man försöker behålla varandra som "vänner". Jag känner mig som ett vrak just nu och hon tycker ju inte att vrak är speciellt attraktiva. Bättre att reda ut sin situation och komma tillbaka som en fri, stark och livsglad man som hon kan ta till sig på riktigt. Finns hon där då så finns hon eller så kan man ju alltid hitta någon annan som man kan hitta kärleken tillsammans med. Bollen ligger hos mig nu och det finns bara en utväg om det ska bli vi två eller om man ska få må bättre. Åren går om man blir inte yngre direkt. Antingen väljer man kärleken eller så stannar man kvar i tryggheten. Fast i mitt fall är det långt ifrån trygghet, men jag menar det där man har och inbillar sig att det är bäst för alla. Förstår bara inte vart man ska få kraften ifrån att lämna nu när hon är ute ur bilden. Det var ju hon som gjorde mig stark och visade mig hur man gör när man tror och lyssnar på sig själv. Men nu kan jag inte använda henne längre utan måste orka igenom detta själv. Känns faktiskt ganska bra att känna att man behöver klara av det själv utan att ha en annan som väntar runt hörnet. Det känns renare och mer ärligt på något sätt. Jag hoppas faktiskt att hon fortsätter att ta avstånd från mig och låter mig få sköta detta själv för jag minns hur jag kände mig när hon fanns med. Hon gjorde mig stark, men hon gjorde också splittrad. Förstår bara inte hur jag ska ta mig igenom det jag behöver göra men jag måste för min egen skull. Jag vet att det inte blir bättre och jag vet hur uppgiven jag blir när det inte fungerar hemma. Jag vill älska någon på riktigt och inte bara i smyg. Det kvittar hur mycket man anstränger sig för att göra sin relation bättre hemma, men det blir aldrig bättre det vet jag för jag har provat hundra gånger under många, många år. Det är iallafall lättare att hålla sig borta från sin fd älskarinna om man tänker på hur dåligt man faktiskt mår just nu. Man vill ju inte visa upp en tragisk, trött förvirrad själ utan man vill visa upp den man som man en gång var d.v.s. självsäker, rolig och entusiastisk. Inget av det finns i mig just nu. Jag vill komma tillbaka som en ny man och så får jag väl hoppas hon har fram eller bakdörren öppen för mig.

Man vet ju vad man har men man vet inte vad man får. Jag brukar själv tänka att det vore lättare att gå om vi hade det väldigt dåligt tillsammans. Men det har vi inte. Livet är bra och till och med riktigt trevligt när vi anstränger oss. Men det är inte det här jag vill ha, om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag vet ju inte om jag kommer att få det jag drömmer om om jag bryter upp heller.

Själva uppbrottet i sig och allt det för med sig i form av uppslitande känslor, massor med praktiska saker som ska ordnas, delas, ekonomi som måste gå ihop som singel och att behöva skapa sig ett helt nytt liv, ensam den här gången, samt funderingar om huruvida man kommer att bli väldigt ensam, både socialt och vad gäller att inte vara i ett förhållande är det som skrämmer mig.

Det är svårt att se vad man får när man står inför att bara avsluta. Vad exakt är det som är bra? I så fall behöver du ju inte fundera. Uppbrottet i sig är jobbigt och om du tror att du kommer stanna där kanske du ska låta bli. MEN det finns ett liv bortom uppbrottet och det kanske är det som är svårt att se. 

Om ni inte har det väldigt dåligt tillsammans kanske du ska vara kvar då?

Skulle du vilja att någon var med dig under dessa premisser: praktiska vinster, ekonomi, undvika att vara ensam, inte missa socialt (då inte med dig som partner utan det andra sociala) och inte vara i ett förhållande.  

Bortom rädslan finns ett liv. Men det livet ser man inte när man lämnar. Kanske det inte är tillräckligt ont i dig för att lämna? Kanske kärlek inte är så viktig för dig när allt kommer omkring? 

Det konstiga är bara hur ena partnern kan vara nöjd i en relation där den andra är olycklig?

Jag får inte ihop det?