Att komma över omöjlig kärlek

Hmmm, konstigt. Du är otroligt attraherad av honom men du kan inte tänka dig att leva med honom. Jag vill ju leva med henna men vet inte vägen dit. Pratade lite ytligt hed henne idag på länge och det är tragiskt vad man kan glida isär om man inte vårdar kärleken. Jag trodde den är varaktig i oändligheten men det är den inte. Hon kändes som en främling för mig. Fick bekräftat igen att om man inte vårdar kärleken så dör den. Tragiskt. Nu kommer jag få känna resten av livet att jag stannade kvar på perrongen. Orättvist kan jag tycka för jag har försökt att bevisa men hon vill inte vara med längre och kämpa för oss.

Eller det kanske jag kan, men inte bil öppna mig för att se det ?

Men han skulle aldrig lämna sitt äktenskap. När jag vidrörde det så sa han bara att det är väl upp till var och en att bestämma. Självklart, har aldrig begärt annat heller.

Tycker bara det är tråkigt att han inte vill se hur dåligt han mår, utan bara trycks undan.

Men jag respekterar hans beslut, jag kommer hålla mig undan, ska, hur jobbigt det än kommer vara, trycka undan mina känslor för honom och finna min egen väg ur det här. Sen må hända att mina känslor för honom ändå kommer vara anledningen till att jag lämnar min man.

Tråkigt att höra att din kvinna inte längre finns kvar för dig.

Kanske dax även för dig att släppa taget ? Välja den väg i livet som inte innehåller henne ?

Nu vet hon ju hur du känner och sanningen att säga, vill hon ändå inte kanske det är dax att släppa henne ?

Så väldigt, väldigt sorgligt, jag tycker synd om dig faktiskt.
Ibland är det så att man tvingas gömma sig i en annan del av sig själv om det gamla gjort för ont. Om du inte har berättat precis hur du känner så tycker jag att du ska göra det. Även om du tycker att hon känns onåbar, så kanske hon finns där inne någonstans. Och det säger jag för att jag har erfarenhet av kärlek som vilar och varar hos båda i många, många år, även om livet går vidare på andra sätt och det kan verka för båda som om den andra har glömt...

   
  

Blir verkligen känslorna svagare för varandra bara för att man slutar att höra av sig? Jag vill helst ha kontakt med min älskarinna, en vänskaplig kontakt, dr vi undviker beröring, och om vi måste låta bearbeta känslorna och låta oss gemensamt förstå att vi inte kommer att leva tillsammans, eller för den delen även tvärtom. Jag hyser fortfarande väldigt starka känslor för en flickvän som jag hade för 25 år sedan. Uppbrottet med henne påminde om det som jag står inför nu. Ett avslut mitt i en känslostorm.

Min "älskarinna" försöker hitta tillbaka till sig själv genom total avhållsamhet. Jag tycker inte det är sunt. Känns som om det bara skjuter upp "problemen" tills vi åter igen träffas och att man ständigt kommer att känna sorg inombords. Visst är vi olika personer, men kan skillnaden hur vi hanterar känslor vara så stora mellan människor?  

Men hur lätt är det att undvika beröring ? Så fort jag ser han vill jag ta på han... Inte lätt att låta bli när han alltid är vid min sida

Hur vi hanterar känslor kvinnor och män är uppenbarligen helt olika. Jag är som du medans han är som din älskarinna.

Jag tror att han och din älskarinna lite känner att om man pratar om det så river det upp sår och lånar nya frågor inför varför man gjort som man gjort och jag tror att när dom känner så så är som inte redo att hantera dom frågorna.

Öppnar ska det stå inte lånar

Nej, det är inte lätt att låta bli varandra när man en gång har gjort det. Känns som man backar i relationen. Istället för att låta en vänskap bli en djup känslomässig gemenskap så måste man nu gå från starka känslor till lite försiktigare, vänskapligare. När vi mötts har det fungerat bra en stund, men en lite för djup ögonkontakt eller en liten snabb beröring har senare slutat i något annat.

För egen del kommer det att kännas att vi för en evighet inte blev "färdiga" med varandra. Kanske kunde det sluta med vänskap eller kanske med att vi inleder en djupare kontakt. För mig återstår bara frågor och ett djupt sår om vi avbryter mitt i.

Hon gjorde tidigare ett val att stanna i en osund relation och därigenom kvävt sin känslosamma sida. När de nu blossar upp igen så känner hon sig återigen vilsen.

Hur framtiden kommer se ut för oss båda det vet jag inte. Kväver man sina känslor tror jag att man dör en smula. Låtar man de flöda så tror jag att man kan hitta tillbaka till sig själv igen. 

Jag håller med dig ! Jag kommer oxå alltid känna att vi inte är klara med varandra, jag vågar inte säga hur jag verkligen känner för jag vet att det skjuter honom längre ifrån mig. Dumt ? Säkert ! Kanske vore bättre att få ut allt, sen får han välja hur han vill hantera det ?

Ska ge det nån månad sen kommer jag nog försöka prata med han igen och se om han då är redo att berätta hur han verkligen känner.

Låter så fint! Hoppas att allt löser sig för er!

Kanske en dum fråga men har du prövat att skriva? Sätta dig ned och skriva ned alla tankar och känslor? Vänta några dagar och ändra om det behövs och sedan maila honom. Kanske kan vara en väg?