Anonym (ångest)

Äldre 2 Jun 20:38

847 svar

Att komma över omöjlig kärlek

För nästan ett år sedan blev jag helt oväntat galet förälskad i min kollega som jag känt i många år. Han kände lika dant och vi inledde en relation trots att vi båda har familj. Känslorna fullkomligt exploderade men nu har han en gång för alla bestämt sig för att stanna med sin familj och vi har därför brutit vår relation.

Fattar dock inte hur jag ska stå ut. Tänker på honom varje vaken minut och saknar honom så att jag mår fysiskt illa. Samtidigt kan jag inte visa något här hemma.

Någon som varit i samma situation - dvs stannat hos er familj efter en längre otrohet? Hur gjorde ni för att glömma? Hur lång tid tog det? Lyckades ni någonsin få tillbaka känslorna för er man/fru?

PS Inser naturligtvis att det inte är synd om mig eftersom jag får skylla mig själv som varit otrogen, att otrohet är omoraliskt, fegt och alltid fel etc. Men gjort är gjort och i dagsläget försöker jag bara överleva/uthärda.

Anonym (lika)

Äldre 27 Oct 22:40

#621

Anonym (?) skrev 2013-10-27 22:29:16 följande:

Det konstiga är bara hur ena partnern kan vara nöjd i en relation där den andra är olycklig?

Jag får inte ihop det?

Det handlar om makt. Relationen baseras på ett maktförhållande istället för ömsesidig kärlek.
Eftersom jag tror att kärlek handlar om att jag vill ge min partner det den vill ha i största möjliga mån när jag älskar någon. Så är det inte kärlek för mig att låta den andra leva ett olyckligt liv, utan det den vill ha, för att jag själv ska få det jag vill ha.
Det är något man inte gör helt enkelt i min värld. Då handlar det istället om att jag vill makten och bestämma över hur förhållandet ska se ut, och att det är mitt sätt som är rätt, ett soloprojekt helt enkelt, där jag är mig själv närmast.

Men man kan ju tänka annorlunda också.

Anonym (lika)

Äldre 27 Oct 22:43

#622

Anonym (? 2) skrev 2013-10-27 22:38:56 följande:

Den nöjda partnern lever till 100% som den vill medan den missnöjda får kompromissa med saker som är viktiga för honom eller henne. När den missnöjde tar upp det finns det ju egentligen ingen anledning för den nöjde att ändra på något för han / hon är ju helt nöjd med situationen. Den missnöjde orkar inte tjata, diskutera eller gräla över saken varje dag utan det går långa perioder när livet bara flyter på, vilket den nöjde tolkar som att allt är bra eller åtminstone som att det är skönt att hen slipper ändra på något.

Förklaring nog?

Sant, och så hemskt.

Okänd

Äldre 27 Oct 23:45

#623

Meddelande borttaget

Anonym (lika)

Äldre 28 Oct 07:26

#624

Anonym (svalna av...) skrev 2013-10-27 23:45:55 följande:

Kommer ni ihåg uttrycket "jag älskar dig så mycket att min kärlek räcker till oss båda" - dvs att den andre inte behöver tycka om så mycket... sorgligt....
Jag har en kompis som inte älskar sin fru, men han kan inte lämna henne. Det är så sorgligt att se honom i det här, med vetskapen om att han troligen är olycklig och kommer så vara resten av livet om de fortsätter tillsammans. Än värre måste det vara för henne - hon vet om att han inte har känslor för henne.

Jag tror iofs att det kanske inte är så hemskt för henne som man kan tro. Eftersom hon väljer att vara med någon som inte känner något så måste det finnas annat som räcker för henne helt enkelt. Det är om man själv är en person där kärlek är viktigast som man plågas. Själv skulle jag ta mitt pick och pack i princip direkt om den jag levde med och älskade sa att den inte älskade mig. Både för dens och min skull. Andra tänker väl, antar jag, att de ska övertyga den andra om att de visst älskar dem fortfarande osv.

Hur kommer det sig att han inte kan lämna? Han måste ju också ha nöjt sig på något sätt med det där eller är det påtryckningar från omgivningen som hindrar honom?.

Okänd

Äldre 28 Oct 08:35

#625

Meddelande borttaget

InMyDream

Äldre 28 Oct 08:41

#626

Anonym (Tingeling) skrev 2013-10-27 21:31:22 följande:

Jo jag känner igen det där - minsta lilla kontakt och man sätter sig automatiskt i "väntläge" med nya förhoppningar. Det är så himla mycket lättare att gå olika vägar om missämja/ilska/obehag finns i relationen. Jag skiljdes från min vän en gång med buller och bång - jag smällde så hårt i dörren s¨å att den inte skulle gå att öppna men jag glömde låsa. Nu vägrar jag låsa...

Ler åt den "grymma kemin". Jag håller med om det du skriver.

Jag förstår det är tufft att vara ensam. Men skilsmässan blir så mycket mindre infekterad om det inte finns en dam i bilden. Se framåt och ha tillförsikt. Ibland är det bra att vara fatalist....det som sker det sker oavsett vilka taktiska drag du gör. Det finns en ritning någonstans över vem du skall leva med. Försök bara lösa vardagen steg för steg. Men gör det för din egen skull och inte med scenariot att det skall bli ni två. För skiter detta sig så blir det väldigt jobbigt för dig. Skilj dig av rätt skäl - men du verkar ha koll på detta eller hur?

Sen är det inte så lätt att ta en annan om den man tänker på inte finns till hands. I mitt fall skiljde jag mig inte pga av någon man men jag blev oväntat förtjust...kanske kär...i min avlägsne vän. Men jag gör allt jag kan för att jaga bort minnet av honom med hjälp av nya intryck här och nu. Men det gör ont fortfarande...

Det är knäppt....kärleken (om det nu var det som drabbade mig) infann sig den dag vi möttes för det officiella farvälet. Jag hade missbedömt honom och hans avsikter å det grövsta. Jag fann under dessa timmar en etisk och älskande man som ville göra rätt för sig. Jag hade valt att se honom som ett äventyr fram till den dagen. En man som ville äta kakan och ha den kvar för att han helt enkelt kunde det (frun hade vägrat skilsmässa några gånger tidigare).

Ont gör det likväl...jäkligt ont.

Koll på läget är det minsta jag har men jag börjar få lite perspektiv på saker och ting vilket är värdefullt för mig även om jag sitter kvar i förhållandet. Men jag har börjat kunna se det som två olika saker nu när det har gått en tid sedan uppbrottet med min älskarinna. D.v.s. att se det som en möjlighet att det kanske blir vi två till slut och att bryta upp från mitt kärlekslösa förhållande. Det var svårare när man satt mitt i trasslet. Precis det där du sa har jag strävat efter att inte skilja mig med en annan dam med i bilden för det blir så infekterat då. Tror att det garanterat kommer skada hur min relation blir med min nuvarande då vi ska samspela om barnen. Det blir för mycket ilska och hat inblandat då så samspelet skulle bli omöjligt för mig. Det gick bättre för min fd älskarinna för hon och hennes tidigare man samspelar på ett bra sätt även när han känner till mig. Så hade det inte blivit för mig kan jag säga och man måste ju kunna samspela om barnen annars blir det ju katastrof för dem och alla inblandade. Kan stryka under på det där som har skrivits här att en del är nöjda med att leva i ett kompisförhållande för praktiska skäl och då har man inget incitament att ändra på sig. Jag har upptäckt att det inte räcker på långa vägar för mig.

Labolina

Äldre 28 Oct 08:50

#627

Anonym (svalna av...) skrev 2013-10-28 08:35:39 följande:

Nej, hon kanske inte tycker att det är så viktigt att han älskar henne. Deras vardag fungerar, huset, bilen, barnen, skolan, fotbollen, släktkalasen osv... och kanske är det så viktigt att det livet fungerar - viktigare än ens inre känsloliv... Jag skulle aldrig kunna ha det så utan hade varit olycklig och längtat bort hela tiden... Till saken hör att han fick känslor för en annan och saken ställdes på sin spets, men han har ändå valt att stanna kvar. Jag tror att han inte kan lämna pga att han är rädd för vad som ska hända. Han tror sig inte om att hitta någon annan är min gissning. Han är väl också rädd för hur det ska bli för barnen, vad släkten ska säga osv. Jag tror att han inte ser sig själv som modig. Kanske är han också bekväm? Till saken hör väl också att de, i alla fall utåt sett, inte har det sååå dåligt.... båda är snälla mot varandra och hänsynsfulla.... men det är kärlekslöst.... Vad ska man egentligen göra som vän i det här läget?

Men herregud - det är väl ändå inte synd om honom? Har aldrig tidigare stött på så många svaga velpottor som i denna tråd. Vad gäller din kompis så vill han helt enkelt inte lämna. Även om du vill att han ska vilja det.

InMyDream

Äldre 28 Oct 09:11

#628

Labolina skrev 2013-10-28 08:50:07 följande:

Men herregud - det är väl ändå inte synd om honom? Har aldrig tidigare stött på så många svaga velpottor som i denna tråd. Vad gäller din kompis så vill han helt enkelt inte lämna. Även om du vill att han ska vilja det.

Jag tycker det är en otroligt bra blandning i den här tråden av olika personer med olika erfarenheter och livssituationer som ger sin bild på ett konstruktivt sätt. Det finns män som inte lämnar, män som inte lämnar direkt, män som har lämnat, kvinnor som inte kan lämna alls, kvinnor som lämnat men älskaren drog, kvinnor som lämnat men inte fortsatt med älskaren och det finns till och med bevis på kvinnor och män som lämnat och lyckats fortsätta tillsammans. Alla vill få ventilera sina erfarenheter och är genuint intresserade av att förstå vad som händer och så finns det några få som alltid vet vad som är bäst för alla.

Anonym (en till)

Äldre 28 Oct 09:39

#629

Labolina skrev 2013-10-28 08:50:07 följande:

Men herregud - det är väl ändå inte synd om honom? Har aldrig tidigare stött på så många svaga velpottor som i denna tråd. Vad gäller din kompis så vill han helt enkelt inte lämna. Även om du vill att han ska vilja det.

Visserligen stämmer det att det finns massvis av personer här i tråden som lever i olyckliga förhållanden och som har svårt att lämna, men tycker inte att det alltid handlar om en svaghet.

Alla relationer är unika och det finns inget entydigt svar på hur man ska agera i sitt förhållande. Tycker som InMyDream berättar att det är nyttigt att ventilera, reflektera, få erfarenheter och därefter fatta egna beslut hur man vill gå vidare i sina relationer.

Labolina

Äldre 28 Oct 10:11

#630

Anonym (en till) skrev 2013-10-28 09:39:48 följande:

Visserligen stämmer det att det finns massvis av personer här i tråden som lever i olyckliga förhållanden och som har svårt att lämna, men tycker inte att det alltid handlar om en svaghet. Alla relationer är unika och det finns inget entydigt svar på hur man ska agera i sitt förhållande. Tycker som InMyDream berättar att det är nyttigt att ventilera, reflektera, få erfarenheter och därefter fatta egna beslut hur man vill gå vidare i sina relationer.

Självklart är det bra att ta ansvar och inte lämna pga en förälskelse, men att samtidigt måla ut sig själv som offer -det är lite too much. Samt att individerna i den här tråden har alla faktiskt varit otrogna, inte bara gått och suktat. Jag säger inget om det i sig utan konstaterar endast att vissa faktiskt inte vill lämna utan faktiskt värdesätter familjen ännu mer än förälskelsen.

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL