Att komma över omöjlig kärlek

Då blir det nog aldrig hon och jag tyvärr för jag är inte stark nog att lämna på egen hand. Hon gjorde så jag kände mig som en superhjälte. Utan henne kommer jag nog trampa på i mitt hjul.

Sorgligt... Hoppas att du klarar av att gå vidare på något sätt. Trots allt.  

Ja han har för mycket känslor, känslor han trodde han kunde tygla, eller rättare sagt, inte trodde han skulle få. Vi ses ju varje dag, inte så lätt att bara slå om. Ja hur har vi stått ut ? Undrar jag med, men nåt finns ju där, annars hade vi aldrig varit där vi är. Tror inte han vill se att han är olycklig, medans jag ser det.

Nej, hon kanske inte tycker att det är så viktigt att han älskar henne. Deras vardag fungerar, huset, bilen, barnen, skolan, fotbollen, släktkalasen osv... och kanske är det så viktigt att det livet fungerar - viktigare än ens inre känsloliv... Jag skulle aldrig kunna ha det så utan hade varit olycklig och längtat bort hela tiden... Till saken hör att han fick känslor för en annan och saken ställdes på sin spets, men han har ändå valt att stanna kvar. Jag tror att han inte kan lämna pga att han är rädd för vad som ska hända. Han tror sig inte om att hitta någon annan är min gissning. Han är väl också rädd för hur det ska bli för barnen, vad släkten ska säga osv. Jag tror att han inte ser sig själv som modig. Kanske är han också bekväm? Till saken hör väl också att de, i alla fall utåt sett, inte har det sååå dåligt.... båda är snälla mot varandra och hänsynsfulla.... men det är kärlekslöst.... Vad ska man egentligen göra som vän i det här läget?  

Visserligen stämmer det att det finns massvis av personer här i tråden som lever i olyckliga förhållanden och som har svårt att lämna, men tycker inte att det alltid handlar om en svaghet. Alla relationer är unika och det finns inget entydigt svar på hur man ska agera i sitt förhållande. Tycker som InMyDream berättar att det är nyttigt att ventilera, reflektera, få erfarenheter och därefter fatta egna beslut hur man vill gå vidare i sina relationer.

Så allting är någon annans ansvar? Det är din älskarinnas ansvar att du klarar att lämna ditt äktenskap och det är din frus ansvar att du klarar att stanna i det?
Du ställer helt orimliga krav på din omgivning. Du förväntar dig t ex att din arma fru ska "komma över" ditt svek och då har du inte ens själv kommit över det, trots att det faktiskt var du som hade affären. Din fru blev bara indragen.
Du verkar enbart se människor utifrån vad de kan ge dig och helt (?) oförmögen att se dem som egna individer, känna intresse för dem.
Du förefaller så lättmanipulerad och, ursäkta, ryggradslös att det nästan verkar depressivt? Du kanske har en depression?
Du vet nog själv att hade du lämnat ditt äktenskap då så hade du suttit och trånat efter din fru nu, ältat vad som gick fel. Och står du egentligen ut med att HON går vidare, att se henne blomma upp utan dig?
Och nu sitter du här och blir bara kärare och kärare i din ex-älskarinna, påhejad av en massa dissade och dumpade älskarinnor som behöver få "bevis" för att de egentligen är nr 1. Du blir liksom alibi...
Lyckan ligger inte i att bli älskad utan att älska. Det är först när man verkligen ger, när man verkligen älskar, som man också får.
Jag tror att du skulle må bra av egen terapi, för dig själv. Det handlar nog mindre om huruvida någon är rätt för dig och mera om huruvida du är rätt för någon ?  inklusive dig själv ? just nu.