Här ska ni få ett perspektiv till om ni vill, jag är på andra sidan. Dvs. min man har varit otrogen under en längre period och sedan valt att stanna med mig och sin familj. Eller rättare sagt, vi valde varandra igen. Min man och den andra hade väldigt svårt att släppa varandra och sluta ha kontakt, därav mitt inlägg i denna tråd. Lite bakgrundshistoria; vi tappade bort varandra och kärleken under några år, men var ändå vänner och hade det ganska bra, vi hade sex men ingen vardaglig närhet. Min man fick en klassisk ålderskris och mådde dåligt av fler anledningar, inte bara avsaknaden av närhet. Istället för att prata med mig så anförtrodde han sig åt en annan kvinna. Hon bor långt bort så de kunde inte träffas så lätt, de var fysiskt intima en gång. Men de sms:ade, mailade, skickade intima bilder osv. dagligen i 8 månader innan jag fick reda på hennes existens. Sen följde ytterligare några månader då han levde lite dubbelliv, han var förälskad och planerade ett nytt liv med henne, samtidigt som han sa till mig att det var vi nu och att vi skulle försöka hitta tillbaka. Till slut valde han ända att bryta med henne. Vi har det bättre nu på många plan i vår relation, vi har rett ut vad som fick oss att tappa bort varandra, vi har rett ut hur vi vill ha det i fortsättningen och vi har mycket närhet och sex. Vi tog varandra för givet, men kärleken dog inte helt, den gick bara i ide. Hade vi kommit fram till att inga känslor fanns kvar, så hade vi släppt varandra, ingen av oss vill leva utan kärlek, närhet och sex.
Men, och nu kommer jag fram till varför jag skriver i den här tråden. De hade väldigt svårt att bryta kontakten helt och det har jag en viss förståelse för. De sökte tröst hos varandra, anförtrodde sig åt varandra och var intima under en väldigt lång tid. Alltså även efter han brutit deras kärleksrelation, så höll de kontakten i ytterligare 8 månader. Jag förstår att det är svårt att bara bryta kontakten helt, men varför så länge? Jag kom på dem vid flera tillfällen då jag läste deras sms och mail och blev väldigt ledsen. Min man sa att det inte betydde nåt, jag behövde inte vara orolig osv. Han sa att de bara var vänner nu och hon behövde stöd för hennes man slängde ut henne när han hittade deras mailkonversationer osv. Hon blev alltså lämnad av två kan man säga, så min man kände sig väl lite skyldig att ”underhålla” hennes behov ett tag till. Eftersom jag blev så ledsen varje gång, så valde han att ljuga om deras kontakt också, vilket gjorde ännu ondare. Det skulle ju vara vi nu! Jag såg ju också på deras sätt att skriva att det inte var nåt mer, men tycker ändå det var respektlöst mot mig att de inte kunde sluta ha kontakt, det fortsatte alldeles för länge. Jag har full förståelse för att de bryr sig om varandra och att de kommer finnas i varandras tankar länge än. Det är ok, men inte att de har någon form av kontakt. Vid ett tillfälle fick jag dock för mig att jag skulle tillåta dem att ha kontakt och låta dem vara vänner, men det höll bara i några dagar, sen bröt jag ihop. Det funkar inte att ha en vänskaplig relation, inte med deras historia. Jag hade aldrig kunnat gå vidare med vår relation och komma över detta nånsin, om de fortsatt att ha kontakt som ”vänner”.
Jag tror också att det varit lättare för henne att gå vidare och bryta kontakten, om min man hade varit brutalt ärlig mot henne, men det tror jag inte han kunde. Hon verkar tro att han stannade för barnets skull och att han ändrade sig på några dagar bara. Såklart gjorde han inte det, det var ju många månader med ångest och velande. Hon skulle också behövt få veta att han inte valde bort henne för nåt skitliv med mig, det hade inte jag gått med på. Nu valde han mig för att han älskar mig och trodde att vi kunde få det bra igen, vilket vi också fått. Hon tror säkert att jag hotade och tvingade honom att stanna, att han inte kunde följa sitt hjärta osv, men så var det inte. Jag vill att han ska vara lycklig, kan han inte vara det med mig så är han fri att gå.
De flesta som skriver här verkar inte ha det bra i er nuvarande relation, jag är lite nyfiken hur och om ni hade kunnat glömma er älskarinna/älskare snabbare? Hade det hjälpt med mer närhet och sex? Eller är hjärtat för alltid hos den andra, oåterkalleligt? Jag kan bli så osäker ibland på om det fina vi har nu inte är på riktigt från min mans sida. Har han verkligen släppt henne helt, har de fortfarande kontakt, ses dom osv. är tankar som dyker upp ibland. Jag vill lita på honom och hans känslor för mig, men det är svårt när man vet vad de har haft ihop.
Jag tror också att jag skulle klara en skilsmässa bättre nu, än om han hade lämnat mig där och då för henne. Det hade varit fruktansvärt att inte få chansen ens att kämpa för vår kärlek. Tycker ni gör helt rätt, ni som släpper älskarinnan och skiljer er för er egen skull. Annars riskerar ni så mycket i relationen med era barns mammor/pappor.
