Att komma över omöjlig kärlek

Måste bara svara i denna tråd, även om det är obehagligt för er "andra kvinnor" att en bedragen fru blandar sig i. Jag citerar ovan, men svarar rent allmänt till alla ni som försöker komma över er förbjudna kärlek. Det kanske inte kommer hjälpa er, men att få höra lite ur verkligheten, kanske kan få er att nyktra till och ta tag i er egen lycka.

För det första, ni har ingen aning om vad han hade för sig hemma under tiden ni hade en relation. Han kanske försökte hitta tillbaka till frun länge. Jag lovar att det inte kom plötsligt för honom att det var frun han ville ha. Det är väl självklart att det inte var från den ena dagen till den andra, så funkar väl ingen när man har dessa känslomässiga kriser. Det tar tid att bearbeta sina känslor och reda ut vad man vill. Sen är det såklart inte schysst att han ljuger för er under tiden, men jag vet inte vad ni förväntar er heller eftersom relationen från början bygger på svek, lögner och dåligt samvete.

För det andra, DET ÄR NÅT SMUTSIGT OCH FULT, det ni ägnat er åt. Jag vet att förälskelsen blir som en drog som ni blir beroende av, och mår bra av tillfälligt. Men det spelar ingen roll hur ni vrider och vänder på det och försöker rättfärdiga en relation med en gift man. Det gör så otroligt mycket skada om det kommer fram. Det går inte att föreställa sig smärtan och hur det påverkar hela ens liv och inre, om man inte blivit bedragen själv.

I mitt fall hade jag och min man det dåligt ett tag med för lite närhet, vi var mer som kompisar. Istället för att prata med mig inledde han en nät/telefon-relation i åtta månader, de hade dock aldrig sex irl. När vi tillslut började prata om det vaknade vi verkligen till liv och insåg att vi fortfarande hade känslor kvar för varann. Men då hade han i stort sett redan planerat med sin sidorelation att de skulle starta ett nytt liv tillsammans. Det blev då en väldigt jobbig situation för oss då vi inte visste vad vi skulle göra. Han var förälskad i henne och levde i den bubblan, samtidigt fanns plötsligt ett hopp om att hitta tillbaka till mig. Eftersom våra känslor bara gått i ide och släpptes fram igen, kunde han efter några jobbiga månader bryta med henne. Men för henne vart det ju från den ena dagen till den andra och hon hade väldigt svårt att släppa honom och fortsatte skicka bilder och meddelanden. Jag har gått från att hata henne till att tycka synd om henne insåg jag just.

Nej, X, jag känner inte dig och jag vet inte vad du gått igenom i livet som rättfärdigar dig till ditt beteende nu. Som sagt, ledsen att jag klampar in i er tråd, men jag blev bara så fruktansvärt provocerad. Jag har stor respekt för andra människor, men de som medvetet och för egen vinning medverkar i att göra andra illa har jag kanske mindre respekt för. Nu känner väl inte du frun och har inga känslor för henne, men tror du inte ändå att du kommer skämmas om hon får reda på er?

Det var kanske lite överdrivet att jag tappat tron på mänskligheten, det handlar väl mer om att jag varit naiv och trodde gott om alla människor, det är den känslan jag tappat och saknar. T.ex har jag ju förlåtit min man just pga av han är mänsklig och människor kan göra fel.

Men tack för att du öppnade mina ögon ytterligare, ni är också bara människor.

Bra skrivet! Precis så tycker jag, men du är bättre på att formulera dig. Jag har skrivit i den här tråden i egenskap av bedragen fru, för att skaka om och få älskarinnorna att inse att det finns en medmänniska som kommer må väldigt dåligt, väldigt länge när allt uppdagas. Just det här med empati för andra människor tycker jag är intressant. Älskarinnorna vill inte bli dömda, vi ska känna empati för dem och deras situation, ha förståelse för att otrohet uppstår av olika anledningar. Men var finns deras empati då för mannens fru? En del verkar förstå vilket svek det är och att det kan ta åratal för den bedragne att komma över en otrohet, ändå är man så kär att det inte går att ta in att man gör en annan människa illa. Om man nu behöver någon annan för att själv ta sig ur ett dött äktenskap, varför måste det då vara en annan gift person?

Min mans vänsterprassel hade en dålig relation som hon ville ifrån, men med vilken rätt har hon att lägga sig i mitt liv för det? Jag hakar upp mig på att hon är läkare också, trodde att man blev läkare för att man känner empati för andra människor. Ja, nu kanske jag "dömer" henne fast vi inte känner varandra, men faktum kvarstår, var finns hennes empati? Men hon kan säkert också rättfärdiga sitt handlande och försöka intala sig att hon behövde just honom just då. Att jag fanns hade ingen betydelse.

Den här tråden handlar om hur man ska komma över omöjlig kärlek. Att tänka sig in i andras situation och känslor, samt känna empati och respekt för andra människor är väl en bra början.

Här ska ni få ett perspektiv till om ni vill, jag är på andra sidan. Dvs. min man har varit otrogen under en längre period och sedan valt att stanna med mig och sin familj. Eller rättare sagt, vi valde varandra igen. Min man och den andra hade väldigt svårt att släppa varandra och sluta ha kontakt, därav mitt inlägg i denna tråd. Lite bakgrundshistoria; vi tappade bort varandra och kärleken under några år, men var ändå vänner och hade det ganska bra, vi hade sex men ingen vardaglig närhet. Min man fick en klassisk ålderskris och mådde dåligt av fler anledningar, inte bara avsaknaden av närhet. Istället för att prata med mig så anförtrodde han sig åt en annan kvinna. Hon bor långt bort så de kunde inte träffas så lätt, de var fysiskt intima en gång. Men de sms:ade, mailade, skickade intima bilder osv. dagligen i 8 månader innan jag fick reda på hennes existens. Sen följde ytterligare några månader då han levde lite dubbelliv, han var förälskad och planerade ett nytt liv med henne, samtidigt som han sa till mig att det var vi nu och att vi skulle försöka hitta tillbaka. Till slut valde han ända att bryta med henne. Vi har det bättre nu på många plan i vår relation, vi har rett ut vad som fick oss att tappa bort varandra, vi har rett ut hur vi vill ha det i fortsättningen och vi har mycket närhet och sex. Vi tog varandra för givet, men kärleken dog inte helt, den gick bara i ide. Hade vi kommit fram till att inga känslor fanns kvar, så hade vi släppt varandra, ingen av oss vill leva utan kärlek, närhet och sex.

Men, och nu kommer jag fram till varför jag skriver i den här tråden. De hade väldigt svårt att bryta kontakten helt och det har jag en viss förståelse för. De sökte tröst hos varandra, anförtrodde sig åt varandra och var intima under en väldigt lång tid. Alltså även efter han brutit deras kärleksrelation, så höll de kontakten i ytterligare 8 månader. Jag förstår att det är svårt att bara bryta kontakten helt, men varför så länge? Jag kom på dem vid flera tillfällen då jag läste deras sms och mail och blev väldigt ledsen. Min man sa att det inte betydde nåt, jag behövde inte vara orolig osv. Han sa att de bara var vänner nu och hon behövde stöd för hennes man slängde ut henne när han hittade deras mailkonversationer osv. Hon blev alltså lämnad av två kan man säga, så min man kände sig väl lite skyldig att ”underhålla” hennes behov ett tag till. Eftersom jag blev så ledsen varje gång, så valde han att ljuga om deras kontakt också, vilket gjorde ännu ondare. Det skulle ju vara vi nu! Jag såg ju också på deras sätt att skriva att det inte var nåt mer, men tycker ändå det var respektlöst mot mig att de inte kunde sluta ha kontakt, det fortsatte alldeles för länge. Jag har full förståelse för att de bryr sig om varandra och att de kommer finnas i varandras tankar länge än. Det är ok, men inte att de har någon form av kontakt. Vid ett tillfälle fick jag dock för mig att jag skulle tillåta dem att ha kontakt och låta dem vara vänner, men det höll bara i några dagar, sen bröt jag ihop. Det funkar inte att ha en vänskaplig relation, inte med deras historia. Jag hade aldrig kunnat gå vidare med vår relation och komma över detta nånsin, om de fortsatt att ha kontakt som ”vänner”.

Jag tror också att det varit lättare för henne att gå vidare och bryta kontakten, om min man hade varit brutalt ärlig mot henne, men det tror jag inte han kunde. Hon verkar tro att han stannade för barnets skull och att han ändrade sig på några dagar bara. Såklart gjorde han inte det, det var ju många månader med ångest och velande. Hon skulle också behövt få veta att han inte valde bort henne för nåt skitliv med mig, det hade inte jag gått med på. Nu valde han mig för att han älskar mig och trodde att vi kunde få det bra igen, vilket vi också fått. Hon tror säkert att jag hotade och tvingade honom att stanna, att han inte kunde följa sitt hjärta osv, men så var det inte. Jag vill att han ska vara lycklig, kan han inte vara det med mig så är han fri att gå.

De flesta som skriver här verkar inte ha det bra i er nuvarande relation, jag är lite nyfiken hur och om ni hade kunnat glömma er älskarinna/älskare snabbare? Hade det hjälpt med mer närhet och sex? Eller är hjärtat för alltid hos den andra, oåterkalleligt? Jag kan bli så osäker ibland på om det fina vi har nu inte är på riktigt från min mans sida. Har han verkligen släppt henne helt, har de fortfarande kontakt, ses dom osv. är tankar som dyker upp ibland. Jag vill lita på honom och hans känslor för mig, men det är svårt när man vet vad de har haft ihop.

Jag tror också att jag skulle klara en skilsmässa bättre nu, än om han hade lämnat mig där och då för henne. Det hade varit fruktansvärt att inte få chansen ens att kämpa för vår kärlek. Tycker ni gör helt rätt, ni som släpper älskarinnan och skiljer er för er egen skull. Annars riskerar ni så mycket i relationen med era barns mammor/pappor.

Jag hoppas verkligen det löser sig för er, det är en svår situation både för dig och din fru. Jag vet inte om du skrivit om det förut, men vad säger hon? Hon vill inte skilja sig, men ej heller tillmötesgå dina behov? Och vad gör du för att hon ska känna sig speciell och som nr 1 igen? Vi kanske måste starta en ny tråd om detta Jag tror att det som hjälpt mig mest är att min man har hela tiden varit tydlig med att det inte var sex han var ute efter. Så var det väl för dig också? Svårt att förklara, men eftersom jag då kände att jag åtminstone dög med min kropp var det lättare att börja närma mig honom. Vi började kramas och pussas så fort vi gick förbi varandra, började se varandra i ögonen och le, vi började vara noga med att uppskatta varandra med ord, t.ex. om den ena gjorde något för att underlätta för den andra i vardagen, vi började ligga nära varandra i sängen, sitta nära varandra i soffan, vi började skicka gulliga sms till varandra osv. Självklart har det inte varit en enkel resa, men den fysiska närheten har gjort det lättare för oss att prata och kommunicera kring hur vi vill ha det. Närheten har också gjort oss mer sugna på sex. Jag vet ju inte hur din fru känner, men jag kan fortfarande känna ibland att jag inte hade något värde som människa, min självkänsla fick sig en rejäl törn av att bli sviken på det här sättet. Det var svårt med insikten att jag inte dög, att jag inte var värd respekt och ärlighet. Jag kan förstå att respekten kan försvinna när man tror att kärleken är slut, men att inte ens vara värd respekt och ärlighet som mamma till hans barn eller ens som vän? Vad finns det då kvar för liten värdelös människa? Jag vet ju nånstans att det här inte är sant och att min man inte håller med om detta, men det är så det har känts. Jag kan känna ibland att jag är fin på utsidan, men inte på insidan. Så kanske din fru också känner det och det är ditt jobb nu att få henne att känna att hon har ett värde, oavsett om ni fortsätter ihop eller inte.

Du måste också släppa tankarna på din älskarinna, din fru känner garanterat av att du inte är där till 100 %. Sen måste ni tillsammans komma fram till om det finns några känslor kvar och om ni båda vill kämpa för er kärlek till 100 %. Fysisk närhet tror jag är bästa sättet att börja känna kärlek igen. Lycka till!