Att komma över omöjlig kärlek

Varför är det klassiskt att kvinnan blir kär och vill lämna medan mannen vill vara kvar hos frun? Varför kommer det alltid fram, en otrohet. Det är inte alltid säkert. Jag tror ibland att fördomar blir till sanningar detta forum. Ofta yttrade av människor utan erfarenhet av ämnet utom kanske som bedragen part.

Kvinnor blir väl också förälskade eller är intresserade av sex bara OCH väljer att stanna hos mannen sin.

Jag och min älskare bröt som planerat innan semestern. Har inte haft någon kontakt på 6 veckor och hade hoppats att detta skulle räcka för att känslorna skulle svalna - men inte. Jag tänker fortfarande på honom hela tiden medan min äktenskap bara känns tomt. Skulle göra vad som helst för att få vara hans älskarinna igen men vet att han tycker om mig för mycket för att utsätta mig för det när han nu bestämt sig för att stanna med sin fru. Hur ska jag glömma?

Ja, det finns väl ofta en anledning till att man faller för någon annan än sin partner. Ett behov som man (kanske ovetandes) inte fått uppfyllt. Och så träffar man någon som erbjuder just det som man saknat, eller kanske öppnar upp andra dimensioner i en relation som man inte tidigare vetat om att man ville ha/behövde. Så var det för mig. Min fd älskare väckte något inom mig som varit dött länge. Det är ju sorgligt så här i efterhand att min exman inte kunde väcka det i mig. Då hade kanske utgången blivit en annan. Krisen som följde efter uppbrottet tvingade mig att se mig själv ordentligt i spegeln och fundera över vad jag behövde i en relation för att må bra och vara lycklig. Jag kom fram till att det jag behövde kunde inte min exman ge mig och det var en av anledningarna till att vi separerade. Idag vet jag vad som är viktigt för mig. Jag vet vad jag vill ha i en kärleksrelation, och jag vet vad jag inte kompromissar om. Jag har helt enkelt växt och fått djupare insikter om mig själv och om relationer. Så intet ont som inte för något gott med sig. Du saknar en hel del av det du delade med din fd älskarinna. Det du måste göra är ju att bestämma dig för om detta är så viktigt att du faktiskt är beredd att lämna för att kunna hitta det med någon annan. Eller om relationen till hustrun och familjen är viktigare. Väljer du det senare, så måste du försöka släppa det som du förlorat. Det håller inte att hela tiden gå och längta efter det som var. Lev här och nu, och se framåt.     

Skönt, då var det klart. Nu kan du börja resten av livet. Alltid bra att komma till beslut istället för att vara i limbo.

Han är skild nu, jag vet det... Men han har aldrig dykt upp. Men om han hade gjort det så hade jag varit glad... Inte hoppat och skuttad som en dåre, så lätt skall han inte få det. Skrattar. Men jag hade gjort det hemma. Ler... Är inte långsint som person och jag älskar honom fortfarande. Men det är svårt att veta hur jag hade agerat. Man kan inte bara dyka upp i ens liv när det passar en. Jag har förändrats, hans beteende förändrade mig. Men detta kommer inte att hända, han kommer inte att göra det - dyka upp. När han upptäckte att han var oåterkalleligt kär i mig då backade han. Han ville ha "mera tid" och "ta det lugn", han sa att "känslorna blev inte som han förväntade sig att dessa skulle bli"! I min värld omfamnar man kärlek och inte flyr den. Men han gjorde det, han gjorde slut med mig per sms. Jag fick inte en chans att berätta för honom om hur ledsen och bruten jag blev. Ena natten älskade vi som aldrig förr, dagen därpå uteblev all kommunikation.  Bara så där! Så kan det gå.

Ja han säger att detta var sista gg, han har sån ångest, har nog aldrig sett han såhär Men det är för att han till slut har låtit känslorna komma fram. Dom har han lyckats hålla i schack innan, men inte längre. Jag vet inte om det är sista gg, om det verkligen är slut. Vi har håller på fram och tillbaka i 5år, vad säger inte det om oss ? Tror det kommer gå ett bra tag nu innan nåt händer igen dock, han är för sårad för det. Vad jag vill vet jag inte, jag vet inte om jag skulle vilja leva med han faktiskt. Men jag vill veta hur han känner och tänker inför sådana saker. Vad han tänker när han varje dag ser mig, hur han ser mig. Osv osv. Jag kan liksom inte avsluta om jag inte får rensa mina tankar

?? Vi jobbar ihop Han har valt bort innan, kommer alltid tillbaks

Vi har aldrig pratat om val, har aldrig begärt val. Då det du skriver är inte aktuellt

Jag håller med dig ! Jag kommer oxå alltid känna att vi inte är klara med varandra, jag vågar inte säga hur jag verkligen känner för jag vet att det skjuter honom längre ifrån mig. Dumt ? Säkert ! Kanske vore bättre att få ut allt, sen får han välja hur han vill hantera det ? Ska ge det nån månad sen kommer jag nog försöka prata med han igen och se om han då är redo att berätta hur han verkligen känner.

Visst är det så att vissa värdesätter familje-paketet så mycket. För mig, som inte har det som mål i livet, så är det intressant att försöka förstå varför det kan vara så olika. Har de inte upplevt sån stor kärlek som andra gjort, eller har de det en gång för länge sen i den relation de lever i och lever nu på gamla minnen, eller tror de inte att det finns? Eller har de stängt av den sidan i sig själva för att levera något som de tycker sig ha lovat sig själva och omgivningen. Eller är det så fyllt av skam att lämna någon för någon annan så de klarar det helt enkelt inte, även om de vill, eftersom allt bara trasslar ihop sig om vilken känsla som är vlken. Skam är en väldigt kraftig mekanism och styr många människors liv. Den här tråden är väldigt intressant på det sättet att den ger lite perspektiv på allt.  Man kan alltid lära sig något av andra, så tycker jag att det är här.  

Aha, då tror du alltså att det alltid är lika med alla människor du skulle vara med. Att alla relationer till slut bli vardag. Jag tänker som så att om det är en stor kärlek så finns det annat att bygga på än vid en liten kärlek. Och jag tror att människor i ganska hög grad väljer att starta familj med små kärlekar för att de kanske inte tror att det finns stora. Små kärlekar är en svagare grund för ett förhållande än stora, det tror jag. Skammen tänker jag kommer in när man inte vill berätta att man vill skiljas för att man träffat någon annan utan försöker dela upp det. Det verkar också som om det är en del som inte har relationer kontinuerligt med den de "älskar" utan lite fram och tillbaka under  tid. Jag tänker att utifrån är det så klart en älskare, men inte på samma sätt som någon man regelbundet träffar för sex en gång i veckan, som om man hade en tid hos en kiropraktor eller något. Det finns något där som gör att man inte står ut med att ha en sån typ av relation.    

Hmm..känner att jag måste förtydliga mig. Jag menar att man inte klarar av att bestämma sig för om man vill stanna elle gå eftersom man känner en skam inför att lämna en relation på det sättet. Man vet inte vad som är hönan eller ägget. Vill man lämna för att relationen är dålig eller för att jag älskar någon annan.  Att börja älska någon annan och sedan stå för det verkar vara problematiskt för vissa, trots att de känner att det är en stor kärlek. Man vill tex som Inmydreams säger, bryta med älskarinnan och göra ett "rent" slut där älskarinnan är marginaliserad. Och man kanske tänker att man inte ska berätta eftersom man ändå nog vill lämna till slut. Jag tror att det kan vara  pga att det ses som skamligt att avsluta en relation genom att plötsligt träffa någon ny. Det där ligger ju djupt inne i människor och handlar ju om deras självbild. Är jag verkligen någon som kan göra på det sättet? En del verkar då fastna i att de inte klarar av att förstå om de verkligen "skulle vilja" lämna ÄVEN om de inte träffat älskarinnan, kanske det inte är så dåligt som jag trodde, kanske det är dåligt för att jag träffat någon som jag älskar osv. Tankarna snurrar runt, år efter år.  Det blir ett moment 22. Och man väljer helt enkelt att inte bestämma något, och det betyder ju att vara kvar. Inmydreams, jag tog dig som exempel...hoppas det var ok.     

Ja, visst är det så att den hemliga vid-sidan-av-relationen inte utsätts för samma "slitningar" som den ordinarie relationen i vardagen gör. Men därmed inte sagt att den skulle klara av vardagen sämre. Det vet man väl först när man lever ihop? Men, varför ger man sig in i en otrohet om man har det bra hemma? En otrohet riskerar ju att rasera det liv man värdesätter mest?  

Ja, några perfekta partners eller relationer finns inte. Det är helt sant. Den enda gången det känns så är ju under förälskelsefasen då man är helt hög på hormoner och idealiserar föremålet för de ömma känslorna. Men förälskelse varar ju inte för evigt och är inte självklart något som leder till en djupare och varaktigare kärleksrelation.  Riskbeteendet är ju intressant, för alla dem som är otrogna men aldrig skulle lämna sin ordinariepartner för att de "älskar" dem och inte vill lämna. Visst, jag kan förstå att det finns massor av anledningar till att man är otrogen, men om det man har hemma är värt sååå mycket - varför medvetet riskera det?? 

Ger upp har jag väl kanske inte gjort, men jag kan inte göra något som det ser ut nu. Omöjlig kärlek. Vi har tappat kommunikationen och då avstannar allt och det känns som om det är det hon vill så jag har respekt för det. Det jag kan göra är att bryta mitt nuvarande förhållande och ställa in mig på att vara själv och hoppas att vi kanske hittar tillbaks till varandra på sikt eller kan ta in någon ny kärlek, men det känns för avlägset för mig nu. Då återstår bara att stanna och kämpa tills man kör in i kaklet fullständigt. Visst känns det snyggare att lämna med "rent hus", men det känns också mer omöjligt än innan. Sedan har jag ju faktiskt fått en viktig kvittens på vem som verkligen har stannat hos mig och det är min fru. Tänkvärt. Nu får jag väl på mig någon moraltant att jag bara sitter och gnäller över mina problem, är feg, och inte gör något, men det är så det känns just nu.