Att komma över omöjlig kärlek

Så allting är någon annans ansvar? Det är din älskarinnas ansvar att du klarar att lämna ditt äktenskap och det är din frus ansvar att du klarar att stanna i det?
Du ställer helt orimliga krav på din omgivning. Du förväntar dig t ex att din arma fru ska "komma över" ditt svek och då har du inte ens själv kommit över det, trots att det faktiskt var du som hade affären. Din fru blev bara indragen.
Du verkar enbart se människor utifrån vad de kan ge dig och helt (?) oförmögen att se dem som egna individer, känna intresse för dem.
Du förefaller så lättmanipulerad och, ursäkta, ryggradslös att det nästan verkar depressivt? Du kanske har en depression?
Du vet nog själv att hade du lämnat ditt äktenskap då så hade du suttit och trånat efter din fru nu, ältat vad som gick fel. Och står du egentligen ut med att HON går vidare, att se henne blomma upp utan dig?
Och nu sitter du här och blir bara kärare och kärare i din ex-älskarinna, påhejad av en massa dissade och dumpade älskarinnor som behöver få "bevis" för att de egentligen är nr 1. Du blir liksom alibi...
Lyckan ligger inte i att bli älskad utan att älska. Det är först när man verkligen ger, när man verkligen älskar, som man också får.
Jag tror att du skulle må bra av egen terapi, för dig själv. Det handlar nog mindre om huruvida någon är rätt för dig och mera om huruvida du är rätt för någon ?  inklusive dig själv ? just nu.

Så allting är någon annans ansvar? Det är din älskarinnas ansvar att du klarar att lämna ditt äktenskap och det är din frus ansvar att du klarar att stanna i det?
Du ställer helt orimliga krav på din omgivning. Du förväntar dig t ex att din arma fru ska "komma över" ditt svek och då har du inte ens själv kommit över det, trots att det faktiskt var du som hade affären. Din fru blev bara indragen.
Du verkar enbart se människor utifrån vad de kan ge dig och helt (?) oförmögen att se dem som egna individer, känna intresse för dem.
Du förefaller så lättmanipulerad och, ursäkta, ryggradslös att det nästan verkar depressivt? Du kanske har en depression?
Du vet nog själv att hade du lämnat ditt äktenskap då så hade du suttit och trånat efter din fru nu, ältat vad som gick fel. Och står du egentligen ut med att HON går vidare, att se henne blomma upp utan dig?
Och nu sitter du här och blir bara kärare och kärare i din ex-älskarinna, påhejad av en massa dissade och dumpade älskarinnor som behöver få "bevis" för att de egentligen är nr 1. Du blir liksom alibi...
Lyckan ligger inte i att bli älskad utan att älska. Det är först när man verkligen ger, när man verkligen älskar, som man också får.
Jag tror att du skulle må bra av egen terapi, för dig själv. Det handlar nog mindre om huruvida någon är rätt för dig och mera om huruvida du är rätt för någon –  inklusive dig själv – just nu.

Jag är nog också ganska övertygad om att vill man lämna då lämnar man, kanske inte direkt men inom rimlig tid. Jag har funderat mycket på varför jag inte lämnade för min älskarinna. Egentligen finns det nog en ganska enkel förklaring som man inser nu när man fått lite perspektiv på saker ock ting, men jag insåg inte det då. Eller det kanske jag gjorde mycket väl. Jag är helt övertygad om att hon kunde ge mig så mycket mer i mitt liv än vad jag har nu, men jag tvekade/tvekar. Hon gav mig kärlek i mängder, vi kunde kommunicera på ett sätt som jag bara drömt om, vi hade samma intressen och mål i livet, grymt sex de få gånger vi hade det, hon är väldigt vacker, men det gick ändå inte. Skumt. Vi "strulade" ju under ganska lång tid så jag fick inte bara se hennes goda sidor utan även hennes mindre bra sidor, eller vad ska jag säga, se sidor jag jag tyckte mindre bra om. Ska inte gå in på detaljer, men det var nog de som gjorde att mitt val blev så svårt. Hade jag verkligen känt att hon var helt rätt för mig då hade jag lämnat garanterat. Jag kanske strävade efter en drömbild som inte finns, jag vet inte. Vet heller inte om mer tid hade hjälpt mig i mitt beslut att välja henne, men jag valde istället att vända på steken och fokusera på mitt nuvarande förhållande istället för på henne. Jag hade väl kanske inte räknat med att hon skulle bli så sårad när jag vände henne ryggen, men det var någonting jag var tvungen att göra helt enkelt vid den tidpunkten. Har väl hela tiden varit lite naiv och trott att om det verkligen är riktig kärlek då består den tills jag är redo. Så är det kanske till viss del, men hon behöver ju gå vidare i livet och släppa in andra personer i hennes hjärta som kan ge henne det hon behöver nu. Men som sagt, känns allt rätt, då tror jag att man lämnar. Och då menar jag naturligtvis inte den kategorin som är notoriskt otrogna och bara ute efter spänningen och bekräftelsebehovet, men har det i själva verket helt okey hemma. Den kategorin kan jag inte svara för och tyvärr är det nog många älskare/älskarinnor som sitter och väntar i en sån situation.

Det blir nog sällan bra avslut i dessa fall där man inte väljer varandra eller "strular" under längre tid. Jag hade önskat också att avslutet hade blivit bättre men jag vet inte om jag hade mått bättre idag av det oavsett. Hon var en person som jag tog till mig riktigt djupt under en lång tid i mitt liv och verkligen anförtrodde mig till som jag sedan var tvungen att avvisa. Hon kände ju säkert samma fast värre d.v.s hon anförtrodde sig till mig helt och så bara dumpar jag henne. Hade verkligt behövt henne nu. Det värsta är när jag ser henne att hon låtsas som ingenting, jag är en total främling för henne. Jag ser att hon skrattar och är glad med sina väninnor men när hon ser mig så ser hon bara sorgsen och ledsen ut. Som om all energi bara flyger ur henne. Jag kan inte göra henne glad längre och det gör verkligen ont på alla sätt. Väninnorna har nog räddat henne från hemska mig. Skulle så gärna vilja veta hur hon tänker nu, om jag finns i hennes värld över huvud taget eller om hon lyckats rensa ut hela mig och faktiskt lyckats gå vidare. Därför vill jag inte börja prata om detta med henne för det river säkert bara upp en massa sår, men oj vad jag behöver henne nu för att orka gå vidare i det jag ska gå igenom. Kan faktiskt till och med känna lite hat och bitterhet att hon inte ställer upp för mig nu när jag har det jobbigt. Jag fanns ju vid hennes sida när det var som värst för henne och nu skiter hon i mig när jag har det fruktansvärt. Fast jag förstår henne för jag sa ju till henne att jag inte vill det så jag får skylla mig själv. Men jag tror faktiskt att om hon hade haft verkligen riktiga känslor för mig, då hade hon funnits där för mig nu, men hon väljer en annan väg. Jag måste ha sjabblat till avslutet, men hur hade jag kunnat gjort det annorlunda. Tror inte det gått att gjort annorlunda och bättre. Hon kanske kunde berätta det för mig, men jag kan ju inte fråga. Minns hela tiden att hon sa att hon inte förstår och ville ha förklaring och det gnager i huvudet att jag inte kunde ge henne det tillräckligt så hon kunde finnas för mig nu. Det är speciella omständigheter som gjorde att jag behövde tid och jag kunde inte säga exakt hur mycket. Det känns nästa omöjligt att gå vidare och det har snart gått ett år sedan avslutet. Känns bara jobbigare och jobbigare och mitt hjärta blöder fortfarande. Precis som Felicia skrev att det är som personen dör, men uppstår då och då. Fruktansvärt jobbigt. Tror faktiskt det är lättare att gå vidare för den som blir själv och hittar ny kärlek än den som sitter kvar i skiten som aldrig går att reparera. Om man inte har en fru som "Kämpar" förstås som är så fantastisk och insiktsfull och verkligen "vill" kämpa.

Har nu följt denna tråd i ca två veckor...väldigt intressant...jag trodde att jag var helt ensam om att leva som jag gör... Jag är gift...har barn...alltid varit lyckligt gift och vi har alltid varit lyckliga, jag och min man varit ett par i över elva år. Sen februari har jag haft ett hemligt förhållande, med en väldigt nära vän till min man... Jag trodde aldrig att jag skulle känna som jag gör för den andra mannen...vi älskar varandra...och vi kan INTE sluta att träffas...vi har försökt så otroligt många gånger, men de går inte...vi behöver varandra...vi blir glada av varandra...vi trivs så otroligt bra med varandra....jag ser han som min bästa vän men också som min själsfrände. Vi har varit väldigt nära att bryta upp våra nuvarande förhållande, men det slutar alltid med att vi inte klarar av det...då vi sitter i en väldigt känslig sits då vi alla är väldigt goda vänner... Ingen av oss vill såra våra respektive samt vänner...det skulle såra så otroligt mycket...men samtidigt sårar vi varandra oxå...jätte svårt... Försökt att bara vara vän med varandra, men de går inte..vi dras till varandra hela hela tiden... Vi vet att det vi gör är så himla otroligt fel...men vi kan inte sluta...vi älskar varandra...men det räcker nog tyvärr inte för oss

Vilket jobbigt läge! Ni får väl avvakta och se hur stark kärleken är. Men hur går det därhemma? Klarar du av att leva kvar med din man? Hur går kärleken där? Har också ett hjärta som hoppade iväg. Önskade och försökte glömma varandra. Det är så svårt för känslan och längtan blir så enormt stark. Saknaden ännu värre - värre än att sörja en död när man måste gå vidare.  Men ändå är jag på sätt och vis tacksam för det jag fått av honom, för jag levde inte inop med min själsfrände.  Hade en rättså dålig relation när den väl började falla samman. Kärleksupptäckten blev den utlösande faktorn, men så här i efterhand var det inte bra hemma.  Ni får väl fortsätta träffas tills ni vet om det är på riktigt. Är det på riktigt då vet ni vad ni måste göra och kommer sen tycka att det var värt det. Kanske det är något som mognar fram med tiden? 

Här hemma går det i vågor, jag tror jag älskar min man, samtidigt som jag älskar den andre oxå. Det är väldigt jobbigt då vi alla fyra är vänner, min älskares sambo är även min vän... Som sagt har vi försökt sluta träffas, men det går bara inte. Vi hörs dagligen, via sms och sånt, samt att vi ses nästan varje dag...och då faller vi dit igen. Att få se han, få känna hans kyssar och när han tar min hand, det är det bästa jag vet... Samtidigt som vi vet att det skulle skada så mycket om detta kom ut, så kan vi inte sluta... Jag och min man har haft det ganska jobbigt ett par månader, då han anar nåt...men jag dum som jag är, förnekar allt...jag och min älskare är inte beredda att detta ska komma ut, och vi vill nog inte det heller..inte just nu...vi båda vill väl försöka få det ok med våra respektive hemma...vi har sagt att vi tar dagen som den kommer nu, och så får vi se hur det blir längre fram...

Lite såhär då:
www.metrolyrics.com/love-will-make-it-right-l...


" rel="nofollow" target="_blank">

Lite såhär då: www.metrolyrics.com/love-will-make-it-right-l...

Lite såhär då: www.metrolyrics.com/love-will-make-it-right-l...