Att komma över omöjlig kärlek

Intressant frågeställning....

Jag tror det handlar om både och , jag tror definitivt att det handlar om mod oxå.... man brukar säga... "att VÅGA ta steget.....och våga anpelar på mod. Det du skriver om att det snarare handlar om självbevarelsedrift tror jag   egentligen handlar om hur lång man har kommit till att ta stege , hur stort behovet är , hur missnöjd eller olycklig man är , och det tror jag är i relation till hur mycket mod som krävs för att bryta upp.

Lite missnöjd = Mycket mod för att bryta upp
Väldigt missnöjd = Lite mod för att bryta upp 

Men ATT det krävs mod (mycket eller lite) för att ta steget tror jag inte går att förneka...jag tror inte det är någon bra idé att dra ut på det tills situationen känns så ohållbart att man inte ens behöver samla på sig mod för att ta steget utan det sker lite av sig självt av instinkt , jag tror det oxå är en slags feghet , dvs man låter omständigheterna ta beslutet åt en , så man slipper ta det där svåra steget själv utan det sker lite av sig självt... 

Tex används detta resonemang när folk "straffar" sig själva ur ett förhållande , istället för att våga avsluta förhållandet själva (vilket kräver mod)  , dvs se sin partner i ögonen och säga som det är , att man vill avsluta förhållandet och samtidigt uppleva ens partners reaktioner så gör man istället sitt bästa för att sabba förhållandet  , göra förhållandet så olidligt att ens partner inte längre ser något annat val än att avsluta det , och därmed slipper man ta det svåra steget själv , ens partner gör det åt en.

Hur menar du att den sårat?

Jag önskar självklart att vi ska kunna ha någon slags kontakt även i framtiden. Men hur? Kanske kommer jag att vara för feg? Det ska ju även vara något som känns ok för bägge, det är viktigt. Han är kvar i sin relation. När man läser här blir man mer osäker på vad som är sanning när det gäller allt som sagts. Jag tror dock att han är seriös med mig och vill att vi blir ett par "på riktigt". Men som sagt...han är fortfarande kvar så vem vet...? Jag vill heller inte pressa honom för jag har själv inget besked att lämna. Har aldrig bett honom att lämna. Jag vill att han kommer fram till vad som är rätt oavsett mig på samma sätt som jag vill komma fram till vad jag vill oavsett honom. Kanske att det är fel? Önskar du att ni tog detta beslutet ihop? Om framtiden? Varför är du fundersam? Kan du inte skriva ett mail och fråga henne. Så kan hon välja att svara om hon vill. Eller vågar du inte? Skriv att du vill vara hennes vän om hon inte redan vet det.  

Hennes avsikt har aldrig varit att lämna sin man. Hon kan inte och vill framförallt inte såra sin man. Jag hade heller ingen avsikt att gå utan jag såg henne som en nära vän. Med tiden kom känslorna och jag är inte försiktig med att visa vad jag tycker och känner. För henne kom också känslorna. Hon blev överraskad och rädd. Vill inte lämna men känner att ju mer Vi har kontakt desto starkare blir vår relation. Hon slits itu och blir sårad av hennes egna känslor till mig. Jag kliver nu undan och ger henne tid och tänka och tid att fundera, samtidigt som jag själv har påbörjat min resa till skilsmässan. Vi har återigen sporadisk kontakt. Avsiktligt är jag kontrollerad och undanhåller sanningen. Bara för hennes skull. Tidigare har jag visat att jag vill gifta mig med henne, nu berättar jag att jag och min fru ska ge det en chans. Jag vet om att det minskar chansen att det ska bli hon och jag, men jag vill verkligen inte förstöra för henne om hon väljer att stanna med sin man.

Har ikväll satt stopp för vår långvariga relation. Känns konstigt, undra om jag verkligen kommer klara av att se på han som bara kollega i fortsättningen ?
Kommer bli svårt. Men vi är båda överens om att vi inte vill förstöra vår jobbrelation mer än vi redan gjort så detta är nog till det bästa för alla.
Börjar bli svårt att hålla masken och är rätt förundrad över att ingen har anat nåt under alla dessa år.

Kommer alltid sakna honom och det vi haft och kommer för alltid vara påmind om det, men nu är det såhär.

Jag kommer nog lämna min relation i slutändan iaf. Frågan är bara när man är stark nog att ta det beslutet ?

Bra att du kommit fram till något slags beslut. Nu gäller det att stå fast vid det. Hjärtat vänjer sig så småningom.

Ja, när vet man när det är dags att gå. För mig insåg jag att det var dags när ångesten att stanna var större än ångesten för att lämna. Det krävs mod och handlingskraft att lämna, eller för den delen att stanna. Hur som helst är det värt att jobba på att bygga det liv man längtar efter att leva. 

Har ikväll satt stopp för vår långvariga relation. Känns konstigt, undra om jag verkligen kommer klara av att se på han som bara kollega i fortsättningen ?
Kommer bli svårt. Men vi är båda överens om att vi inte vill förstöra vår jobbrelation mer än vi redan gjort så detta är nog till det bästa för alla.
Börjar bli svårt att hålla masken och är rätt förundrad över att ingen har anat nåt under alla dessa år.

Kommer alltid sakna honom och det vi haft och kommer för alltid vara påmind om det, men nu är det såhär.

Jag kommer nog lämna min relation i slutändan iaf. Frågan är bara när man är stark nog att ta det beslutet ?

Jag sitter i en liknade sits som din. Jag ser min fd älskarinna varenda dag och det tär skiten ur mig, men det går.  Om man kväver kärleken tillräckligt länge så svalnar den, man blir främlingar för varandra igen. Människor förändras över tiden och det är det som gör att kärleken svalnar. Nu hamnade jag och min älskarinna i olika spår i livet och det gör att man glider isär. Hon hittade nya vänner som hon kunde ty sig till och det gör att man blir mindre intressant som individ. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag hävdat att man inte glider isär men nu inser jag också att man gör det. Den andra få nya intressen, vanor, kompisar som gör att man inte förstår längre. Visserligen vet jag att man bygger upp relationen igen på noll sekund om båda vill, men vill inte en så går det aldrig. Jag ficj Man ska nog ta till vara på kärleken när den väl finns där för den kan försvinna direkt lika fort som den kom. Den otroliga kemin som blir mellan personer går aldrig att tvinga tillbaka om bara en person vill det.,Om du kväver kärleken "mamma" så dör den. Vad vill du med honom? Du skrev tidigare att du kanske inte kunde tänka dig ett liv med honom, men han kanske är din draghjälp ur ditt förhållande.

Jag sitter i en liknade sits som din. Jag ser min fd älskarinna varenda dag och det tär skiten ur mig, men det går.  Om man kväver kärleken tillräckligt länge så svalnar den, man blir främlingar för varandra igen. Människor förändras över tiden och det är det som gör att kärleken svalnar. Nu hamnade jag och min älskarinna i olika spår i livet och det gör att man glider isär. Hon hittade nya vänner som hon kunde ty sig till och det gör att man blir mindre intressant som individ. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag hävdat att man inte glider isär men nu inser jag också att man gör det. Den andra få nya intressen, vanor, kompisar som gör att man inte förstår längre. Visserligen vet jag att man bygger upp relationen igen på noll sekund om båda vill, men vill inte en så går det aldrig. Jag ficj Man ska nog ta till vara på kärleken när den väl finns där för den kan försvinna direkt lika fort som den kom. Den otroliga kemin som blir mellan personer går aldrig att tvinga tillbaka om bara en person vill det.,Om du kväver kärleken "mamma" så dör den. Vad vill du med honom? Du skrev tidigare att du kanske inte kunde tänka dig ett liv med honom, men han kanske är din draghjälp ur ditt förhållande.