Att komma över omöjlig kärlek

InMyDream: Pendlar hela tiden medan att fortsätta som jag lever nu (bra paketliv med min man och mental + fysisk närhet med min älskare) och mellan att bryta med båda. Skulle mer än gärna vilja separera från min man och starta ett liv med min älskare men det kan han inte tänka sig. På samma sätt skulle jag aldrig kunna tänka mig att fortsätta med min älskare om jag separerar från min man. Om jag separerar har jag möjlighet att träffa en ny man som skulle sätta mig först och i jämförelse med det är en otrohetsaffär inte mycket värt! - så jag förstår faktiskt din älskarinna även om det kanske gick lite fort.

Har däremot en fråga till dig. Jag och min älskare har haft en relation i närmare 1.5 år nu och precis som er relation är vår långt ifrån enbart sexuell (snart 6 månader sedan vi älskade sist men har långa samtal, skickar sms osv. flera gånger per dag). Jag har berättat för min man eftersom jag inte klarar av att ljuga för min livskamrat och far till mitt barn - oavsett om jag fortfarande älskar honom eller inte. Min älskare har dock inte berättat något, han vill fortsätta vår affär samtidigt som han inte kan tänka sig lämna sin fru.

Så vitt jag förstår har min älskare gjort i princip samma val som du (jag har en gång berättat för min älskare att  jag vill leva med honom men jag pressar/tjatar inte på honom - om han separerar ska han göra det för att han inte längre vill leva med sin fru; inte för att jag på ena eller andra sättet övertalat honom).

Så min fråga är: Hur lyckas du känna lycka och närhet till din fru/livskamrat samtidigt som du bedragit henne under en så lång tid? Inte alls menat att vara dömande! (min älskare har ju gjort samma val och honom har jag all respekt i världen för). Jag är bara uppriktigt nyfiken eftersom jag inte begriper hur ni tänker.

Jag antar att du inte tänker berätta för din man eller? Jag kände att jag inte kunde leva med ovissheten om det skulle komma ut så jag berättade. Var det rätt? Vet inte för det har satt så otroligt många käppar i hjulen. Känns som det aldrig kommer att gå att få tillbaka hennes tillit och vi har jobbat i över tre år nu. Hon kommer aldrig förlåta och hon kommer alltid dra upp detta när det passar henne. Hon sörjer och lider fortfarande. Hade jag fått välja nu så hade jag inte berättat utan bara satsat helhjärtat på att komma till rätta med problemen. Men vill du ha till en rejäl förändring, då berättar du, men tänk på att det aldrig blir som förut.
Lycka till!! 

Tack för ditt svar Fool, men vill bara poängtera att jag känner ingen skam, eller att jag har svikit någon. Kommer det fram så spelar det egentligen ingen roll för mig. Jag kan inte må sämre i förhållandet än vad jag gör. Jag vet att jag kan såra mina barn och även andra, men allt detta är av underordnad betydelse.

Så känner jag nu och det är så jag lever, men återigen så hade jag nog inte hamnat här om det funnits människor runt omkring mig som varit delaktiga i mitt liv. Någon som brytt sig om mig och sett att bakom mitt leende och alltid goda humör så finns det någon som gråter. 

Absolut, mitt inlägg borde ha varit "könlöst"!
Män som kvinnor, alla har rätt till att må bra, även om det är för stunden.
Moral är en sak, verkliga omständigheter är helt annan.

Ingen dör av otrohet och jag tror att ingen heller "drömmer" eller "planerar" om att någon gång i livet bli otrogen.
Saker händer ibland av olika anledningar. Vad vet vi om andra människor, deras drömmar, rädslor eller hemmaförhållanden...
Alla går in i en relation med goda intentioner. Initialt i alla fall.
Men våra liv och tyvärr våra inte sällan tråkiga partners förändras med tiden.

Lycka till!    
    
  
 

Det är det jag säger...
Livet är komplex men alla har rätt till äkta känslor oavsett på vilket sätt dessa uppkommer.
 

Sådärja...ännu ett försök att vara ifrån varandra så vi får reda upp våra förhållanden var för sig. Har inte funkat de senaste fem, sex gångerna, men nu verkar det som om vi klipper alla trådar. Håller tummarna för att det fungerar, så jag kan koncentrera mig och förbereda mig på den värsta perioden i mitt liv. 
Är inte speciellt lycklig över de starka känslorna som hon och jag fick för varandra, mer än att hon fick mig att inse att jag äntligen kan ta det stora steget att bryta mig loss.

Just nu ser jag absolut ingen ljuspunkt i någonting. Bara elände
 

Blir nästan avudsjuk på dig.
Du träffade en man som vågade!!!
Min bara stack och gömde sig när han började "känna för starkt för fort" för mig.

Tungt att ni måste ses varje dag. Skulle inte palla med!
Jag slipper det! 

Gud, jag förstår precis hur du känner.
Och som du säger, det värsta är att man inte kan prata med någon om det!  

Är det definitivt slut mellan er och vad hände? Varför tog det slut?
Hur länge hade ni er "affär"?

Jag förstår precis hur du känner raring, PRECIS.

Om det hjälper       
  

Men förstår inte. Han har ju valt bort dig? Det om ngt borde väl vara ett säkert tecken på att det inte kommer att bli ni. Tänk på att vad man säger inte på långa vägar är lika viktigt som vad man faktiskt gör.