Att komma över omöjlig kärlek

Varför är han sårad? För att han känner för mycket känslor? Drar han sig kanske undan för att han trots allt är osäker? Har ju inte hängt med från början riktigt måste jag erkänna. Förklarade han inte alls? Han bara försvann??

  
Jag förstår helt och fullt hur frustrerande din situation är. Känner mig också väldigt ensam och utelämnad med alla tankar. Känner mig dum och naiv som inledde en relation med en annan även om den från början var vänskaplig. Att nu försöka fungera som vanligt är ju omöjligt. Hur har ni orkat i 5 är?!!! :)

Men snälla. Han väljer ju inte dig. Du är en sådan där evigt nr 2 (omedvetet frivilligt).

Hur då inte aktuellt? Då måste jag missförstått något.

Eller tvärtom. Det finns inget där av substans, för då hade det varit ni på riktigt. Många (säger inte alla märk väl) väljer "påsidanomförållande-partners" på helt andra premisser än de man väljer livskamrat eller officiell/stadigvarande partner på.
Eller tvärtom. Det finns inget där av substans, för då hade det varit ni på riktigt. Många (säger inte alla märk väl) väljer "påsidanomförållande-partners" på helt andra premisser än de man väljer livskamrat eller officiell/stadigvarande partner på.

Det beror väl kanske på hur man ser på kärlek och det man har, så här resonerar jag.

Jag tänker som så här att kärlek ska man må bra av, när man möter den slås man ofta av hur den vill att man ska vara generös, godhjärtad och hur man vill visa sitt allra innersta för den människan som är ens längtan och man vill se dess inre. Vänder man blicken mot den relation som man har och känner genuint alla de sakerna för den man redan lever med så ligger nog hjärtat kvar där i alla fall. Nu menar jag inte idealbilden, drömmen om hur en relationen ska se ut. Det är klart att man så klart skulle önska,  i drömmen, att allt skedde med den man redan levde med, det vore ju enklast och mest "rätt".  Jag menar hur det verkligen är i verkligheten. Frågan är om jag verkligen vill ge mitt innersta till  just den personen? Och vill jag vara generös och godhjärtad i relationen? På riktigt, inte i teorin, inte i den fina drömmen om familjen och allt. Om svaret är nej, ja, då är ju den kärleksrelationen död. I alla fall är den det för mig. Man kan ju så klart leva kvar pga missriktad snällhet, bekvämlighet och att man inte tycker att man är värd mer i livet, men det är ändå så att hjärtat inte finns med. En del tycker att vänskap är skäl nog att leva kvar, andra barnen.  Det är ju olika för alla som stannar. Jag tycker mest att det är väldigt sorgligt att leva ett liv med någon som man inte vill släppa in nära. Kanske extra sorgligt om man dessutom mött någon som man ville släppa in.

Kanske kan man också tänka att bara för att man inte vill ge den personen allt av sig själv, så betyder det ju inte att man hatar personen i fråga. Man kan gilla den och vilja den väl som en medmänniska, men ändå inte vilja öppna sig ändå inte vilja ha den så nära. Och tycker man att kärlek handlar om just det, så saknas ju något. 

Så det kanske är så att den som man träffar som väcker starka känslor är en strålkastare som lyser på något som inte var sant. Och på  resan, om man börjar den, så kanske det viktigaste är att komma ihåg, att man kände att man inte någonsin mer ville ge allt av sig själv i den gamla relationen till just den personen. Vet man det, då vet man också att man klarar sig utan den nya om det går åt skogen, för det gamla var inte gott ändå. Då kan man vara modig, och då kan man våga. Man har liksom bestämt sig.   

Bra att du kommit fram till något slags beslut. Nu gäller det att stå fast vid det. Hjärtat vänjer sig så småningom.

Ja, när vet man när det är dags att gå. För mig insåg jag att det var dags när ångesten att stanna var större än ångesten för att lämna. Det krävs mod och handlingskraft att lämna, eller för den delen att stanna. Hur som helst är det värt att jobba på att bygga det liv man längtar efter att leva. 

Jag sitter i en liknade sits som din. Jag ser min fd älskarinna varenda dag och det tär skiten ur mig, men det går.  Om man kväver kärleken tillräckligt länge så svalnar den, man blir främlingar för varandra igen. Människor förändras över tiden och det är det som gör att kärleken svalnar. Nu hamnade jag och min älskarinna i olika spår i livet och det gör att man glider isär. Hon hittade nya vänner som hon kunde ty sig till och det gör att man blir mindre intressant som individ. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag hävdat att man inte glider isär men nu inser jag också att man gör det. Den andra få nya intressen, vanor, kompisar som gör att man inte förstår längre. Visserligen vet jag att man bygger upp relationen igen på noll sekund om båda vill, men vill inte en så går det aldrig. Jag ficj Man ska nog ta till vara på kärleken när den väl finns där för den kan försvinna direkt lika fort som den kom. Den otroliga kemin som blir mellan personer går aldrig att tvinga tillbaka om bara en person vill det.,Om du kväver kärleken "mamma" så dör den. Vad vill du med honom? Du skrev tidigare att du kanske inte kunde tänka dig ett liv med honom, men han kanske är din draghjälp ur ditt förhållande.

Hmmm, konstigt. Du är otroligt attraherad av honom men du kan inte tänka dig att leva med honom. Jag vill ju leva med henna men vet inte vägen dit. Pratade lite ytligt hed henne idag på länge och det är tragiskt vad man kan glida isär om man inte vårdar kärleken. Jag trodde den är varaktig i oändligheten men det är den inte. Hon kändes som en främling för mig. Fick bekräftat igen att om man inte vårdar kärleken så dör den. Tragiskt. Nu kommer jag få känna resten av livet att jag stannade kvar på perrongen. Orättvist kan jag tycka för jag har försökt att bevisa men hon vill inte vara med längre och kämpa för oss.

Blir verkligen känslorna svagare för varandra bara för att man slutar att höra av sig? Jag vill helst ha kontakt med min älskarinna, en vänskaplig kontakt, dr vi undviker beröring, och om vi måste låta bearbeta känslorna och låta oss gemensamt förstå att vi inte kommer att leva tillsammans, eller för den delen även tvärtom. Jag hyser fortfarande väldigt starka känslor för en flickvän som jag hade för 25 år sedan. Uppbrottet med henne påminde om det som jag står inför nu. Ett avslut mitt i en känslostorm.

Min "älskarinna" försöker hitta tillbaka till sig själv genom total avhållsamhet. Jag tycker inte det är sunt. Känns som om det bara skjuter upp "problemen" tills vi åter igen träffas och att man ständigt kommer att känna sorg inombords. Visst är vi olika personer, men kan skillnaden hur vi hanterar känslor vara så stora mellan människor?