Att komma över omöjlig kärlek

Nej, det är inte lätt att låta bli varandra när man en gång har gjort det. Känns som man backar i relationen. Istället för att låta en vänskap bli en djup känslomässig gemenskap så måste man nu gå från starka känslor till lite försiktigare, vänskapligare. När vi mötts har det fungerat bra en stund, men en lite för djup ögonkontakt eller en liten snabb beröring har senare slutat i något annat.

För egen del kommer det att kännas att vi för en evighet inte blev "färdiga" med varandra. Kanske kunde det sluta med vänskap eller kanske med att vi inleder en djupare kontakt. För mig återstår bara frågor och ett djupt sår om vi avbryter mitt i.

Hon gjorde tidigare ett val att stanna i en osund relation och därigenom kvävt sin känslosamma sida. När de nu blossar upp igen så känner hon sig återigen vilsen.

Hur framtiden kommer se ut för oss båda det vet jag inte. Kväver man sina känslor tror jag att man dör en smula. Låtar man de flöda så tror jag att man kan hitta tillbaka till sig själv igen. 

Men det är ju tydligt att du vill mer... Vem försöker du lura?

Kanske en dum fråga men har du prövat att skriva? Sätta dig ned och skriva ned alla tankar och känslor? Vänta några dagar och ändra om det behövs och sedan maila honom. Kanske kan vara en väg?

Det handlar om makt. Relationen baseras på ett maktförhållande istället för ömsesidig kärlek.
Eftersom jag tror att kärlek handlar om att jag vill ge min partner det den vill ha i största möjliga mån när jag älskar någon. Så är det inte kärlek för mig att låta den andra leva ett olyckligt liv, utan det den vill ha, för att jag själv ska få det jag vill ha.
Det är något man inte gör helt enkelt i min värld. Då handlar det istället om att jag vill makten och bestämma över hur förhållandet ska se ut, och att det är mitt sätt som är rätt, ett soloprojekt helt enkelt, där jag är mig själv närmast.  

Men man kan ju tänka annorlunda också.  

Jag tycker det är en otroligt bra blandning i den här tråden av olika personer med olika erfarenheter och livssituationer som ger sin bild på ett konstruktivt sätt. Det finns män som inte lämnar, män som inte lämnar direkt, män som har lämnat, kvinnor som inte kan lämna alls, kvinnor som lämnat men älskaren drog, kvinnor som lämnat men inte fortsatt med älskaren och det finns till och med bevis på kvinnor och män som lämnat och lyckats fortsätta tillsammans. Alla vill få ventilera sina erfarenheter och är genuint intresserade av att förstå vad som händer och så finns det några få som alltid vet vad som är bäst för alla.

Jag tycker också att det är en bra blandning i den här tråden, både vad gäller kön och hur man valt att agera. Jag tycker att den tillför väldigt mycket och får mig att vända och vrida på min egen situation ur olika perspektiv. Jag är väldigt glad att den här tråden har fått vara just en tråd där vi diskuterar och än så länge har sluppit de mest rabiata skribenterna som gärna hoppar in och kastar fördömanden omkring sig i alla sådana här trådar, vilket brukar döda dem ganska snabbt.

Lättare sagt än gjort när man bara vill att hon ska hålla om mig och tycka om mig. Avhållsamhet kan man tvinga sig till som jag också gör, men att välja en väg som inte innehåller henne, hur tusan gör man det?

Känner nog lite som du tror jag. Jag vill bara prata med henne, men hon pratar bara om ytliga saker de få gånger vi pratar. Men det är väl ett naturligt självförsvar eller så har hon helt enkelt klivit vidare hur hon nu har lyckats med det. Känns inte mänskligt i så fall.

Neeeej, det var jag inte riktigt.
Jag tänkte mest i allmänhet på varför man vill leva oälskad. Att förhållandet då måste ha grund i något annat än kärlek, och är man inte överrens och har ett rent vänskapsförhållande utan träter med varandra så är det en kamp om makt till största del. 

Här ska ni få ett perspektiv till om ni vill, jag är på andra sidan. Dvs. min man har varit otrogen under en längre period och sedan valt att stanna med mig och sin familj. Eller rättare sagt, vi valde varandra igen. Min man och den andra hade väldigt svårt att släppa varandra och sluta ha kontakt, därav mitt inlägg i denna tråd. Lite bakgrundshistoria; vi tappade bort varandra och kärleken under några år, men var ändå vänner och hade det ganska bra, vi hade sex men ingen vardaglig närhet. Min man fick en klassisk ålderskris och mådde dåligt av fler anledningar, inte bara avsaknaden av närhet. Istället för att prata med mig så anförtrodde han sig åt en annan kvinna. Hon bor långt bort så de kunde inte träffas så lätt, de var fysiskt intima en gång. Men de sms:ade, mailade, skickade intima bilder osv. dagligen i 8 månader innan jag fick reda på hennes existens. Sen följde ytterligare några månader då han levde lite dubbelliv, han var förälskad och planerade ett nytt liv med henne, samtidigt som han sa till mig att det var vi nu och att vi skulle försöka hitta tillbaka. Till slut valde han ända att bryta med henne. Vi har det bättre nu på många plan i vår relation, vi har rett ut vad som fick oss att tappa bort varandra, vi har rett ut hur vi vill ha det i fortsättningen och vi har mycket närhet och sex. Vi tog varandra för givet, men kärleken dog inte helt, den gick bara i ide. Hade vi kommit fram till att inga känslor fanns kvar, så hade vi släppt varandra, ingen av oss vill leva utan kärlek, närhet och sex.

Men, och nu kommer jag fram till varför jag skriver i den här tråden. De hade väldigt svårt att bryta kontakten helt och det har jag en viss förståelse för. De sökte tröst hos varandra, anförtrodde sig åt varandra och var intima under en väldigt lång tid. Alltså även efter han brutit deras kärleksrelation, så höll de kontakten i ytterligare 8 månader. Jag förstår att det är svårt att bara bryta kontakten helt, men varför så länge? Jag kom på dem vid flera tillfällen då jag läste deras sms och mail och blev väldigt ledsen. Min man sa att det inte betydde nåt, jag behövde inte vara orolig osv. Han sa att de bara var vänner nu och hon behövde stöd för hennes man slängde ut henne när han hittade deras mailkonversationer osv. Hon blev alltså lämnad av två kan man säga, så min man kände sig väl lite skyldig att ?underhålla? hennes behov ett tag till. Eftersom jag blev så ledsen varje gång, så valde han att ljuga om deras kontakt också, vilket gjorde ännu ondare. Det skulle ju vara vi nu! Jag såg ju också på deras sätt att skriva att det inte var nåt mer, men tycker ändå det var respektlöst mot mig att de inte kunde sluta ha kontakt, det fortsatte alldeles för länge. Jag har full förståelse för att de bryr sig om varandra och att de kommer finnas i varandras tankar länge än. Det är ok, men inte att de har någon form av kontakt. Vid ett tillfälle fick jag dock för mig att jag skulle tillåta dem att ha kontakt och låta dem vara vänner, men det höll bara i några dagar, sen bröt jag ihop. Det funkar inte att ha en vänskaplig relation, inte med deras historia. Jag hade aldrig kunnat gå vidare med vår relation och komma över detta nånsin, om de fortsatt att ha kontakt som ?vänner?.

Jag tror också att det varit lättare för henne att gå vidare och bryta kontakten, om min man hade varit brutalt ärlig mot henne, men det tror jag inte han kunde. Hon verkar tro att han stannade för barnets skull och att han ändrade sig på några dagar bara. Såklart gjorde han inte det, det var ju många månader med ångest och velande. Hon skulle också behövt få veta att han inte valde bort henne för nåt skitliv med mig, det hade inte jag gått med på. Nu valde han mig för att han älskar mig och trodde att vi kunde få det bra igen, vilket vi också fått. Hon tror säkert att jag hotade och tvingade honom att stanna, att han inte kunde följa sitt hjärta osv, men så var det inte. Jag vill att han ska vara lycklig, kan han inte vara det med mig så är han fri att gå.

De flesta som skriver här verkar inte ha det bra i er nuvarande relation, jag är lite nyfiken hur och om ni hade kunnat glömma er älskarinna/älskare snabbare? Hade det hjälpt med mer närhet och sex? Eller är hjärtat för alltid hos den andra, oåterkalleligt? Jag kan bli så osäker ibland på om det fina vi har nu inte är på riktigt från min mans sida. Har han verkligen släppt henne helt, har de fortfarande kontakt, ses dom osv. är tankar som dyker upp ibland. Jag vill lita på honom och hans känslor för mig, men det är svårt när man vet vad de har haft ihop.

Jag tror också att jag skulle klara en skilsmässa bättre nu, än om han hade lämnat mig där och då för henne. Det hade varit fruktansvärt att inte få chansen ens att kämpa för vår kärlek. Tycker ni gör helt rätt, ni som släpper älskarinnan och skiljer er för er egen skull. Annars riskerar ni så mycket i relationen med era barns mammor/pappor.

 

Håller med till viss del, och att ofta är det kanske inte medvetet hur det växer fram en sån relation. En har mycket att vinna och en har allt att förlora. Den som trodde den hade vinstlotten, blir lite häpen när den andra sen tar tag i frågan och går vidare. Kanske för att man hittat kärlek - riktig kärlek av någon annan. Det är den utlösande faktorn som gör att man plötsligt ser klart. Jag är värd något! 

När man inte längre vill ge den andra kärlek och omtanke, utan mest dividerar kring hur man inte får det man vill ha, eller hellre vill ha något annat, eller kanske inte heller har något samliv ihop. Vad har man då?  

Jag förstår precis då jag sitter i samma situation.Jag valde min sambo,han vet om otroheten och den andre mannen och min relation till honom.
Men det är så svårt att bara glömma honom och gå vidare när hjärtat värker.Vi fick inget riktigt avslut utan vi hade ett gräl i sms och har sedan dess inte hörts av.Han visste inte ens att jag var förälskad i honom.Men det gör ju ingen skillnad egentligen då jag redan valt min sambo.Men det gör ont när jag tänker på honom,jag försöker gå vidare och satsa på min sambo och vårt förhållande men det kommer ta tid innan jag kan glömma den andre mannen.Vi har hörts av ofta under flera år,men nästan dagligen de senaste månaderna.Sedan tog det bara stop efter grälet och att jag i samma veva valde min sambo.Går det verkligen att glömma någon eller kommer man alltid undra om vad som kunnat ske om jag gjort ett annat val.