Att komma över omöjlig kärlek

"Tror det kommer gå ett bra tag nu innan nåt händer igen dock, han är för sårad för det."
 

Det är inte jag som väntar och avvaktar. Jag har sagt vad jag känner och tycker. Hela processen har gått snabbt, för ett halvårsedan trodde jag att jag var fast med min fru för alltid. Nu lämnar jag henne för att jag funnit den som jag vill leva med. Hon känner samma sak men väljer att avvakta och landa i sitt kärleksrus för att se vad hon vill. Jag har insett att min skilsmässa är oåterkallig oavsett vad som händer. Helst hade jag haft henne vid min sida. Jag kan inte tvinga henne till mig utan låter henne vara. Hon vet hur mycket jag älskar henne, men jag kan inte slita henne intill mig hur mycket jag än vill. Jag tycker det är jag som satsar och hon som försöker fördröja...eller...?

.

Ja hur har vi stått ut ? Undrar jag med, men nåt finns ju där, annars hade vi aldrig varit där vi är. Tror inte han vill se att han är olycklig, medans jag ser det.

Det beror väl kanske på hur man ser på kärlek och det man har, så här resonerar jag.

Jag tänker som så här att kärlek ska man må bra av, när man möter den slås man ofta av hur den vill att man ska vara generös, godhjärtad och hur man vill visa sitt allra innersta för den människan som är ens längtan och man vill se dess inre. Vänder man blicken mot den relation som man har och känner genuint alla de sakerna för den man redan lever med så ligger nog hjärtat kvar där i alla fall. Nu menar jag inte idealbilden, drömmen om hur en relationen ska se ut. Det är klart att man så klart skulle önska,  i drömmen, att allt skedde med den man redan levde med, det vore ju enklast och mest "rätt".  Jag menar hur det verkligen är i verkligheten. Frågan är om jag verkligen vill ge mitt innersta till  just den personen? Och vill jag vara generös och godhjärtad i relationen? På riktigt, inte i teorin, inte i den fina drömmen om familjen och allt. Om svaret är nej, ja, då är ju den kärleksrelationen död. I alla fall är den det för mig. Man kan ju så klart leva kvar pga missriktad snällhet, bekvämlighet och att man inte tycker att man är värd mer i livet, men det är ändå så att hjärtat inte finns med. En del tycker att vänskap är skäl nog att leva kvar, andra barnen.  Det är ju olika för alla som stannar. Jag tycker mest att det är väldigt sorgligt att leva ett liv med någon som man inte vill släppa in nära. Kanske extra sorgligt om man dessutom mött någon som man ville släppa in.

Kanske kan man också tänka att bara för att man inte vill ge den personen allt av sig själv, så betyder det ju inte att man hatar personen i fråga. Man kan gilla den och vilja den väl som en medmänniska, men ändå inte vilja öppna sig ändå inte vilja ha den så nära. Och tycker man att kärlek handlar om just det, så saknas ju något. 

Så det kanske är så att den som man träffar som väcker starka känslor är en strålkastare som lyser på något som inte var sant. Och på  resan, om man börjar den, så kanske det viktigaste är att komma ihåg, att man kände att man inte någonsin mer ville ge allt av sig själv i den gamla relationen till just den personen. Vet man det, då vet man också att man klarar sig utan den nya om det går åt skogen, för det gamla var inte gott ändå. Då kan man vara modig, och då kan man våga. Man har liksom bestämt sig.   

Ja, men om du vill ge allt det där till den du redan är gift med, då kanske det är där du ska stanna och jobba på det. Jag vet inte, vad tror du själv?
(om jag förstår dig rätt så vill du på riktigt att din man ska vilja ha allt du ger honom. Det är liksom inte dött för dig, utan bara obesvarat?!?)   

Nej..Det är inte alls skönt. Har blivit styrd, kontrollerad och hämmad under den större delen av mitt äktenskap. Min fru vill ha hjärnkoll på allt och har hon inte det så tappar hon fattningen. Nu när jag nyligen berättade vad jag ville så är det allt igenom hemskt. Det finns ingen betänketid, beslutet är oåterkalleligt och livet är helt upp och ner. Att samtidigt inte kunna ha kontakt med den som jag älskar gör det inte lättare.

Jag vet att det inte är lätt för henne och jag är inte alls besviken, bara ledsen.  
Hon vet i och för sig inte att jag nu har pratat med min fru men hon vet att jag vill leva med henne, bli gammal med henne och njuta med henne i resten av mitt liv. Förmodligen har det gått för fort och förmodligen känner hon en press från mig, vilket jag bara tycker är sorgligt.

 

Nej..Det är inte alls skönt. Har blivit styrd, kontrollerad och hämmad under den större delen av mitt äktenskap. Min fru vill ha hjärnkoll på allt och har hon inte det så tappar hon fattningen. Nu när jag nyligen berättade vad jag ville så är det allt igenom hemskt. Det finns ingen betänketid, beslutet är oåterkalleligt och livet är helt upp och ner. Att samtidigt inte kunna ha kontakt med den som jag älskar gör det inte lättare.

Jag vet att det inte är lätt för henne och jag är inte alls besviken, bara ledsen.  
Hon vet i och för sig inte att jag nu har pratat med min fru men hon vet att jag vill leva med henne, bli gammal med henne och njuta med henne i resten av mitt liv. Förmodligen har det gått för fort och förmodligen känner hon en press från mig, vilket jag bara tycker är sorgligt.

 

Ja, kanske det...

 Du kanske också måste känna efter noga om det verkligen är rädd du är, och i så fall för vad. Ofta är rädslorna större när de inte har riktiga ord på sig. När de lyfts fram så ser man att det inte är så farligt i alla fall, eller att det är saker som alla kan vara rädda för och som det finns olika sätt att hantera.
Och om du känner dig älskad av den du träffat så kan du finna en förtröstan i det, att du är värd att älskas. Det är värt mycket.    

Funderar lite på det du skriver eftersom jag är lite i samma sits. Har den andre lämnat, eller lovar han bara att lämna om du lämnar, eller är han kanske ensam? Om du inte lämnar känns det som om du ändå kan ha någon som helst kontakt. Kanske inte som älskare utan mer som en vän? Jag är mest fundersam, det känns lite som om du och min funderar på samma sak, men jag har ingen kontakt med henne.

Har inga problem med någon/något just nu, bara undrar när får du enough med allas råd och "välmening". Du bara mesar... Du kommer aldrig skilja dig så what´s a point?

Intressant frågeställning....

Jag tror det handlar om både och , jag tror definitivt att det handlar om mod oxå.... man brukar säga... "att VÅGA ta steget.....och våga anpelar på mod. Det du skriver om att det snarare handlar om självbevarelsedrift tror jag   egentligen handlar om hur lång man har kommit till att ta stege , hur stort behovet är , hur missnöjd eller olycklig man är , och det tror jag är i relation till hur mycket mod som krävs för att bryta upp.

Lite missnöjd = Mycket mod för att bryta upp
Väldigt missnöjd = Lite mod för att bryta upp 

Men ATT det krävs mod (mycket eller lite) för att ta steget tror jag inte går att förneka...jag tror inte det är någon bra idé att dra ut på det tills situationen känns så ohållbart att man inte ens behöver samla på sig mod för att ta steget utan det sker lite av sig självt av instinkt , jag tror det oxå är en slags feghet , dvs man låter omständigheterna ta beslutet åt en , så man slipper ta det där svåra steget själv utan det sker lite av sig självt... 

Tex används detta resonemang när folk "straffar" sig själva ur ett förhållande , istället för att våga avsluta förhållandet själva (vilket kräver mod)  , dvs se sin partner i ögonen och säga som det är , att man vill avsluta förhållandet och samtidigt uppleva ens partners reaktioner så gör man istället sitt bästa för att sabba förhållandet  , göra förhållandet så olidligt att ens partner inte längre ser något annat val än att avsluta det , och därmed slipper man ta det svåra steget själv , ens partner gör det åt en.

Hur framtiden kommer se ut för oss båda det vet jag inte. Kväver man sina känslor tror jag att man dör en smula. Låtar man de flöda så tror jag att man kan hitta tillbaka till sig själv igen. 

Jag håller med dig ! Jag kommer oxå alltid känna att vi inte är klara med varandra, jag vågar inte säga hur jag verkligen känner för jag vet att det skjuter honom längre ifrån mig. Dumt ? Säkert ! Kanske vore bättre att få ut allt, sen får han välja hur han vill hantera det ?

Ska ge det nån månad sen kommer jag nog försöka prata med han igen och se om han då är redo att berätta hur han verkligen känner.

Ok, jag har en fd älskarinna som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till och jag har ett förhållande som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Känner mig inte direkt som ett offer utan har hamnat i en situation som jag inte kan hantera. Naturligtvis inte ofrivilligt utan jag har ju påverkat den situationen i allra högsta grad. Det tjänar ingenting till att hålla på och blicka tillbaka och tycka synd om sig att det blev som det blev utan nu får man väl bara försöka reda ut sig själv och gå vidare. Men för att få lite infallsvinklar som man inte tänkt på behöver man ju också måla upp sin situation, men det är ju inte för att folk ska tycka synd om en. Sedan besluten hur man gör fattar man själv och är också själv ansvarig för att genomföra dessa. Jag har fattat flera beslut under vägen och levt efter dessa till man fattar ett nytt beslut. Bara för att jag fortfarande är kvar i mitt förhållande innebär inte det att jag är feg och svag utan det är baserat på beslut. Men besluten kanske är fattade mer med förnuftet än med hjärtat och med tiden mognar insikten att man behöver lämna för att hitta kärleken igen som jag har tappat bort efter vägen.

Vi har verkligen försökt sluta. Jag har gjort slut med han säkert 6 till 8 gånger. Men mina känslor för han gick inte över. Saknade han så otroligt mycket. Jag kunde prata med han, älskade hans närhet. Han var även min bästa vän. Jag mådde så bra av han. Och han kände samma sak. Hade inte vi alla varit så bra vänner, då vet jag det hade blivit vi. Men vi vet att det vi gjorde, så gör man bara inte. Man blir inte kär i sin kompis partner. Speciellt inte inleder ett förhållande. Och nu i efterhand är jag glad att vi stod på oss där. Det hade aldrig slutat lyckligt. Vi har varit vänner i ca 4 år. Han och jag fann varandra ganska tidigt. Vi har alltid dragits till varandra. Jag kunde prata mer med han än hans sambo. Kan erkänna att jag var mer vän med han än henne. Nu i helgen har jag och mannen bokat rum inne i gamla stan, vi ska ta pendeln in och bara strosa runt i gamla stan. Rå om varandra. Det behöver vi. Och jag ser fram emot denna helg. Jag måste lägga det gamla bakom mig. Gå vidare med min man. För våra barns skull. Och för oss. Och jag har inte ljugit nåt, min man vet om vad den andra och jag gjort. Att vi haft sex. Sen är det han som valt att inte vilja veta detaljer. Frågar han om nåt. Då svarar jag ärligt.