InMyDream skrev 2013-10-26 23:56:47 följande:
Jag vill gå samma väg som du "Tingeling". Har lyckats med det ganska bra, men får panik ibland. Det gör så ont bara att inte veta hur hon har det och hur hon mår. Så lätt att bara söka en liten kontakt så är det kört för en lång tid framåt. Tror också att det är bättre att minnas den grymma kemin som vi hade tillsammans än att förstöra allt om man försöker behålla varandra som "vänner". Jag känner mig som ett vrak just nu och hon tycker ju inte att vrak är speciellt attraktiva. Bättre att reda ut sin situation och komma tillbaka som en fri, stark och livsglad man som hon kan ta till sig på riktigt. Finns hon där då så finns hon eller så kan man ju alltid hitta någon annan som man kan hitta kärleken tillsammans med. Bollen ligger hos mig nu och det finns bara en utväg om det ska bli vi två eller om man ska få må bättre. Åren går om man blir inte yngre direkt. Antingen väljer man kärleken eller så stannar man kvar i tryggheten. Fast i mitt fall är det långt ifrån trygghet, men jag menar det där man har och inbillar sig att det är bäst för alla. Förstår bara inte vart man ska få kraften ifrån att lämna nu när hon är ute ur bilden. Det var ju hon som gjorde mig stark och visade mig hur man gör när man tror och lyssnar på sig själv. Men nu kan jag inte använda henne längre utan måste orka igenom detta själv. Känns faktiskt ganska bra att känna att man behöver klara av det själv utan att ha en annan som väntar runt hörnet. Det känns renare och mer ärligt på något sätt. Jag hoppas faktiskt att hon fortsätter att ta avstånd från mig och låter mig få sköta detta själv för jag minns hur jag kände mig när hon fanns med. Hon gjorde mig stark, men hon gjorde också splittrad. Förstår bara inte hur jag ska ta mig igenom det jag behöver göra men jag måste för min egen skull. Jag vet att det inte blir bättre och jag vet hur uppgiven jag blir när det inte fungerar hemma. Jag vill älska någon på riktigt och inte bara i smyg. Det kvittar hur mycket man anstränger sig för att göra sin relation bättre hemma, men det blir aldrig bättre det vet jag för jag har provat hundra gånger under många, många år. Det är iallafall lättare att hålla sig borta från sin fd älskarinna om man tänker på hur dåligt man faktiskt mår just nu. Man vill ju inte visa upp en tragisk, trött förvirrad själ utan man vill visa upp den man som man en gång var d.v.s. självsäker, rolig och entusiastisk. Inget av det finns i mig just nu. Jag vill komma tillbaka som en ny man och så får jag väl hoppas hon har fram eller bakdörren öppen för mig.
Jo jag känner igen det där - minsta lilla kontakt och man sätter sig automatiskt i "väntläge" med nya förhoppningar. Det är så himla mycket lättare att gå olika vägar om missämja/ilska/obehag finns i relationen. Jag skiljdes från min vän en gång med buller och bång - jag smällde så hårt i dörren s¨å att den inte skulle gå att öppna men jag glömde låsa. Nu vägrar jag låsa...
Ler åt den "grymma kemin". Jag håller med om det du skriver.
Jag förstår det är tufft att vara ensam. Men skilsmässan blir så mycket mindre infekterad om det inte finns en dam i bilden. Se framåt och ha tillförsikt. Ibland är det bra att vara fatalist....det som sker det sker oavsett vilka taktiska drag du gör. Det finns en ritning någonstans över vem du skall leva med. Försök bara lösa vardagen steg för steg. Men gör det för din egen skull och inte med scenariot att det skall bli ni två. För skiter detta sig så blir det väldigt jobbigt för dig. Skilj dig av rätt skäl - men du verkar ha koll på detta eller hur?
Sen är det inte så lätt att ta en annan om den man tänker på inte finns till hands. I mitt fall skiljde jag mig inte pga av någon man men jag blev oväntat förtjust...kanske kär...i min avlägsne vän. Men jag gör allt jag kan för att jaga bort minnet av honom med hjälp av nya intryck här och nu. Men det gör ont fortfarande...
Det är knäppt....kärleken (om det nu var det som drabbade mig) infann sig den dag vi möttes för det officiella farvälet. Jag hade missbedömt honom och hans avsikter å det grövsta. Jag fann under dessa timmar en etisk och älskande man som ville göra rätt för sig. Jag hade valt att se honom som ett äventyr fram till den dagen. En man som ville äta kakan och ha den kvar för att han helt enkelt kunde det (frun hade vägrat skilsmässa några gånger tidigare).
Ont gör det likväl...jäkligt ont.
