Att komma över omöjlig kärlek

Eller så är det enkelt. Man bara bestämmer sig en dag - nu är det nog - och sätter stopp för galenskaperna. Visst är det en form av beroende MEN i detta fall borde det vara enkelt att kanalisera om känslorna och rikta dem mot maken - som hon säger sig älska: Jag förstår inte - kommer aldrig att göra det - hur man kan säga sig älska sin partner så mycket men ändå väljer att vara otrogen.Och säga sig må sååå dåligt över det. Men ändå inte vilja bryta beteendet. Som sagt - ganska enkla åtgärder i detta fall - var aldrig ensam med grannen!

Hamnade i samma sits fast inte alls lika lång tid. Rannsakade mig själv efter min otrohet (som jag lustigt nog inte såg som en otrohet) och sa till maken att vi måste skiljas. Han tyckte det var konstigt och att det kom från ingenstans. Berättade aldrig om otroheten. Papprena skickades in, skilsmässan blev ett faktum. Visst hade jag mina funderingar. Ville glömma, ville rädda, hade allt bekvämt på plats men levde med en man som jag inte kunde dela de finaste tankarna med. De tankarna hade jag med min älskare. Allt ifrån promenader, kyssar, händer, kärlek, smek och att älska. Jag längtade varje timme efter honom.  Inte kort efteråt träffade min make också en kvinna. Så oumbärlig var jag. Han blev förälskad och lyckligare med henne. Mitt liv blev kaos då jag upptäckte att min "älskare" inte ville skilja sig. Men till slut kom han till mig. Vi hade inte bara rätt timing. Ingen av oss har ångrat oss och nu i efterhand kan jag inte se hur man i hela fridens namn skulle kunnat få till en reparation av äktenskapet. Har hjärtat flyttat ut och man har älskat någon annan och inlett en relation med någon är det oerhört svårt att gå tillbaka till sin "ordinarie" på-papper-partner. Inte om det handlar om år och månader. Kärlek är en så stark drivkraft att den inte går att förneka. Självklart är det nog så att vi inte hoppar ur en lång relation direkt, med barn och allt. Först kanske man behöver veta hur stark den nya relationen är. Men är den stark så behöver man ju inte vara rädd för att ta steget. Är det spänning man söker så är kanske fri öppen relation det som är receptet. Alla relationer är unika. För oss handlade det om kärlek och attraktion.  Låt kärleken blomstra och lev inte i unka relationer. Min man tackar mig för att jag bröt (för visst blev vi avslöjade min älskare och jag...). Han tyckte jag gjorde rätt som inte berättade, och att jag avbröt vårt äktenskap. Det gav honom rum att hitta kärleken också. Varför skulle bara jag få ha den förmånen? Och jag blev inte svartsjuk på att maken hittat en ny. Det om något är väl tecken på att vi var färdiga. Och han blev inte arg på mig att jag haft en älskare vid sidan av. Det blev så skönt att inte vara oärlig och vi båda var överens om att vi var färdiga med vårt äktenskap. Vems normer var det att vi skulle hålla ihop? Våra egna eller andras?  Barnen blev förstås ledsna. Men det är INTE ATT man skiljer sig som är problemet utan HUR man skiljer sig. Det var skitjobbigt, men det blev bättre än det lidandet att försöka reparera något som var färdigt.

Hej TS! Du har försatt dig i en svår situation. Kanske du ska vänta tills semestern börjar och känna efter vad du vill och hur du känner nu när det är klart att ert förhållande med arbetskamraten nu går mot sitt slut. Du har råkat ut för det klassiska att kvinnan som är otrogen får starka känslor och är beredd att lämna sin familj medan mannen inte är det. Om du vill fortsätta med din man tycker jag att du ska berätta om din otrohet. Jag tror inte du klarar av att hålla en sådan sak inom dig och fortsätta livet med honom och försöka bygga upp en normal relation mellan er som makar. Om din man inte kan leva med det du gjort får du acceptera det. Det är i alla fall en lösning på ditt problem vad göra. Om du väljer att skilja dig vad tänkte du berätta honom om orsaken att gå isär? Sanningen brukar komma ifatt förr eller senare. Vi gör alla misstag, det viktiga är hur vi tar tag i det som är gjort. Allt gott!

Varför det är klassiskt? Läs trådar här samt googla så får du se varför detta kallas en klassiker. Däremot tror jag inte att alla otroheter kommer fram, men bra många. Mina har ej kommit fram vill jag tillägga.

Absolut, jag är en av dem MEN som sagt, läs trådar samt googla så ser du att klassikern är att kvinnan fattar känslor. Läs under otrohet här så finns det så många exempel. Men ALLA tror det är ngt SÅ speciellt med just dem, och mannen vill eg lämna men kaaaaan inte (!).

En fd affär som aldrig fick visa var det kunde leda till kommer alltid att finnas kvar i minnet som "Tänk om vi kunde.." eller "Undrar hur vi hade..." Det är precis som med den den flirten, blicken från någon som lovade något men som aldrig följdes upp. Det är en bit av livet att inte alltid kunna styra och ställa över allting som sker och alltid kunna välja det bästa. I ert fall så "plockade ni russinen ur kakan", dvs era möten skedde helt kompromisslöst, utan krav eller vardagsmåsten. Ni kunde välja tillfällen och då var ni båda på rätt humör, hade byggt upp förväntningar som inte var svåra att uppfylla och inget annat kunde störa er. Precis det som sker i en förälskelse då det mest tråkiga plötsligt kan bli roligt med rätt sällskap. Som har sagts tidigare så har både du och han något som måste lösas på hemmafronten. Det framgår inte om du har varit redo att lämna men han verkar inte vara det. Samtidigt som han säkert inte har något emot att vid vissa tillfällen kanske fortsätta att träffas spontant (kommer att visa sig så småningom). En sak är säker och det är att eran affär inte på något sätt gynnar eller förbättrar problemen på hemmafronten. Snarare tvärtom. Det missnöje/besvikelse som du tidigare visade mot din man (och han mot dig) och som rann ut över det mesta i hemmet la sig säkert när du träffade honom och sedan föll. Eftersom det hemma då inte längre låg i fokus och du fick det du saknade från den andre istället. Precis som för honom själv. Däremot så kan affären ha lyft fram din livssituation i ljuset och att du nu vet vad det är som du har saknat. Visst, själva förälskelsen är en sak men någonstans så visar det på hur det faktiskt skulle kunna vara. Men frågan är om dessa sidor som finns hos den andre som du saknar hos din man - om du skulle kunna flytta över dem till din man från den andre - skulle din man återigen bli nr1? Eller är det så att nu är Pandoras Box öppnad och du känner att du har lev i nån typ av limbo som du nu har vaknat upp ifrån? Förälskelse är en oerhörd stark kraft. Vi slutar tänka med huvudet och låter hjärtat styra lite för mycket. Dessutom vill vi intala oss att den andre är den perfekta partnern. Vi ser i princip bara positiva saker och ev "brister" sopar vi under mattan eller tror vi att vi kan ändra. När vi är i det läget så blottar vi oss, visar vad vi tycker om/inte tycker om och saknar och den andre gör då allt för att uppfylla det. För vem vill inte vara den perfekta partnern? Det i sin tur gör att vi speglar oss i den vi förälskat oss i vilket egentligen är en egotripp på sitt sätt. Du sitter fortfarande fast i förälskelsen. Den kommer inte bara stängas av utan sakta klinga av om du tillåter det. Att fortsätta att träffas under avtändningen förlänger processen. Det behövs en avgörande punkt för att  något skall hända. Det kan t.ex vara att den ena/båda beslutar sig för att avsluta av någon anledning. Denna anledning kan vara att man blir påkommen, man upptäcker med tiden att det bara var en förälskelse och inget mer, man börjar fundera på vad det är man kommer att lämna osv. . Mao, det måste finnas en motivation att gå vidare på varsit håll. Det kommer inte ta bort känslorna men står man inför fakta så är det lättare att gå vidare. Du får nog ta dig en funderare på hur du och din man skall få ordning på det som inte funkar hemma. Den andre har valt att fortsätta med sin fru och du måste nu fundera på hur du vill göra med din man. I det tänk som du skall ha nu får inte den andre just nu vara ett val. Vad det handlar är att du har valen att 1) ta tag i det som inte fungerar hemma på riktigt om det så kräver terapi mm. Din man måste inse att klockan är slagen och att det är nu eller aldrig. Val 2) bygger på att man känner att det som har hänt krasst visar att du är färdig med din man, att du inte längre vill/orkar kämpa för ert förhållande och du nu vill gå skilda vägar. Dvs att du inte gör det för den andre utan för din egen skull. Om dina vägar korsar den andre någon gång i framtiden är en sak men detta val måste bygga på att du är 100% säker på att du vill leva själv och klarar av det oavsett om den andre finns med i ditt liv eller inte. Kom ihåg att de flesta av oss någon gång blir attraherad alt förälskade i någon annan än vår partner under vårt liv. En del låter det stanna vid just attraktion, en del löper linan ut helt och det slutar med otrohet. Din historia är inte skriven ännu och du kan fortfarande påverka utvecklingen. Du måste dock fronta er situation hemma med objektiva ögon. Om du inte gör det så kommer du fortsätta att vara "frånvarande" med din man och han kommer att stämma i bäcken dvs inte göra de förändringar som du längtar efter. 

Nu är det kört igen. Hann inte träffas mer än två veckor efter semestern innan vi återupptog vår relation. Nu är det separation från min man som gäller. Även om jag aldrig kommer bli nummer ett för min älskare kan jag inte fortsätta leva i mitt äktenskap.

Skönt, då var det klart. Nu kan du börja resten av livet. Alltid bra att komma till beslut istället för att vara i limbo.

Nu blir det kanske hårklyverier men för mig (och de flesta andra) så innebär begreppet Limbo att man velar och inte vet hur man ska ha det. I den bemärkelsen så är det ett jätteviktigt steg att ta konsekvensen av sina känslor och separera. TS har då faktiskt tagit ställning till hur hon vill ha det med sitt liv och sin (tidigare) relation. Hon är inte längre en åsna mellan två hötappar och kommer att få möjlighet att ta ställning till nästa bekymmer på ett bättre sätt. Faktiskt. Givetvis är det inte lyckat att vara älskarinna åt en man som aldrig kommer lämna sin fru (eller vilken man som helst för den delen) men det är ett annat typ av problem. Min gissning är att balansen kommer att ändras nu när hon tar ställning och går ifrån sin man, hon kommer att börja betrakta älskaren i ett delvis annat sken, sakta men säkert. Har hört flera exempel på hur jämvikten förändrar relationen och skimret i otroheten. Det är inte lika lockande som singel att fortsätta ljuga för någon annans skull, man börjar uppskatta att kunna leva rakt, ärligt och öppet eftersom man själv sträckte på sig och slutade leva i en lögn. Det är inte heller så mysigt och romantiskt att älskaren reser sig från sängen och går hem till sin mysiga lilla familj. Allt detta kommer förhoppningsvis naturligt men jag vill hävda att TS kommer ur sin ambivalens när hon verkligen lämnar sin man. Det är absolut ett steg i rätt riktning, sen får man ta nästa.. det kommer att bli lättare.        

Att vara olyckligt gift OCH längta efter någon annan är en limbo som inte är uthärdlig. Att vara ensam och kunna träffa någon annan än den som vill ha henne som nummer två, ger henne möjligheter att förändra sitt liv och att se sig själv som värd mer än att vara olycklig.