Att komma över omöjlig kärlek

Glöm inte bort att den ska vara helt utan sex också.... om den är mogen alltså...

Du ska stå ut och finna dig med mindre. Helst anpassa dig så mycket du bara kan, så till den milda grad att du undrar vem du är. Den som är du kan och får du absolut inte hitta i någon annan. Det vore ganska omoget av dig, eller hur? 

Tur att vi bor i ett fritt land! Hurra! 

En mogen kärleksrelation är det som ev kommer efter förälskelsen, när man slutar idealisera sin partner och ser hens brister och förtjänster mer nyanserat. Man har ett "jag", ett "du" och ett "vi". Så är det inte riktigt under förälskelsen då man helt går upp i varandra och lever på lyckoruset.

Den mogna kärleken inbegriper ömhet, värme, tillit, respekt, kärlek, intimitet och åtrå. Men det är mycket mer än känslor. Det är en vilja, en samhörighet, ett commitment.   

Jag har läst någonstans (kommer inte ihåg var) att mogen kärlek som började med en rejäl förälskelse hade bättre förutsättningar när det krisade än en kärlek som inte hade dessa minnen att falla tillbaka på. Men jag vet inte om det stämmer. 

Jag är lite kluven inför det där begreppet "mogen kärlek". Ordet mogen gör att jag associerar till under hur lång tid den funnits, men jag tycker att tidsaspekten är sekundär . Ibland så verkar det som om allt det där du räknar upp bara förutsätts finnas ju längre tid man varit tillsammans.. Man tittar inte på vad som egentligen finns i relationen utan tar tiden som ett mått på kvalitet.     .

Jag tror att för att kunna ha en relation med det innehållet  så krävs det en personlig mognad och en ödmjukhet inför förändringar. Det är förmågan att kunna ta in att den andra också utvecklas i livet och att intressera sig för det som gör en kärlek djupare. För det behövs inte flera år eller årtionden, för det behövs en förmåga att kunna se bortom sig själv.

Man kan vara gift i 25 år och anse sig ha mogen kärlek utan att bry sig det minsta om vem den man lever med vill vara.  

Och om du valt fel och levt i en relation under lång tid där kärleken inte var "mogen" och du blir kraftigt förälskad., Då kan du, om du är väl grundad i dig själv, ana att bortom den vilda förälskelsen i personen i fråga, så kommer något annat som du ännu hellre vill ha med just den människan och som gör att du väljer att lämna den relation du är i.  

Jag håller med dig om att den mogna kärleken inte per automatik kommer med tiden. Den kräver ju att man faktiskt jobbar med sig själv och relationen. Och långt ifrån alla relationer når dit. Många gånger nöjer man sig kanske med den vänskap och värme och ett fungerande vardagsliv som man har byggt upp tillsammans. Tills förälskelsen drabbar en. Då ställs allt på sin spets.

Och hur man resonerar i det läget kan ju variera. En del vänder tillbaka till partnern och jobbar på relationen, andra inser att det redan är slut och går vidare. Och en del lever i parallella relationer. Oavsett hur man väljer att hantera situationen måste man avstå något.

"Mogen" kärlek eller vad man ska kalla det behöver vårdas för att frodas. Och det är inte alltid enkelt.    

Nej, det är verkligen inte enkelt, men ett nöje när det fungerar.

Hej alla igen... Jag har haft en jobbig helg, därför valt att inte läsa eller kommentera här. Men kunde inte slita mig från detta forum. Har inte sett min älskare nu på många dagar. Har inte hört av mig till han alls, men han hör av sig hela tiden...på olika sätt... Det är otroligt jobbigt, jag tänker på han varje sekund. Får höra från min man vad min älskare gör och så, försöker låta glad...fast jag bara vill grina och lägga mig ner och dö. Det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar. Jag älskar han. Vill leva med han. Vill starta en framtid med han. Men just nu går det inte. Jag ska försöka få det bra med min man, jag har satt en tidpunkt, maj 2014. Känner jag då att det inte går att rädda mitt äktenskap, känner jag då att jag fortfarande älskar någon annan än min man, då kan jag inte stanna hos min man. Men jag ska INTE träffa min älskare under tiden. Ska försöka att inte ses så mycket allihopa, ska lösa det på något sätt, Är jag dum som satt en tidpunkt, maj2014.... Jag måste ju börja någonstans för att försöka rädda mitt äktenskap, försöka för barnens skull...

Stark av dig. Precis så tänkte jag. Sätt en tidpunkt och ge förhållandet en chans iallafall för barnens skull. Min älskarinna som då precis hade brutit med sin man kunde inte vänta sa hon och skaffade sig en ny direkt Så kan det också gå. Det var nog inte riktig kärlek tröstar jag mig med. Hade inte kunnat gjort annorlunda för jag var tvungen att reda ut saker och ting och då kan man inte ha en älskarinna i garderoben.

Lycka till och var stark. Bra att du ger familjen en ärlig chans. 

Starkt av dig att inte ta kontakt. Jag vet precis hur svårt det är. Men jag vet också att det är den ENDA vägen ut ur situationen.

Jag tror också det är bra att ha en tidpunkt när man gör en "utvärdering" över situationen. Men det kan ju ta mycket längre tid att komma över din älskare, så att allt just är kristallklart i maj nästa år är kanske inte rimligt. För min egen del så har det nu gått 1,5 år sedan jag sist såg min fd älskare, och fortfarande vill jag inte träffa honom pga att det skulle riva upp alla sår. Det tar tid att läka. Och det måste få ta den tid det tar. It aint over until it's over, som en klok vän sa till mig i helgen.

Ang detta att dra gränser. Du behöver vara spiktydlig mot din älskare om att du inte vill att han kontaktar dig. Om han verkligen älskar dig så sätter han din önskan om att vara ifred före sin egen önskan om att ha kontakt. Det gjorde ju inte min fd älskare. Senast idag faktiskt mailade han ett "oskyldigt" mail. Men numera vet jag ju hur det brukar bli så jag tänker inte svara. Alls. 

Stå på dig! Kräv rätten att få vara ifred. Det är det allra bästa du kan göra i nuläget.      

Haj

Jag läste både historier och framförallt kloka råd. Jag befinner mig i en omöjlig situation...Levde länge i ett äktenskap som inte var bra, träffade en man som hade det likadant! Starka band och känslor föddes och otrohet kom som ett brev på posten.Jag/ vi betraktade inte det som otrohet egentligen eftersom i vår värld var skilsmässan det som fördröjdes bara för att våra respektive inte ville. Mitt i förälskelsen när vi försökte reda ut hur vi ska gå vidare berättar han att han är alkoholist och har missbrukat i många, många år. Numera är han nykter i 5 år och känner starka skuldkänslor gentemot sina barn och är rädd att skilsmässa blir att de känner sig svikna ännu en gång! Jag chockad ,har aldrig haft med missbruk att göra, kär och besluten at vi ska genomgå allt stegvis och fint och klara det! Jag skilde mig...han började hitta på anledningar att förhala allt...Mer än ett år gick...vi började  plågas av osämja och varje gång vi bestämde oss att avsluta föll vi tillbaka till varandra. Oftast var det jag som tog kontakt med honom! Vårt förhållande uppdagades och då beslöt han sig att försöka reparera sitt äktenskap som det så fint heter...smärtsamt för mig men jag bet ihop och inte hade ngn som helst kontakt med honom. När vi efter två månader träffades så kändes det som om vi aldrig gick ifrån varandra ...Under dessa två månader försökte han ge sitt äktenskap en chans men även träffade en tjej på AA och vad det var för relation de emellan är jag inte säker på. Den upphörde dock när vi två åter tog kontakt. Vi fortsatte träffas men snabbt hamnade vi på ruta 1, han med sina rädslor och övertygelser att han inte vill skiljas trots allt han känner för mig och jag med min konstiga,helt hemska sätt att stå ut och plåga mig i relation med honom! Till slut gick det inte vi slutade träffas den 7 november...sedan dess har vi skrivit mycket både kärleksfullt och riktigt elakt till varandra men inte träffats alls. Jag har tillgång till till information om honom och vet att han tog kontakt med en kvinna men vet inte vad det är för relation det är de emellan. Plågar mig med att veta att han skriver, pratar och träffar henne då när vi träffades innan. Han förnekade men jag kom på honom att han ringde på de tiderna man inte brukar prata med bekanta. 

Jag skrev ett brev till henne och frågade men fick aldrig ett svar. Det är fruktansvärt jobbigt att jag uppför mig så här impulsivt, oberäkneligt och jobbigt och att jag inte kan stoppa mig innan jag gör så pinsamma saker som att skriva till hans ev älskarinna.

Jag vill egentligen sätta punkt på det hela och gå vidare men blev så svag vissa stunder att jag helt enkelt faller tillbaka. Nu drivs jag även av hatiska, hämndlystna tankar att skriva även till hans fru och meddela henne om allt. Har någon snälla rara människor ngn mirakel bok, tips, råd...Jag är 40 + och detta skrämmer mig att jag inte fixar detta på egen hand. 

 

tusen tack för hjälpen

Titti

Ja. Det är inte förrän man är i de här situationerna som man på allvar förstår att man inte sett alla sidor av sig själv ännu. Jag har inga tips utan kan snarare bara intyga att jag inte heller känner igen mina känslor, eller agerande. Vad är det som händer i kropp och själ när man varit i en relation under lång tid som sakteliga brutit ner en och att man tillåtit sig brytas ner. Chock!