Anonym (Vilsen)

Äldre 1 Nov 18:44

847 svar

Att komma över omöjlig kärlek

Har nu följt denna tråd i ca två veckor...väldigt intressant...jag trodde att jag var helt ensam om att leva som jag gör... Jag är gift...har barn...alltid varit lyckligt gift och vi har alltid varit lyckliga, jag och min man varit ett par i över elva år. Sen februari har jag haft ett hemligt förhållande, med en väldigt nära vän till min man... Jag trodde aldrig att jag skulle känna som jag gör för den andra mannen...vi älskar varandra...och vi kan INTE sluta att träffas...vi har försökt så otroligt många gånger, men de går inte...vi behöver varandra...vi blir glada av varandra...vi trivs så otroligt bra med varandra....jag ser han som min bästa vän men också som min själsfrände. Vi har varit väldigt nära att bryta upp våra nuvarande förhållande, men det slutar alltid med att vi inte klarar av det...då vi sitter i en väldigt känslig sits då vi alla är väldigt goda vänner... Ingen av oss vill såra våra respektive samt vänner...det skulle såra så otroligt mycket...men samtidigt sårar vi varandra oxå...jätte svårt... Försökt att bara vara vän med varandra, men de går inte..vi dras till varandra hela hela tiden... Vi vet att det vi gör är så himla otroligt fel...men vi kan inte sluta...vi älskar varandra...men det räcker nog tyvärr inte för oss

Anonym (Vilsen)

Äldre 2 Nov 11:59

#707

Anonym (?) skrev 2013-11-02 11:43:24 följande:

Vilket jobbigt läge! Ni får väl avvakta och se hur stark kärleken är. Men hur går det därhemma? Klarar du av att leva kvar med din man? Hur går kärleken där? Har också ett hjärta som hoppade iväg. Önskade och försökte glömma varandra. Det är så svårt för känslan och längtan blir så enormt stark. Saknaden ännu värre - värre än att sörja en död när man måste gå vidare. Men ändå är jag på sätt och vis tacksam för det jag fått av honom, för jag levde inte inop med min själsfrände. Hade en rättså dålig relation när den väl började falla samman. Kärleksupptäckten blev den utlösande faktorn, men så här i efterhand var det inte bra hemma. Ni får väl fortsätta träffas tills ni vet om det är på riktigt. Är det på riktigt då vet ni vad ni måste göra och kommer sen tycka att det var värt det. Kanske det är något som mognar fram med tiden?

Här hemma går det i vågor, jag tror jag älskar min man, samtidigt som jag älskar den andre oxå. Det är väldigt jobbigt då vi alla fyra är vänner, min älskares sambo är även min vän... Som sagt har vi försökt sluta träffas, men det går bara inte. Vi hörs dagligen, via sms och sånt, samt att vi ses nästan varje dag...och då faller vi dit igen. Att få se han, få känna hans kyssar och när han tar min hand, det är det bästa jag vet... Samtidigt som vi vet att det skulle skada så mycket om detta kom ut, så kan vi inte sluta... Jag och min man har haft det ganska jobbigt ett par månader, då han anar nåt...men jag dum som jag är, förnekar allt...jag och min älskare är inte beredda att detta ska komma ut, och vi vill nog inte det heller..inte just nu...vi båda vill väl försöka få det ok med våra respektive hemma...vi har sagt att vi tar dagen som den kommer nu, och så får vi se hur det blir längre fram...

Anonym (Vilsen)

Äldre 2 Nov 14:03

#710

Alcyone skrev 2013-11-02 12:04:44 följande:

Lite såhär då: www.metrolyrics.com/love-will-make-it-right-l...

Alcyone skrev 2013-11-02 12:04:44 följande:

Lite såhär då: www.metrolyrics.com/love-will-make-it-right-l...

Den texten stämmer in så himla bra... Det är otroligt jobbigt att inte få vara med den man älskar . Speciellt då vi båda känner så starkt för varandra. Men vi kan inte, vi skulle göra det absolut värsta som man kan...såra våra respektive och vänner...

Anonym (Vilsen)

Äldre 2 Nov 16:15

#712

Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-02 14:52:45 följande:

Men, hallå. Stanna upp en stund och tänk efter - med hjärnan. Det ÄR skillnad på kärlek och förälskelse. Det är nog högst troligt att du och din älskare är förälskade i varandra. Och när man är det så idealiserar man den andre: Det finns ingen som passar mig så bra som hen, jag har aldrig känt så här förut, osv. Man är helt hög på lyckohormoner, det är som en drog. Men det är INTE en mogen kärleksrelation, för den kommer först efter förälskelsen lagt sig. Att man blir förälskad i någon betyder att den personen ger en något som man behöver: bekräftelse och uppmärksamhet, eller en personlighet som kompletterar en själv (och som ibland kan vara tvärtemot ens nuvarande eller tidigare partner), åtrå. Om man har lite självinsikt kan man ju ta tillfället i akt och fundera över vad denna människa ger, som en ev partner skulle kunna ge. Du påstår att du älskar din man. Men hur kan du då gå bakom ryggen på honom och ljuga honom rätt upp i ansiktet? Kärleken är generös och givmild - inte självisk! Jag har varit där du är, så jag vet precis hur underbart och jobbigt det är. Men ännu har ingen katastrof inträffat - du har fortfarande möjlighet att göra det som är rätt. Gör det. Avsluta med älskaren. Och tänk igenom vad det är du behöver. Om du VERKLIGEN älskar din man borde du ju vilja ha det tillsammans med honom. Den situation du befinner dig i är en tickande bomb. Det är bara en tidsfråga innan ni blir upptäckta. Och var det då värt den tillfälliga njutning ni fick? Nej, sluta med bedrägeriet. Gör vad du kan på hemmaplan först. Och om det inte räcker, så lämna. Eller tala åtminstone om för din man hur du känner inför den andre. Så att han har en chans att välja om HAN vill vara kvar med dig. Just nu tar du beslut som rör er GEMENSAMMA relation som han inte har en aning om, men som uppenbarligen påverkar relationen. Det är synnerligen själviskt och så gör man ju inte mot någon man älskar, eller hur!?

Men om jag inte vet hur jag vill ha det...tror du inte jag ältat detta i några månader nu...detta är det enda jag tänker på, sover knappt på nätterna..ligger bara och funderar...älskar jag min man?? Jag kan ärligt säga att jag inte vet det...jag känner inte lika för han nu som jag gjorde för ett år sen...men har det med älskaren att göra? Ja jag tror det...ibland vill jag och älskaren inget annat än att bara släppa allt vi har hemma och börja om med varandra, starta upp en framtid...men vi är rädda, rädda för vad som skulle hända..kanske är det så att vi är osäkra på varandra. Om bi verkligen blir lyckliga tillsammans.. Och rädda för det vi har hemma. Våra barn. När jag tänker på ett liv utan min älskare så får jag fullständigt panik. Jag vill inte mista han, han betyder så mycket för mig. Detta är så jävla jobbigt. Jag har gjort slut med älskaren ett antal gånger, för jag inte klarar av att bedra min man, men vi hittar alltid tillbaka till varandra. Vi kan inte sluta. Älskaren har bett mig alla gånger jag gjort slut, att inte släppa han, han säger han inte har några svar nu, men att jag inte ska lämna han.Det är väl det som gör att jag inte vill släppa han, för någonstans längst inne i mig, hoppas jag och tror att det är vi...att det kommer bli vi.

Anonym (Vilsen)

Äldre 4 Nov 20:59

#718

Anonym (Stina) skrev 2013-11-03 13:58:41 följande:

Till vilsen vill jag också säga att jag har varit där. Men så komplicerat som ni har det, inte bara otrohet utan även vänskap, så ta en paus. Ge dina tankar och känslor lite tid. Åk bort. Om det ni håller på med kommer fram så blir ert liv troligen en ful sörja. Där familjer och barn kommer i kläm. Gör så rätt som möjligt i en dålig situation. Om någon kommer på er, får skilsmässan och er ev nya kärlek en mycket sämre start.

Våran sits är väldigt jobbig, då vi alla fyra är vänner och umgås ofta... Vi båda tycker det är otroligt jobbigt att umgås allihopa, men ändå så står vi ut...min älskare har sagt vid flertal tillfällen att detta känns som vardag nu...vi pussas hej då och så hörs vi senare... Och när man kliver in i hemmet sitt så sätts en mask på. Det är jätte hemskt, jag vet. Och när vi umgås alla så försöker man göra sitt bästa för att ingen ska märka nåt, men det är skit svårt, då vi bara vill vara nära varandra hela tiden, vi gillar varandras närhet. Ingen av oss vill mista det. För två veckor sen pratade vi lite, kom fram till att vi ska ta det lite lugnt, en paus...det gick väl sådär...tog en vecka sen kunde vi inte låta varandra vara...det är så svårt, för vi ses nästan dagligen. Bor "grannar"...barn i samma skola. Jag har varit så nära två gånger under denna tid att sälja och flytta, men tanken på att inte få vara nära han, mista han gör mig panikslagen. Samtidigt så funkar det bra med min man hemma, vi är kärleksfulla, har jätte bra och underbart sex...vardagen flyter på så att säga...

Anonym (Vilsen)

Äldre 4 Nov 22:03

#723

Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-04 21:50:34 följande:

Ja, verligen frustrerande. Som att se någon köra huvudet i väggen om och om igen. Och som klagar på att det gör ont. Det är så tydligt att man inte VILL se vad som är rätt att göra i en situation som denna. Jag var ju likadan. Så jag vet ju precis hur "hög" man är på förälskelse och hur mycket man förnekar. Tragiskt. Kommer aldrig någonsin att försätta mig i en sådan situation igen. Självklart kan man få känslor för någon annan än sin partner, det kan man inte rå för. Men älskar man sin partner så hanterar man det väl genom att jobba på relationen på hemmaplan?

Klart jag inte vill se, jag älskar ju han..och det gör så ont att dela han med en annan, speciellt att dela han med min vän. Jag vet vad jag måste göra, och det gör så himla himla ont i mig, känns som mitt hjärta slits i tusen bitar.. Jag trodde aldrig att jag kunde få sånna hära känslor för någon annan än min man, men oj så lätt det var. Vi föll pladask, från första stund jag lärde känna honom kände jag att jag drogs till han...att jag trivdes så bra med han, vi är så lika...och desto längre detta gått, har jag insett att jag och min man är så olika, och att jag nog lever i ett instängt äktenskap. Känner mig så levande med min älskare. Men jag vet att jag måste lämna han, för min man och barnens skull...måste försöka...för deras skull.

Anonym (Vilsen)

Äldre 4 Nov 22:09

#724

Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-04 21:57:12 följande:

Jag säger det igen. Denna situation är en tickande bomb.Det är bara en tidsfråga innan era respektive märker tecknen som ju självklart finns där hela tiden. Du har bara två val: stanna kvar där du är och bara vänta på att bomben briserar (=du kan inte kontrollera skeendet alls) eller backa rejält från din älskare och försöka få lite distans till känslorna. Först då kan du ju (kanske) se lite klart. Du kan bryta om du VILL. Du är inget offer. Skärp dig, människa! Ta ansvar för din familj. Du skriver att det funkar bra med din man. Ni är kärleksfulla och har bra sex. Vad är egentligen problemet på hemmaplan? Vad är det som fattas eftersom du blivit förälskad i din vän? Varför är du villig att riskera att förlora det du har, som ju är bra?

Ingenting fattas, jag bara vart förälskad, vart kär..i en annan än min man...

Anonym (Vilsen)

Äldre 5 Nov 07:15

#729

Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-04 22:13:49 följande:

Men du, det är "bara" förälskelse än så länge. Det går över. Och då är det inte ett dugg roligt kan jag meddela. Jag var så urbota dum att jag var kvar i flera år. Jag dog lite inombords för varje dag, min självkänsla bröts ner sakta men säkert. Till slut trodde jag på fullt allvar att detta (att vara hans älskarinna) var det bästa jag kunde få. Och jag hatade det. Att dela honom med frun. Att bara träffas i hemlighet, aldrig få fira jul ihop, mysgosa på helgerna, planera semester ihop. Det är så förnedrande att vara älskarinna. Jag kände mig så billig. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade inlett denna otrohetsaffär. Idag har jag bara djupa ärr och en stukad självkänsla kvar. Inget mer. Det var inte värt det ett dugg. Du ser bara rosa moln just nu, du idealiserar din älskare (det gör man i förälskelsefasen) men så småningom går förälskelsen över. Ska du vänta ut det och se, eller vad är planen?

Vi har ingen plan. Ingen av oss vill mista varandra. Vi älskar varandra, men vi kan inte leva ihop. Och det gör ont, nå jävulskt ont... Just nu tar vi en dag i taget.

Anonym (Vilsen)

Äldre 5 Nov 09:49

#731

Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-04 22:46:36 följande:

Precis, men då kan man ju vara ärlig med att man faktiskt väljer att både äta kakan och ha den kvar. Och att man får ta smällen när den kommer. För det gör den. Förr eller senare. Ja, sannerligen frustrerande. :)

Ja, vi väljer att äta kakan och ha den kvar..exakt så säger min älskare nästan varannan dag till mig. Han vet lika mycket som jag att det vi gör är så fel... Och vi både inser nog att detta kommer komma ut, frågan är bara när och hur. Jag tror inte det kommer komma ut från någon av oss... Men när detta kommer komma ut, så blir det ett helvete. För ingen av oss, vill förstöra det vi har. Familjen, vänskapen... Allt det kommer förstöras, det är vi så väl medvetna om. Ibland får jag känslan av att han vill detta ska komma ut, att få lägga alla korten på bordet. Jag vet att han aldrig raderar det vi skriver till varandra, och jag har flera gånger frågat om han inte är rädd att hans sambo ska kolla igenom hans mobil, då svarar han bara näe... När vi hade pausen nu senast, så pratade vi ganska mycket...bara pratade....då sa han att detta är det bästa han någonsin gjort. Att jag ger han så mycket glädje, att han känner sig så avslappnad med mig. Att dessa månader är dom bästa på väldigt väldigt länge, det har varit så himla bra, men samtidigt så himla jobbigt oxå. Avundsjuka, Smågräl om oss, framtiden, när vi ska ses,..det har inte alltid varit så himla bra och lyckligt. Jag har gjort slut med han så otroligt många gånger, men jag har alltid fallit dit igen, oftast för att han bett mig att inte lämna han... Och för att jag saknat han så otroligt mycket under perioderna vi varit ifrån varandra. Och ja, det är otroligt jobbigt att vara nr 2, att han aldrig planerar semester med mig, att det är hon som får vara med han varje kväll, att det är hon som får somna med han varje kväll...även fast jag vet att dom inte har det bra, att dom sällan har sex, närhet och sånt...så gör det otroligt ont i mig.

Anonym (Vilsen)

Äldre 5 Nov 10:54

#733

InMyDream skrev 2013-11-05 10:22:30 följande:

Har du räknat med att han kanske väljer att berätta snart för sin partner och förväntar sig sedan att du ska göra samma sak? Du säger att du har det kärleksfullt med din man och underbart sex?? Får inte ihop det riktigt. Är du så säker på att din man kommer förlåta dig så du vågar riskera det? Man tror att man kan litar på varandra men när otroheten väl blir en känt faktum för alla parter är blir det andra spelregler. Det slutar i stort sett aldrig bra och det är skyhöga insatser. Jag var dum och naiv också när det hände mig för jag förväntade mig inte att det värsta skulle hända, men det gjorde det. Helt utanför min kontroll. Spontant så låter det som du har betydligt mer att förlora än din älskare som sitter i ett sunkigt förhållande. Tänk på det och var rädd om dig för det slutar sällan lyckligt. Bra liknelse förresten att sitta med med håret fladdrande i vinden på ett skenande tåg utan bromsar. Underbart bra och jag kan intyga att kraschen blir kännbar när den väl kommer. Du har din familj med dig på tåget inklusive dina barn. Är nog väldig få som lyckas med en "clean out" i dessa lägen när det är så mycket känslor inblandade.

Jag vet att han inte kommer att berätta för sin sambo. Nu senast när vi tog paus, var det han som ville det. För att få fundera, tänka och se vart det leder. Även fast det va han som ville ha det, så va det han som tog steget igen att börja ses igen. Och då gick de bara en vecka... Det började med sms, dagen efter kyssar, smek..och sen var vi där igen... Jag vet han älskar mig, men tror inte han vågar berätta...för han nog innerst inne älskar sin sambo. Även fast dom haft det väldigt dåligt i några år och dom varit nära att separerar några gånger, två gånger under tiden vi har träffats...och jag tycker han är otroligt stark för att han inte lämnar. Så nej, han kommer inte att berätta för sin sambo.

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL