Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Jag slutade blöda för tre dagar sedan. Helt blödningsfri i förregår och igår.
Inatt hade vi sex eftersom vi sa vi skulle köra på varannan dag nu fram tills nästa mens.
När jag gick på toa imorse var där lite blod i troskyddet ändast pyttelite och sen kom det lite till när jag kissade.
Känt av typ mensvärk/ägglossningsvärk i äggstockarna.

Sen imorse har det inte kommit nåt mer alls inte ens när jag torkat mig.
Kan detta vara för att det va för tidigt och sexa el?

Dom sa så fort man slutat blöda så jag körde på det.
Skulle min mens kommit förra månaden och jag inte blivit gravid skulle jag haft ägglossning imorgon.
Kanske det e så nu ändå?

Ville först åka in o kräva en undersökning på kk men väntar o ser om det kommer mer el stannar!

Gott nytt på er !

Hej.

Tänkte hoppa in här och dela med mig av min historia.

Mars i år blev jag och min sambo gravida första gången. Vi var superglada i ungefär en vecka. Började få småblödningar och kände på mig att något var fel. Åkte in till SÖS. Där gjorde dom ett ultraljud och kunde inte se något alls. Fick svaret att det kan vara ett missfall, men det behöver inte vara ett missfall. Åk hem och vänta. Jaha KUL.

Dagen efter skulle vi åka till Värmland för ett herrgårdsweekend, motiverande, NOT!!. Åkte dit och försökte inte tänka så mkt. Fortsätta att blöda och visste att det var något fel. På lördag eftermiddag, två dagar efter jag varit på SÖS fick jag så ont att jag trodde jag skulle dö. Jag bara låg och skrek rakt ut.

Min sambo ringde sjukvårdsupplysningen och dom sa att vi var tvungna att åka in direkt. Blev det värre fick vi ringa ambulans så kunde dom möta upp, då det var en timme till närmsta sjukhus. Väl där hade värkarna gått över och jag var skit sur över att vi ens åkt in då vi hade haft en 3 rätters middag att se fram emot :). När jag äntligen blev undersökt efter ytterligare 3 timmar meddelande hon mig att hon misstänkte ett utomkved.

Undersökningen hade gjort jätte ont och jag sa att jag trodde jag skulle svimma. Nej du är bara i chock sa hon. Va fan jag känner min egen kropp. Min sambo hann precis fram och jag svimmade av i hans armar. När jag vaknar upp är jag på golvet i en pöl av svett och hysteriska sköterskor runt omkring mig. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. 

Efter några minuter fick jag morfin och det var ta mig fan den härligaste känslan ever :). Dagen efter blev jag undersökt och sen fick dom operera bort högra äggledaren. Tiden efter var sjukt jobbig. Var förbannad som fan på SÖS läkaren samt chockad då allt hände så snabbt.

I slutet av Nov plussade jag och ett ljus tändes igen. Direkt efter glädjen kom rädslan att få ett utomkved igen. Fick olla HcG nivån och den hade ökat fint. En vecka efter vi kolla HcG nivån fick jag komma tillbaka för ultraljud. Då var det dessvärre bara en tom hinnsäck. Visste att något var fel trots att BM sa att vi kunde räknat fel. Dagen efter ultraljud började jag blöda och två dagar senare kom allt ut.

I torsdags förra veckan hade jag återbesök och hon såg att jag hade ägglossning. Vi sexade såklart till det och jag hoppas hoppas att det tog sig. Kändes igår som det högg lite där nere. Har inte fått min mens imellan så svårt att veta då jag fortfarande plussa när jag gjorde test för några dagar sen. Hänger väl kvar sen missfallet. Om det inte tog sig borde jag väl få mens om en vecka om det ska stämma med Äl?

Shit va långt det här blev. Hoppas ni orkade läsa. 

P.S Beklagar alla er andras Missfall.

 

Inatt har jag bara legat o gråtit, hållt allt inom mig i flera veckor. Nu ska jag försöka jobba utan sömn, känner mig som ett vrak...

Jag hänger gärna på här, om det är okej? Behöver få lite peppning av andra i samma situation=)

Jag och min sambo började planera barn under våren och blev gravida i maj, men fick missfall i juni i v. 7. Konstigt nog tog jag det rätt bra och vi började försöka direkt. Det tog sig på andra försöket i augusti=) Lyckan var total! Inte kan man väl få 2 missfall på rad, tänkte vi=) Sån otur kan vi väl inte ha...?=) Men i oktober började jag känna av att något inte stod rätt till, var i vecka 11. Jag ringde till KK och var såklart tvungen ocvh ljuga och säga att jag blödde massor för att få komma på undersökning (konstigt med svensk sjukvård). Det visade sig att hjärtat slutat slå på den lille bara dagar innan ultraljudet.

Det blev skrapning, vilket jag ångrar nu i efterhand! Min mens har vart helt knasig efter det! Har haft 3 ägglossningar men mensen har vart så sparsam, har knappt behövt använda binda! Jag har vart helt knäckt efter andra missfallet, vissa dagar har man knappt orkat ta sig upp ur sängen! Är så sorligt med missfall, och jag blir tokig på omgivningens glada hejjarop, tredje gången gillt! Inte blir det bättre för att många i min omgivning är gravida, ibland känenr man sig som ett freak som inte kan behålla ett barn i magen! Så där är vi idag, vi fortsätter kämpa! Men jag har betsämt mig för att tänka positivt och hoppas att 2013 blir allas vårt år! Och att vi får våra efterlängtade bebisar under året=)

Min sambo har varit jätte fin och omtänksam på alla sätt och vis. Det såklart man är två om att vara gravid och få missfall i värsta fall. Dessvärre så tror jag inte att dom kan känna exakt vad vi känner. Det är svårt för dom att förstå till 110 % då det är våra kroppar. Det är vi som får stå ut med att blöda och ha ont vid ett missfall. Sen underlättar det ju avsevärt om man har en förstående sambo som fattar att man är ledsen och att det går upp och ner med humöret.

Som jag hoppas att vi lyckades bli gravida igen. Undrar hur länge man måste vänta innan man vet helt säkert. Nån som vet? Är ju bara en vecka sen Äl och sexandet :) Ska ju tilläggas att jag har ett missfall i bagaget och inte fått tillbaka min mens. 

Välkomna till alla nya :)
Skönt att vi blir fler som kan stötta och finnas tillsammans.

Jag förstår med ledsenheten och uppgivenheten,det är fruktansvärt.

Jag började jobba idag efter fem månaders sjukskrivning pga min kroniska sjukdom fibromyalgi.
Känns så där med allt man nyss gått igenom.

Men jag börjar äntligen tänka lite positivt och börjar hoppas igen att det snart ska gå bra.
Men jag vet hur rädd jag kommer vara när jag blir gravid igen.

Gege du borde få mens om en vecka ca om det ej blivit något,men vi hoppas där ligger en fin bebis och gror istället :)

Vi har också börjat nu direkt efter jag slutat blöda så jag vet ej när jag har ägglossning alls.

Jag hoppas som sagt också detta blir VÅRT år och att vi alla får bebisar nu 2013 :)

Fick missfall den 30 december. Hade inte något ont, men kände att något va fel. Va för mycket blod för att va normalt. Åkte till gynakuten med min sambo och våran dotter. Där konstatera dom att det inte fanns något foster. Va mellan v 6 o 7. Blöder fortfarande. Men jag längtar och hoppas på att få en lite parvel till. Träffade min bästa vän idag som fick barn i mitten av december. Va delade känslor, men han charma mig den lille goa pojken. Känner mig inte rädd till att försöka igen bara jag slutar blöda. Hur länge blödde ni efter era missfall?