Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Fy vad du blivit dåligt behandlad På det igen! Att dom ska va så jäkla otrevliga, visst vardag för dem men första gången för andra ju. Mitt första missfall v6 åkte jag inte in o kollade då jag visste att dom inte tar emot, fick ett missfall 04 med innan första barnet. Men nu senaste v 10 kände jag att jag ville träffa någon. Ringde till 2 ställen men nej fick inte komma trots att min bm rekommenderat mig att åka in. Ringde till slut privat o fick tid direkt, träffade en bra läkare! Själva missfallet, div att fostret kom ut skedde där o det kändes så skönt. Vi har redan gjort ett försök igen då det känts som jag har äl, men jag känner mig tveksam o orolig, orkar inte gå igenom detta igen! Ring privatklinik om du känner att du vill träffa en läkare, det är det värt!

Skrapades i förrgår efter ma. Fick veta 3/12 att vår mini dött, var i v 9 och fostret likaså. Därför fick vi vänta på skrapning drygt 3v då de va lite osäkra. Va jätteledsen de första 2 v och grät utan förvarning och det känns som att jag e redo för att försöka igen- nu! Gyn sa att jag borde vänta en mens men verkar som att det var mer för deras skull, för att kunna datera nästa graviditet? Väntar såklart tills jag slutat blöda, minimalt redan nu, men hur tänker ni? Vänta el inte? Ska lägga till att jag är 34 år, vi kämpade i nästan 2 år och hade påbörjar utredning såvida fick ma. Pga detta får vi ej fortsätta mot ivf via staten nu.

Hej! Jag fick missfall i fredags, eller det var då det började blöda som mest. v7+4. Jobbar i butik och i torsdags mitt i rearushen började allt, när jag stod i kassan... Visste inte vad jag skulle ta mig till. Har inte fått bekräftat missfall men jag blöder fortfarande mer än vad jag brukar vid mens och det har kommit en del klumpar, smärtorna i fredags kom stötvis och höll på hela dagen och natten. Känner mig inte gravid längre, de symptom jag hade som ömmande bröst, är borta.

Känner mig så otroligt ledsen och tom. Vad ska man göra för att peppa upp sig lite? Hade inte berättat för någon om graviditeten så är väldigt ensam i min sorg, förutom sambon förstås och han är ledsen, men inte alls lika förstörd  som mig känns det som. Har ingen lust att göra något men blir även tokig på att ligga i sängen instängd hela tiden, och imorgon är det nyår också..

Jag hänger på här också, fick MA den 15 december, väldigt traumatisk upplevelse på sjukhuset med cytotec mm, Och den 19 dec tog dom bort halva moderkakan som satt kvar. Jag trodde jag var i v 15, när vi fick veta att fostret dött i v 9 el 10. Bearbetar fortfarande alla känslor, men det kommer nog kännas bättre om man är gravid igen snart och kan glädjas åt det istället för att sörja den som inte blev nu. Men jag tycker att själva upplevelsen på sjukhuset med alla värkar o smärtan och blodbadet som blev att det var värre än vetskapen att fostret var dött.
Den graviditeten var "oplanerad" men ändå önskad. Och nu längtar vi båda efter att få bli förädrar, fast vi trodde nog aldrig att vi skulle sitta i den här båten nu...
Nu har jag äntligen slutat blöda och tror jag har äl typ nu eller snart. Så det blev mysa i morse :) Hoppas på ett nytt plus i januari och att det ska resultera i en frisk liten bebis till hösten. :)