Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Skriver från mob! Kan inte kopiera då såg jag.. Får bli när jag kommer till en dator :)

HAHAHA :P

Är det fler än jag som känner att ni inte riktigt kan uttrycka eran sorg????

Tycker det är jobbigt. Är väldigt ledsen på  insidan, men det kommer sällan några tårar. Nästan så jag känner mig att jag blir kvävd inifrån... Har världens bästa sambo och de bästa kompisarna att prata med, men ändå känner jag så. Är väldigt frustrerande. Vill känna att jag har fått hoppet åter. 

Det som verkligen lyser upp våran vardag är våran underbara dotter. Ha varit mer jobbigt om hon inte funnits. Nu måste vi leva som "vanligt" för att hon ska må bra. 
 

Jag har inte lätt att gråta inför andra...jag visar inte göra det.
Men när jag fick mitt mf så stortjöt jag.
Inför sambon bara kom det och jag kunde ej sluta.
Även inför min bästa vän bara hon tittade på mig.
Sen va jag jätte ledsen över en vecka o grät för minsta lilla,och imed jag ej vill visa utåt isolerade jag mig från omvärlden och hade bara sms kontakt med familj och vänner.

Jag fick ett MA våren 2012. Blev sedan gravid direkt efter, innan jag fått tillbaka min mens och allt. Allt gick bra och på julafton föddes äntligen vår son:) Det har alltså ingen betydelse om man kör på med en gång eller inte, fick bara öka på med järn lite extra i början!

Anonym, tack för den solskenshistorian :)

Jag var ledsen hela tiden de första två veckorna, vi isolerade oss också, jag bara satt och stirrade. Kunde ligga i sängen timme efter timme och bara stirra på bjälkarna. Och grät o duschen..:(

Men nu för var dag ser jag framåt mot att gå på det direkt och låta ödet bestämma. (Bra denna gången då)

Men tänker jag på hur det kunde varit om jag fortsatt vara gravid då blir jag helt lamslagen eller bara tanken att jag var gravid så jag försöker förtränga alla känslor jag minns som var så härliga, går ner mig helt annars..!

Hjälper det att sysselsätta dig kanske MARIA

Tack för ditt inlägg och grattis :)

Försöker att hitta på saker. Varit hos min bästis 2 ggr som fick en liten i december. Känner mig väldigt delad. Både vill och inte vill. Det vet hon om. Men vi har alltid funnits där för varandra hur jobbigt det än varit. Jobbar även lite på dagarna. Nu har vi lyckats få magsjuka, så vi är ganska utslagna för det. Är även med folk som inte vet om vad som hänt. Men det känns motigare. Vill ju inte stänga in mig helt. Blir så mycket jobbigare ju längre tiden går om man inte träffar någon. Hoppas snart på att vi kan försöka igen. Vill sågärna ha ett syskon till våran dotter!

Var detta ditt första missfall?
Blev du gravid snabbt med dottern?

Dom säger ju att ett missfall är inte lika med att nåt händer igen.
Men jag vet jag har tre barn sen händer bara detta så livrädd för det ska hända igen.

Min mamma har inte hört av sig annat än via sms sedan i lördags då vi fick vårt MA konstaterat. Jag skickade ett mess och berättade vad som hänt, fick ett tillbaka där hon beklagade. Har väntat på att hon ska ringa, hon vet ju ingenting om hur vår vecka har varit. Och jag kan tycka att man kanske ringer sin dotter efter att nåt sånt här hänt. Fick ett sms idag där hon ville att jag skulle ringa, skrev då tillbaka att jag var ledsen för att hon inte hört av sig, att jag var sjukskriven och att hon kunde ringa när hon fick tid. Då ringde hon upp och var arg på grund av att jag var arg. Hon tål inte att bli emotsagd tyvärr och anser alltid att hon har rätt. Bland annat slängde hon ur sig att det var tur att barnet dog eftersom jag enligt henne är instabil (?). När jag stod på mig och fortsatte hävda att jag anser att man ringer sin dotter efter en sån här händelse blev hon vansinnig och slängde på luren. Till saken hör att hon reagerade väldigt starkt när jag berättade att vi väntade barn. "Nej, nej, NEJ, detta var INTE roligt!!" var hennes kommentar, och det blev värre. Nu sitter jag här. Hon skickade ett sms där hon undanbad sig blommor på födelsedagen (hon fyller år imorgon och jag skickar alltid blommor) "om jag ska ringa och anklaga henne avstår hon hellre kontakt". Min mor är ganska speciell, och jag kände att jag var tvungen att för en gångs skull stå upp för mig själv. Inte lätt med människor som inte tål att bli emotsagda det minsta lilla. Förlåt babbel, inte meningen att vräka ur mig men det känns SKIT att behöva vara orolig för detta samtidigt som man är ledsen över sin tomma mage.