Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Ska in på skrapning imorgon, vill inte ta cytotec, gjorde det en gång för 11 år sedan och usch vad hemskt jag upplevde det, slutade med akut skrapning ändå...

Så jag gör en skrapning med lokalbedövning.

Min mamma har inte hört av sig annat än via sms sedan i lördags då vi fick vårt MA konstaterat. Jag skickade ett mess och berättade vad som hänt, fick ett tillbaka där hon beklagade. Har väntat på att hon ska ringa, hon vet ju ingenting om hur vår vecka har varit. Och jag kan tycka att man kanske ringer sin dotter efter att nåt sånt här hänt. Fick ett sms idag där hon ville att jag skulle ringa, skrev då tillbaka att jag var ledsen för att hon inte hört av sig, att jag var sjukskriven och att hon kunde ringa när hon fick tid. Då ringde hon upp och var arg på grund av att jag var arg. Hon tål inte att bli emotsagd tyvärr och anser alltid att hon har rätt. Bland annat slängde hon ur sig att det var tur att barnet dog eftersom jag enligt henne är instabil (?). När jag stod på mig och fortsatte hävda att jag anser att man ringer sin dotter efter en sån här händelse blev hon vansinnig och slängde på luren. Till saken hör att hon reagerade väldigt starkt när jag berättade att vi väntade barn. "Nej, nej, NEJ, detta var INTE roligt!!" var hennes kommentar, och det blev värre. Nu sitter jag här. Hon skickade ett sms där hon undanbad sig blommor på födelsedagen (hon fyller år imorgon och jag skickar alltid blommor) "om jag ska ringa och anklaga henne avstår hon hellre kontakt". Min mor är ganska speciell, och jag kände att jag var tvungen att för en gångs skull stå upp för mig själv. Inte lätt med människor som inte tål att bli emotsagda det minsta lilla. Förlåt babbel, inte meningen att vräka ur mig men det känns SKIT att behöva vara orolig för detta samtidigt som man är ledsen över sin tomma mage.

Är det fler än jag som känner att ni inte riktigt kan uttrycka eran sorg????

Tycker det är jobbigt. Är väldigt ledsen på  insidan, men det kommer sällan några tårar. Nästan så jag känner mig att jag blir kvävd inifrån... Har världens bästa sambo och de bästa kompisarna att prata med, men ändå känner jag så. Är väldigt frustrerande. Vill känna att jag har fått hoppet åter. 

Det som verkligen lyser upp våran vardag är våran underbara dotter. Ha varit mer jobbigt om hon inte funnits. Nu måste vi leva som "vanligt" för att hon ska må bra. 
 

Var detta ditt första missfall? Blev du gravid snabbt med dottern? Dom säger ju att ett missfall är inte lika med att nåt händer igen. Men jag vet jag har tre barn sen händer bara detta så livrädd för det ska hända igen.

Jag känner precis som du, utifrån sett ser jag nog bara lite bitter el sur ut men kan inte förklara hur det känns,. Kan inte liknas vid någon annan sorg jag haft förut... Jag tror bara vi som varit med om samma sak kan förstå. Där för det är bra med sådana här forum.. Kram på dig!

Ja, det va mitt första missfall. Blev gravid på första försöket båda gångerna. Men känns ändå väldigt jobbigt. Man hade ställt in sig på barn när man fick ett + på stickan. Skulle bara till jobbet typ 2-3 månader efter föräldraledighet sedan gå hem igen. Men har nu sakta men säkert börjat förstå att jag ska jobba hela tiden i stället. Trivs väldigt bra med mitt jobb. Men skulle följa va hemma hela tiden med våran dotter. Är så mysigt. Klart jag är rädd att det ska hända igen. Men denna gång jag va gravid så kände jag mig inte särskilt gravid. Inga ömma bröst eller så. Men tänkte att det berodde på att jag nyss slutat att amma och de fortfarande fanns mycket med hormoner kvar i kroppen och brösten. Antagligen så tog det sig, men växte aldrig. Tillslut stötte kroppen ut, vad det nu va. De hittade aldrig något foster i mig. Men såg på hcg värdet att jag va gravid.