Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

 Enligt rädda barnen så finns det säkert många fattiga i sverige, men jag jämför faktiskt med de barn som t.ex lever på barnhem där man delar rum 7 o 7, kanske bara får ris till mat, och de har ändå tak över huvudet! Barn som går på gatan, de är fattiga! Inga barn i Sverige behöver gå hungriga, det finns matpåsar som delas ut i kyrkor om försörjningsstödet absolut inte räcker till.
 Jag vet att många ensamma mammor kämpar och har det svårt ekonomiskt, och att man faktiskt kanske inte alltid kan skicka med fika till skolan. Men jag tycker inte att det är fattigdom. Och det är inte fattigdom att inte kunna åka på skidsemester eller utlandsresor, eller att kunna köpa märkeskläder.
 Fattigdom i mina ögon är att inte ha mat eller tak över huvudet, och inte kläder så det räcker.
 Vi har inte bra med pengar, jag vet inte när jag senast köpte kläder åt mig själv, jag ärver ibland från släktingar. Barnen får inte så mycket nytt, bara om det verkligen behövs. Vi åker sällan på semester, märkeskläder är inte att tänka på (fast jag har små barn än). Inte räknar jag mig som fattig för det!

Min man var ensamstående med ett barn (mig, jag var 16, knappast ungdom utan barn, det var vi överens om själva) när han var 20. Han hade då en glassig inkomst på 10-12 000 före skatt, mitt studiebidrag och underhållsstöd som min snälla pappa betalade tills jag gick ut skolan. Jag kostade nog mer än ett litet barn skulle jag tro, men vi hade det bra! Snålt, ja för fan! Men vi kände oss inte fattiga!!! (bostadsbidrag fick vi inte, de tyckte att jag borde flytta hem till mina föräldrar) Jag har ett syskon som alltid kommer att känna sig fattig. Hon är höginkomsttagare, men pengarna räcker aldrig till. Hon minns sin ungdomstid (med låg lön) med fasa. En del är aldrig nöjda.