Anonym (sanningen)

Äldre 5 Mar 13:22

1134 svar

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
Uppdatering om kvinna B:
Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
Uppdatering om kvinna A:
Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

maaammaaa

Äldre 21 Mar 09:23

#771

I vårt fall har vi träffat psykiatriker och psykologer på soc begäran upprepade gånger. Det finns inget underlag som kräver omhändertagande för soc att hämta därifrån så därför vände de sig till en barnpsykiatriker som ska bedöma något hon inte har kännedom om.

Anonym (vann i FR)

Äldre 21 Mar 09:29

#772

Anonym skrev 2012-03-21 08:58:31 följande:

Ja, det var fel uttryckt av mig.
Det jag menar om det är så att det finns en massa diagnoser i botten vilka är dokumenterade från psykiatrin, och det enda föräldern lämnar in är ett intyg från annan psykolog eller liknande som bara träffat personen för ett kort samtal så borde det vara en fördel för föräldern att göra en större utredning för att påvisa att diagnoserna inte längre finns eller att de är hanterbara och inte utgör hinder för föräldraskap.

Jag vet fall där föräldern har gjort som du föreslår, men utan att det hjälper ett dugg.

En pappa var med om en traumatisk händelse flera år innan barnet ens föddes. Han fick behandling och blev efter något år friskförklarad. Soc säger i detta fall att de "har en känsla av" att han är psykiskt labil och tar den här perioden där han mådde dåligt som bevis för sin sak. Pappan genomgick en stor psykiatrisk utredning efter omhändertagandet av barnet och blev friskförklarad. Trots det fortsätter soc att hävda att de "har en känsla av" att han är sjuk och rätten ignorerar hela den frågan.

En mamma var fullt frisk innan soc akut omhändertog hennes enda barn, men efter psykisk terror och kränkningar från soc sida har hon hamnat i en depression. Soc använder detta tillstånd hos henne som bevis för att hon inte är kapabel att ta hand om barnet och ignorerar det faktum att det är de själva som har orsakat mammans depression och att den skulle bli markant bättre om hon fick vara med sin son igen.

Exemplen ovan är hämtade från verkligheten. I bägge fallen leker soc experter och psykologer. Det är soc "känsla" som är avgörande för deras bedömningar, inte konkreta läkarutlåtanden. Dessutom anser jag att det är en oerhörd kränkning både att hävda psykisk sjukdom där den inte finns och att ignorera att förälderns psykiska tillstånd är en direkt konsekvens av att inte få ha barnet hos sig.

maaammaaa

Äldre 21 Mar 09:44

#773

Jag har lagt upp fotografier på våra barn i köket och en mängd teckningar de ritat. Jag gör allt för att inte bli deprimerad. Det är barnens väl, (de älskar oss vi älskar dem och kan sköta dem och mer än väl trygga deras vardag och vi brister inte i omsorgen om våra barn) och rättsfrågan som driver mig. Komunfullmäktige ordförande tycker att jag borde ställa upp i kommunfullmäktigevalet och börja engagera mig politiskt, jag har haft nära kontakt med kommundirektörer och lärarkårrepresentanter i tre år på direktionsmöten för yrkesinriktade studier i olika skolor. Det här tyder på att jag inte är helt okapabel. Jag hade bra betyg i skolan kanske pol mag studier vore något. Nu är det ett nyöppnat gym som vill att jag ska sköta försäljningsbiten åt dem. Öppna universitetet vore kanske något framledes men nu är det rättstvisten som gäller.

Socialen strider mot lagen, förr eller senare förlorar de. Under tiden barnen omhändertas kostar det mycket för kommun.

Anonym

Äldre 21 Mar 10:11

#774

Anonym skrev 2012-03-21 08:58:31 följande:

Ja, det var fel uttryckt av mig.
Det jag menar om det är så att det finns en massa diagnoser i botten vilka är dokumenterade från psykiatrin, och det enda föräldern lämnar in är ett intyg från annan psykolog eller liknande som bara träffat personen för ett kort samtal så borde det vara en fördel för föräldern att göra en större utredning för att påvisa att diagnoserna inte längre finns eller att de är hanterbara och inte utgör hinder för föräldraskap.

Vissa av de psykiska problemen som det pratas om i tråden, personlighetsstörning, tvångssyndrom, borderline, depression är väl inte alltid något som är livslångt?

Gick på psyk de 7 månader det tog från det omedelbara omhändertagandet tills vi kom till Förvaltningsrätten och sen kammarrätten. I båda instanserna vittnade psykiatrin. Gjorde också fördjupad utredning som kom fram till det du precis skrev. Sen gick jag där ytterligare 1 år tills vi kom till förvaltningsrätten igen då jag begärde omprövning.

Anonym

Äldre 21 Mar 11:57

#775

Anonym skrev 2012-03-21 10:11:50 följande:

Gick på psyk de 7 månader det tog från det omedelbara omhändertagandet tills vi kom till Förvaltningsrätten och sen kammarrätten. I båda instanserna vittnade psykiatrin. Gjorde också fördjupad utredning som kom fram till det du precis skrev. Sen gick jag där ytterligare 1 år tills vi kom till förvaltningsrätten igen då jag begärde omprövning.

Så som du gjorde måste vara det bästa sättet för att kunna visa att trots att det kanske finns en lång historik av psykisk ohälsa att detta kanske inte längre är det aktuella läget.

Antar att du under denna tid fick någon form av redskap för att hantera din problematik så att det inte längre var hinder i ditt föräldraskap?
En diagnos behöver nödvändigtvis inte på något sätt utgöra ett hinder för ett gott föräldraskap, så länge man erkänner och arbetar med det som gör det problematiskt.

Tror att många föräldrar skulle få tillbaka sina barn om de kan förstå vilka problem de har i föräldraskapet och tar emot den hjälp som kan de kan få med sina problem.

maaammaaa

Äldre 21 Mar 12:09

#776

Anonym skrev 2012-03-21 11:57:06 följande:

Så som du gjorde måste vara det bästa sättet för att kunna visa att trots att det kanske finns en lång historik av psykisk ohälsa att detta kanske inte längre är det aktuella läget.

Antar att du under denna tid fick någon form av redskap för att hantera din problematik så att det inte längre var hinder i ditt föräldraskap?
En diagnos behöver nödvändigtvis inte på något sätt utgöra ett hinder för ett gott föräldraskap, så länge man erkänner och arbetar med det som gör det problematiskt.

Tror att många föräldrar skulle få tillbaka sina barn om de kan förstå vilka problem de har i föräldraskapet och tar emot den hjälp som kan de kan få med sina problem.

Så borde det gå till, men soc har förutbestämda åsikter. Soc borde samarbeta men personal inom vårdyrket och rätten borde se till hela sammanhanget och inte blint lita på soc. Som läget är nu tolkar de på gott och ont. Det finns knappast något straff för feltolkningar, felbedömningar och felaktiga domar. En tanke bara, Hade det funnits kännbara straff, kanske de mänskliga rättigheterna hade följts bättre.

Anonym (Signaturen)

Äldre 21 Mar 12:23

#777

Anonym skrev 2012-03-21 11:57:06 följande:

Så som du gjorde måste vara det bästa sättet för att kunna visa att trots att det kanske finns en lång historik av psykisk ohälsa att detta kanske inte längre är det aktuella läget.

Antar att du under denna tid fick någon form av redskap för att hantera din problematik så att det inte längre var hinder i ditt föräldraskap?
En diagnos behöver nödvändigtvis inte på något sätt utgöra ett hinder för ett gott föräldraskap, så länge man erkänner och arbetar med det som gör det problematiskt.

Tror att många föräldrar skulle få tillbaka sina barn om de kan förstå vilka problem de har i föräldraskapet och tar emot den hjälp som kan de kan få med sina problem.

Gud vad det är tröttsamt att argumentera med er anonyma, kan ni åtminstonne skriva nåt så man vet vem som är vem?

Hur som helst så missöfrtår du hela grejen här, det handlar inte om diagnosen i sig, och hur menar du att man ska erkänna en diagnos man itne har? Skulle du göra det? Många av oss har inte heller blivit erbjudna någon "hjälp" utan endast haft "möjligheten" att bli av med våra barn utan varken rim eller reson.

Anonym

Äldre 21 Mar 12:29

#778

Anonym (Signaturen) skrev 2012-03-21 12:23:43 följande:

Gud vad det är tröttsamt att argumentera med er anonyma, kan ni åtminstonne skriva nåt så man vet vem som är vem?

Hur som helst så missöfrtår du hela grejen här, det handlar inte om diagnosen i sig, och hur menar du att man ska erkänna en diagnos man itne har? Skulle du göra det? Många av oss har inte heller blivit erbjudna någon "hjälp" utan endast haft "möjligheten" att bli av med våra barn utan varken rim eller reson.

Jag har läst en massa domar, där soc. säger att det finns en diagnos och att det pga detta är skäl att tro att barnet far illa, finns det alltid styrkta dokument från vården, inte en enda gång är det bara något som soc. säger.

Journalanteckningarna från vården finns nämligen med som bilaga om det hänvisas till psykisk ohälsa, även förälderns och barnets ombud får del av dessa.

maaammaaa

Äldre 21 Mar 12:45

#779

Kan inte de som gett diagnosen bedöma om barnen far illa istället för att socialen ska göra den bedömningen då de inte har en psykiatrikers bedömning av gradens art av sjukdomen. Jag svartmålar systemet i det här fallet och inte socialen. De har inte psykiatrisk utbildning och ska således inte uttala sig om det rör sig om en lindrig variant eller en allvarlig som utsätter barnet för att skadas. Psykiska sjukdomar medför inte automatiskt att föräldraskapet brister i sådan grad att det är bättre att barnen flyttas till fosterhem där de saknar sina föräldrar och blir traumatiserade av det likväl som föräldrarna. Misshandel har också förekommit i fosterföräldrarnas hem men då kan socialen lägga skygglapparna på och släta över saken eller skylla på annat. Nu är det ju inte alltid så här. Vad anser Anonym om att mödrar få ha sina barn i fängelset upp till ett års ålder då och en förlossningsdeprimerad eller kvinna som lider av sömnbrist ska fråntas sina barn med tvång och blir sjukförklarad av soc i åratal efteråt trots att hon har friskhetsintyg i ett senare skede från rätt instans?

Anonym

Äldre 21 Mar 13:38

#780

maaammaaa skrev 2012-03-21 12:45:12 följande:

Kan inte de som gett diagnosen bedöma om barnen far illa istället för att socialen ska göra den bedömningen då de inte har en psykiatrikers bedömning av gradens art av sjukdomen. Jag svartmålar systemet i det här fallet och inte socialen. De har inte psykiatrisk utbildning och ska således inte uttala sig om det rör sig om en lindrig variant eller en allvarlig som utsätter barnet för att skadas. Psykiska sjukdomar medför inte automatiskt att föräldraskapet brister i sådan grad att det är bättre att barnen flyttas till fosterhem där de saknar sina föräldrar och blir traumatiserade av det likväl som föräldrarna. Misshandel har också förekommit i fosterföräldrarnas hem men då kan socialen lägga skygglapparna på och släta över saken eller skylla på annat. Nu är det ju inte alltid så här. Vad anser Anonym om att mödrar få ha sina barn i fängelset upp till ett års ålder då och en förlossningsdeprimerad eller kvinna som lider av sömnbrist ska fråntas sina barn med tvång och blir sjukförklarad av soc i åratal efteråt trots att hon har friskhetsintyg i ett senare skede från rätt instans?

En kvinna som sitter i fängelse är ju inte psykisk sjuk och därför skadas inte barnet pga av förälders ohälsa, finns ju också ett skäl till att barn inte får stanna kvar hos mamman efter ett år eftersom då miljön kan skada barnets utveckling.

Klart att en tidigare förlossningsdepression som läkt ut inte ska leda till ett omhändertagande.

De som gett diagnosen kan ju bara bedöma hur deras patient mår.

De flesta som har psykisk ohälsa får inte sina barn omhändertagna.
Depression som är mycket vanligt leder inte till barn omhändertas, den psykiska ohälsan eller diagnosen betyder ingenting så länge föräldraförmågan inte påverkas.

De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

INNEHÅLL