• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (SKAFFA FAKTA) skrev 2012-04-11 22:39:07 följande:
    Och som sagt. Alla passar inte på sina tjänster. Om man anser att man blir felaktigt behandlad MÅSTE man vända sig till socialstyrelsen och be dem granska. Man behöver faktiskt bara ringa eller skriva en handskriven lapp om man inte har möjlighet att skriva på datorn. Man behöver inte formulera sig på speciella sätt. Men man MÅSTE be om granskning!!! Det är ju livsviktigt!

    Och i egenskap av soctant säger jag: om nån tycker att jag gör fel hoppas jag att de anmäler min handläggning till socialstyrelsen så nån utomstående granskar det jag gör. Det är en rättighet för klienten och bra för min handläggning att veta att jag håller mej på rätt spår!

    Den som är tyst samtycker. Om man tycker man blir felaktigt behandlad och inte vänder sig till socialstyrelsen kan man inte gnälla. Då är man bara martyr. Att gnälla på FL hjälper ju knappast.  
    Jag har läst måånga utredningar och tagit del av minst lika många berättelser kring fall, både läst artiklar, avhandlingar och pratat med berörda (både föräldrar, socialsekreterare, jurister, läkare, politiker). Bilden är samstämmig, socialsystemet när det kommer till LVU och LVM fungerar inte. Punkt. Jag ser det inte som de enskilda socialsekreterarnas fel, utan de arbetar inom ett korrupt system och de får inte heller de medel som behövs för att kunna fatta vettiga beslut, varken genom sin utbildning eller arbetssituation. Tro mig när jag säger att jag inte avundas dem som jobbar på utredningsenheten.

    Det som måste göras är att göra om systemet, men först måste både gemene man, tjänstemännen och politikerna erkänna att systemet är korrupt. Att stoppa huvudet i sanden och låtsas som allt är bra kan knappast sägas vara BBIC.

    Hade jag haft tid skulle jag arbeta med att få till en förändring på heltid, men eftersom jag har en familj att försörja går inte det. Familjeliv är mitt sätt att nå ut till åtminstone några människor och försöka få dem att förstå hur det går till i Sverige. Det är allt jag kan göra, för tillfället.
  • Anonym (vann i FR)

    Jag har också reflekterat över en sak, nämligen att socialfrågan är en sådan het potatis. Det är nästan tabu att ifrågasätta socialen. Varför är det så? Vad är det med denna fråga som rör upp så många känslor? I en demokrati ska det ju vara självklart att man ska få ifrågasätta och kritisera myndigheter, men vi som har negativt att säga om socialen ses nästan alltid som outbildade, ointelligenta, insiktslösa och bittra. Det är bara att läsa igenom de trådar på ämnet här på FL så ser man kommentarerna man får ifrån försvararna av socialen (vilket enligt min erfarenhet antingen jobbar inom systemet själva eller aldrig kommit i kontakt med det). Igen, varför?

  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (SKAFFA FAKTA) skrev 2012-04-11 22:39:07 följande:
    Den som är tyst samtycker. Om man tycker man blir felaktigt behandlad och inte vänder sig till socialstyrelsen kan man inte gnälla. Då är man bara martyr. Att gnälla på FL hjälper ju knappast.  
    Skulle du säga så till någon som t.ex. blivit utsatt för ett rån eller varit med om en bilolycka som skrev om den upplevelsen på detta forum?

    Dessutom, vad vet du om hur många som har eller inte har anmält till Socialstyrelsen i denna och liknande trådar? Vi gjorde det och fick samma svar som föräldrarna i Sandvikenfallet, nämligen att socialtjänsten bara följt praxis. Vilken tröst det är, när barnen hysteriskt gråter när man hamnar utom synhåll några sekunder eller skriker av skräck på nätterna eller kissar i sängen natten efter vi råkat springa på f.d. utredaren på köpcentrumet. *ironi*
  • Anonym
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-04-11 23:37:07 följande:
    Jag har läst måånga utredningar och tagit del av minst lika många berättelser kring fall, både läst artiklar, avhandlingar och pratat med berörda (både föräldrar, socialsekreterare, jurister, läkare, politiker). Bilden är samstämmig, socialsystemet när det kommer till LVU och LVM fungerar inte. Punkt. Jag ser det inte som de enskilda socialsekreterarnas fel, utan de arbetar inom ett korrupt system och de får inte heller de medel som behövs för att kunna fatta vettiga beslut, varken genom sin utbildning eller arbetssituation. Tro mig när jag säger att jag inte avundas dem som jobbar på utredningsenheten.

    Det som måste göras är att göra om systemet, men först måste både gemene man, tjänstemännen och politikerna erkänna att systemet är korrupt. Att stoppa huvudet i sanden och låtsas som allt är bra kan knappast sägas vara BBIC.

    Hade jag haft tid skulle jag arbeta med att få till en förändring på heltid, men eftersom jag har en familj att försörja går inte det. Familjeliv är mitt sätt att nå ut till åtminstone några människor och försöka få dem att förstå hur det går till i Sverige. Det är allt jag kan göra, för tillfället.
    Det är förvaltningsrätten som bör kritiseras, därefter tingsrätten de är dessa som tar beslutet om omhändertagandet.
    Besluten tas genom den information soc. utredning visar, den information som skola, förskola, sjukvården lämnar, samt genom de uppgifter som föräldrarna lämnar.
    Däremot alla dessa släktingar, grannar, vänner osv deras utsagor  väger inte speciellt tungt.

    I ärendet norrut i landet där alla barn omhändertogs levande smutsiga, med ytterst tveksam mathållning i en ytterst svår misär, vittnade grannar, släkt och vänner att det inte var speciellt stökigt och banen var glada.
    Den bostaden var så illa att det var städfirman som skulle på bekostnad av soc. sköta städningen som slog larm eftersom de inte kunde städa pga arbetsmiljöskäl.
     
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym skrev 2012-04-11 23:57:59 följande:
    Det är förvaltningsrätten som bör kritiseras, därefter tingsrätten de är dessa som tar beslutet om omhändertagandet.

     
    Så socialsekreterarna har alltså i din värld inget som helst ansvar? Inte ens om dessa utredare vet att deras bedömning tas på allra största allvar av rätten? Inser du hur detta ditt resonemang är just det som gör att soc kan kränka människor utan att ens få en reprimand?

    Det är hela systemet det är fel på. Det inkluderar naturligtvis förvaltningsdomstolarna, men även socialnämnderna och tjänstemännen. Att försöka skjuta ansvaret på en enda instans är okunnigt, minst sagt.
  • Anonym (lvu)
    maaammaaa skrev 2012-04-02 15:41:08 följande:
    Jag har igen fått rådet att flytta, hade jag valt själv hade vi  flyttat när psykiatern sa att den där soc. dir är inte riktigt klok och att vi borde byta kommun. De hade inte tagit barnen då ännu.

    Vet du....... min bästa väninna bor i ett annat land. Hon är en jättefin mamma MEN när hon hör vad jag berättar blir hon livrädd "t.o.m JAG skulle kanske förlora mitt barn om jag bodde i sverige" säger hon...........

    JA, det kan hända ALLA säger jag.......

    Jag har jobbat med detta, men jag orkar inte mer...........  det jag ser, hur illa allt sköts, jag kan knappt sova längre......  Det måste få ett slut nu! Dina barn borde få komma HEM, alla barn som har det bättre (men kanske inte 100) i sitt hem måste få komma HEM. Sen kan soc hjälpa därifån.
     

    Hur ska vi göra? (jag har mina barn, men jag kämpar för er som inte har det
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (lvu) skrev 2012-04-12 00:18:20 följande:
    Vet du....... min bästa väninna bor i ett annat land. Hon är en jättefin mamma MEN när hon hör vad jag berättar blir hon livrädd "t.o.m JAG skulle kanske förlora mitt barn om jag bodde i sverige" säger hon...........
    Jag har  bekanta som flyttat från Sverige just pga denna lag, LVU. Inte för att de är dåliga föräldrar, utan för att de inser att vem som helst kan drabbas och man är då helt rättslös.

    Jag har också pratat med flera utländska journalister, som intervjuat mig om just LVU i Sverige (jag har ställt upp anonymt i samtliga fall, för barnens skull). Reaktionerna från dem när jag berättar hur det går till i landet, som säger sig vara så perfekt att andra länder gör bäst i att följa dess exempel, är att de bara gapar och inte tror sina öron. De flesta blir upprörda och arga. En kvinna grät under hela min berättelse om vad som hänt oss. En annan tittade på mig med stora ögon och sa att Sverige i sanning var ett fascistiskt land. När jag berättar hur vi LVU-föräldrar bemöts i Sverige både av myndigheter och privatpersoner (som på detta forum) har många sagt att vi behandlas som kriminella.
  • TrinityS

    Ja, Sverige ÄR ett fascistland när det gäller social "tjänsten" och hur de arbetar nät det gäller barn. Har en familj väl blivit föremäl behandlas de som en kriminell, där föräldrarna alltså måste bevisa sin oskuld. En "vanlig" familj, vilken som helst, skulle bli utpumpad av att behöva genomgå en utredning. Skammen, ångesten och oron skulle pressa alla föräldrar till stress. De familjer som blir utredda är dessutom
    oftast i någon form av krisläge, så här har socialtjänsten alltså ännu ett skäl att racka ner på familjen. Det finns egentligen väldigt lite som jag tycker är skäl till att omhänderta barn. Att ta ett barn ifrån sina föräldrar ÄR i sig självt misshandel emot det barnet, och det bör då vägas emot vad soc anser att barnet utsätts för i sitt hem.

  • maaammaaa

    Sen drar de sig ju inte för att ljuga heller, och blir betrodda av allmänheten. Mycket fördomar finns om Socialen som att alla på soc. är snälla och omhändertagande och vill ditt bästa och att alla klienter är typ ovårdade ansvarslösa skitstövlar.

  • maaammaaa




    Se här bara, en välstädad far skulle intyga att han var far till barnet, och det här är bara småpotatis. Såhär upplever han socialbesöket. Lite ot men...
    Kort klipp.


Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version