• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-12 15:12:57 följande:
    Hah! BVC är ju frivilligt! INGEN måste gå dit, om de gått 12 ggr, då är de ju för att de själva velat det! Hallå?! Wake up.
    Ja, BVC är frivilligt. Men både att springa dit i tid och otid och att ombedas komma dit oftare än "normalt" (vanligt när det handlar om föräldrar som upplevs ha svårigheter) kan vara tecken på att allt inte står rätt till.

    Din kommentar tyder på uppenbar brist på insikt.
  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-12 15:11:18 följande:
    Till Anonym (jag kan inte citera på telefonen):

    Lyssna på dig själv, du säger att personen alltså gått till en alternativ psykolog för bedömning. Då har väl den människan förmåga till att ta hand om sig själv! Det låter som att den människan borde vara kapabel att ta hand om sitt barn också!

    Visst, att vara förälder kan vara tufft, men det är det för alla, thats life! Man kan för Guds skull inte åka omkring och samla upp de barn som inte har de lika bra som vissa andra! Det är ju vansinne!
    Om man så går till 10 läkare som bara träffar patienten den korta tid som ett läkarbesök tar kan inte den läkarens intygande väga tyngre än om det finns dokumentering under lång tid.
    Den som kan intyga om ohälsa finns/kvarstår är naturligtvis det ställe som har tidigare dokumentation, den dokumentation som används i utredning för att visa föräldraförmågan är nedsatt.

     
  • Anonym (Signaturen)
    TrinityS skrev 2012-04-12 14:55:37 följande:
    Hur kan soc och psyk vara oense? De jobbar ju inom olika områden. Psykiatrin, som vart fall borde bestå av någon form av läkare inblandad och psykolog/terapeut är ju specialiserade inom området psykisk ohälsa. Om inte soc respekterar detas synpunkter på någons psykiska tillstånd, vems synpunkter skall de då respektera? De sätter alltså sina egna amatörbedömningar före experternas? Hur stor makt har egentligen en socialarbetare... om de står över läkare kanske de står över jurister, poliser och hela rättsapparaten också?

    Mycket märkligt att det är ett kvinnodominerat yrke, det låter ju som
    paradis för vilken maktgalning som helst.

    Chefen vi har sa öppet i domstol att de står över vården och polisen(!)
  • maaammaaa
    Anonym skrev 2012-04-12 15:01:31 följande:
    Inte helt ovanligt att föräldrar som bedömts att inte kan ta hand om sina barn pga av en väldokumenterad psykisk ohälsa åberopar intyg från andra psykiatriker/psykologer/läkare som endast träffat föräldern under något enstaka besök.

    Då väger naturligtvis det som är dokumenterat över tid tyngre än ett enstaka kort besök hos en vårdgivare som inte träffat patienten över tid.
    Den enda soc. godtar är den barnpsykiater som inte träffat oss alls för att soc förbjöd det. Soc berättade sin sida av saken och fick rekommendation om umgängesbegränsning pga detta. Alla andra soc uppmanat oss att besöka har ansett oss kunna trygga barnens grundbehov samt emotionella behov och dessa har vi träffat många gånger.

    Vi känner oss rent av trakasserade av soc. och jag kan i min enfald inte förstå varför de orkar hålla på såhär, de tycks ha alla emot sig. är det så svårt att erkänna ett misstag eller ska jag tro på många som anser att soc.dir är psykiskt instabil och att hennes kollegor inte vågar gå emot henne. Soc är väl också människor och inte immuna mot psykiska sjukdomar.
  • Anonym (Signaturen)
    Anonym skrev 2012-04-12 15:32:09 följande:
    Om man så går till 10 läkare som bara träffar patienten den korta tid som ett läkarbesök tar kan inte den läkarens intygande väga tyngre än om det finns dokumentering under lång tid.
    Den som kan intyga om ohälsa finns/kvarstår är naturligtvis det ställe som har tidigare dokumentation, den dokumentation som används i utredning för att visa föräldraförmågan är nedsatt.

     

    Om man inte har någon dokumentering alls då? Där man endast har den psykologiska utredning som visar att man är "problemfri"? Och soc ändå går emot den?
    Tro mig, jag har läst såna flera sådana fall! 
  • Anonym
    maaammaaa skrev 2012-04-12 15:38:17 följande:
    Den enda soc. godtar är den barnpsykiater som inte träffat oss alls för att soc förbjöd det. Soc berättade sin sida av saken och fick rekommendation om umgängesbegränsning pga detta. Alla andra soc uppmanat oss att besöka har ansett oss kunna trygga barnens grundbehov samt emotionella behov och dessa har vi träffat många gånger.

    Vi känner oss rent av trakasserade av soc. och jag kan i min enfald inte förstå varför de orkar hålla på såhär, de tycks ha alla emot sig. är det så svårt att erkänna ett misstag eller ska jag tro på många som anser att soc.dir är psykiskt instabil och att hennes kollegor inte vågar gå emot henne. Soc är väl också människor och inte immuna mot psykiska sjukdomar.
    Men barnpsykiatrikern är till för att undersöka hur barnen mår och behöver inte träffa er föräldrar.

    Du tror alltså att det är soc.direktören personligen som sett till att era barn omhändertagits?

    Du tror inte att de familjebehandlare som varit i er familj så länge har dokumenterat era brister och förmågor?

    Du har själv sagt att du inte fick sköta något med barnen förutom att leka med dem och att du inte fick vara ensam med barnen, detta var innan de omhändertogs vad jag förstår?

     
  • maaammaaa

    Samma person ansåg att jag inte dög som mamma eftersom jag för över 10 år sedan blivit utbränd av mycket övertid på jobbet. Det har jag läst var det vägande skälet. Vi har som sagt en domare som avslog soc ansökan om omhändertagande eftersom han tyckte överläkare och bvc var mera övertygande än soc. Jag tror bestämt att vi får barnen tillbaka men det kan dröja åratal. Under den tiden saknar vi varandra otroligt. vi får iallafall träffas lite.
    Soc kommer säkert att kunna fortsätta på samma sätt och göra av med skattemedel på bekostnad av de som verkligen behöver det.

  • Anonym
    Anonym (Signaturen) skrev 2012-04-12 15:44:26 följande:
    Om man inte har någon dokumentering alls då? Där man endast har den psykologiska utredning som visar att man är "problemfri"? Och soc ändå går emot den?
    Tro mig, jag har läst såna flera sådana fall! 
    Man kan naturligtvis ha bristande föräldraförmåga utan att ha någon psykisk sjukdom.
     
  • sextiotalist
    maaammaaa skrev 2012-04-12 15:46:51 följande:
    Samma person ansåg att jag inte dög som mamma eftersom jag för över 10 år sedan blivit utbränd av mycket övertid på jobbet. Det har jag läst var det vägande skälet. Vi har som sagt en domare som avslog soc ansökan om omhändertagande eftersom han tyckte överläkare och bvc var mera övertygande än soc. Jag tror bestämt att vi får barnen tillbaka men det kan dröja åratal. Under den tiden saknar vi varandra otroligt. vi får iallafall träffas lite.
    Soc kommer säkert att kunna fortsätta på samma sätt och göra av med skattemedel på bekostnad av de som verkligen behöver det.
    Skrämmande att läsa din historia. Jag tvivlar inte på att den är sann, för det finns rötägg och i det här fallet verkar det gått prestige i det hela. Som jag skrev innan så har jag mött det via en väninna, som höll på att förlora boendet av sitt barn till en misshandlande pappa. De lyckades vrida och vända på allt så att det kom till kvinnans nackdel. Nu var det annat sockontor, men betydligt vettigare handläggare, som lyckades styra undan detta beslut. Men jag såg minen på sochandläggaren när hon läste utredningen. Bara minen sa allt. Sedan sa hon att det var den mest vinklade utredning hon någonsin läst.   
  • maaammaaa

    Mmmm familjebehandlaren går enligt soc linje, hon hade en problematisk uppväxt men ett väldigt dåligt rykte i trakten och försöker in i detalj styra föräldrars sätt att sköta sina barn. Hemhjälpen har samtidigt varit hos oss när hon varit på plats och är chockade över hennes sätt. Hon tror liksom att barn mår dåligt av allt från gardiner till helamning vid 5 mån ålder.

Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version