• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • maaammaaa

    om den utgör hinder för att föräldraskapet ska fungera.......citat
     Kan vara den springande punkten. Ifall soc och psyk. är oense angående detta i rätten så vinner soc.

    Det låter inte som ett säkert rättssystem.

  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-12 14:34:20 följande:
    Men då måste man ju bevisa att den psykiska ohälsan förhindrar föräldraförmågan! Hur i all världen har de lyckats göra klart en utredning på 6 veckor? Det låter vansinnigt. I videon syns tydligt att föräldrarna tex lagt tid och pengar på babyutrustning, de har dokumenterat förlossningen och babyns första tid VÄLDIGT bra i bilder. Något jag själv måste säga jag aldrig varit särskilt bra på.

    Så det måste varit helt baserat på den mammans "psykiska besvär". Det finns väl mediciner? Och den "paranioda mamman" du berättar om, varför såg inte soc till att skaffa henne hjälp mot sina vanföreställningar? Om de verkligen ville barnens bästa skulle de hjälpa mamman först och främst, men jag antar att det är lättare att peka ut henne som oförmögen till föräldraskap. Fruktansvärda konsekvenser för hennes barn dock, vem skall ta ansvaret för misshandeln av det barnet? Att ta barn från föräldrar hit och dit är så vansinnigt att man börjar tro man har vanföreställningar själv.
    Den domen jag läste var överklagandet som inte ledde till att barnet kom hem.
    Barnet hade varit mycket frånvarande tidigare på grund av sjukdom som visade sig vara allergi, men det primära var att det fortfarande hade extremt stor frånvaro även efter att det fått allergimedicin.

    Mamman ansåg naturligtvis inte att hon var sjuk och vägrade då behandling, hon var fullt övertygad om att grannar var livsfarliga för henne och barnet. Barnet var så pass stort så att de sa att det inte längre var rädd för grannarna

    I utredningen framkommer också att YYs psykiska mående påverkar Anegativt och att hon och A levt tämligen isolerade under hösten 2011 till  av upplevda, verkliga eller inbillade, hot från omgivningen.
    Detta förnekas både av YY och av A.
    Polismannenhar i förvaltningsrätten uppgett att hon vid besöket hos familjen i oktober månad 2011 upplevde att både YY och A var mycket uppjagade och mådde dåligt, att A var stressad och annorlunda jämfört med besöket i augusti månad och att YY berättade att hon och sonen inte varit ute på flera veckor på grund av rädsla.

    Vid detta tillfälle talade YY väldigt mycket och osammanhängande och hon berättade också särskilt inlevelsefullt om hotet mot A.  har uppgett att hon uppfattade YY som psykiskt sjuk vid tillfället.Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning att A befinner sig i en situation som innebär påtagliga risker för att hns hälsa och utveckling ska skadas. Även om YY gjort ansträngningar och visat viss vilja att söka lösa As problem har det inte varit tillräckligt och det framstår därför som angeläget att det kommer till stånd adekvata insatser för att A ska kunna fullfölja sin grundutbildning. Härtill kommer att utredningen ger vid handen att YYs dåliga psykiska mående medför en bristande omsorgsförmåga vad avser As fysiska och känslomässiga behov. Mot bakgrund av YYs egen situation bedömer kammarrätten att hon saknar såväl förutsättningar som krafter för att uthålligt ha huvudansvaret för att A fullföljer sin skolgång. e

     
  • TrinityS

    Hur kan soc och psyk vara oense? De jobbar ju inom olika områden. Psykiatrin, som vart fall borde bestå av någon form av läkare inblandad och psykolog/terapeut är ju specialiserade inom området psykisk ohälsa. Om inte soc respekterar detas synpunkter på någons psykiska tillstånd, vems synpunkter skall de då respektera? De sätter alltså sina egna amatörbedömningar före experternas? Hur stor makt har egentligen en socialarbetare... om de står över läkare kanske de står över jurister, poliser och hela rättsapparaten också?

    Mycket märkligt att det är ett kvinnodominerat yrke, det låter ju som
    paradis för vilken maktgalning som helst.

  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-12 14:34:20 följande:
    Men då måste man ju bevisa att den psykiska ohälsan förhindrar föräldraförmågan! Hur i all världen har de lyckats göra klart en utredning på 6 veckor? Det låter vansinnigt. I videon syns tydligt att föräldrarna tex lagt tid och pengar på babyutrustning, de har dokumenterat förlossningen och babyns första tid VÄLDIGT bra i bilder. Något jag själv måste säga jag aldrig varit särskilt bra på.

    Så det måste varit helt baserat på den mammans "psykiska besvär". Det finns väl mediciner? Och den "paranioda mamman" du berättar om, varför såg inte soc till att skaffa henne hjälp mot sina vanföreställningar? Om de verkligen ville barnens bästa skulle de hjälpa mamman först och främst, men jag antar att det är lättare att peka ut henne som oförmögen till föräldraskap. Fruktansvärda konsekvenser för hennes barn dock, vem skall ta ansvaret för misshandeln av det barnet? Att ta barn från föräldrar hit och dit är så vansinnigt att man börjar tro man har vanföreställningar själv.
    Man kan inte "skaffa hjälp" till någon som inte inser att den är psykiskt sjuk.
    Tvångsvård sker bara om personen är fara för sig själv eller för omgivningen.

    Om en person anser att den är fullt frisk och fungerar alldeles utmärkt hur ska någon kunna övertyga den personen om motsatsen?
  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-12 14:55:37 följande:
    Hur kan soc och psyk vara oense? De jobbar ju inom olika områden. Psykiatrin, som vart fall borde bestå av någon form av läkare inblandad och psykolog/terapeut är ju specialiserade inom området psykisk ohälsa. Om inte soc respekterar detas synpunkter på någons psykiska tillstånd, vems synpunkter skall de då respektera? De sätter alltså sina egna amatörbedömningar före experternas? Hur stor makt har egentligen en socialarbetare... om de står över läkare kanske de står över jurister, poliser och hela rättsapparaten också?

    Mycket märkligt att det är ett kvinnodominerat yrke, det låter ju som
    paradis för vilken maktgalning som helst.
    Inte helt ovanligt att föräldrar som bedömts att inte kan ta hand om sina barn pga av en väldokumenterad psykisk ohälsa åberopar intyg från andra psykiatriker/psykologer/läkare som endast träffat föräldern under något enstaka besök.

    Då väger naturligtvis det som är dokumenterat över tid tyngre än ett enstaka kort besök hos en vårdgivare som inte träffat patienten över tid.
  • TrinityS

    Tänk om YYs grannar verkligen hotat henne? Om man är rädd för en granne betyder inte att man är paranoid, de kan ju ha gjort något som skrämt henne. Man kan bli lite känslig som ensamstående förälder. Sen var det kanske allergin som gjorde
    att barnet inte fick gå till skolan för mamman, vem vet? Å andra sidan, om hon hade besvär med att ta barnet till skolan vore det inte bättre att försöka hjälpa till med att få barnet till skolan? Det vore väl bättre för barnet än att genomgå det värsta som överhuvudtaget kan drabba ett barn - att bli bortryckt från sin förälder.

  • Anonym

    Filmen om Milva som länkades till säger ingenting om förhållandena hos den aktuella familjen, vilka kontakter de haft med socialtjänsten gällande det första barnet, under graviditeten etc.
    Det står i infon under filmen att " Vi var till MVC ( mödra vårdcentralen )13 gånger och BVC (barnavårdcentralen) 12 gånger" .  Att man varit på BVC 12 ggr på så kort tid är för mig ett tecken på att man av någon anledning velat hålla särskild koll på familjen...så något är det rimligen som inte stämmer.

  • TrinityS

    Till Anonym (jag kan inte citera på telefonen):

    Lyssna på dig själv, du säger att personen alltså gått till en alternativ psykolog för bedömning. Då har väl den människan förmåga till att ta hand om sig själv! Det låter som att den människan borde vara kapabel att ta hand om sitt barn också!

    Visst, att vara förälder kan vara tufft, men det är det för alla, thats life! Man kan för Guds skull inte åka omkring och samla upp de barn som inte har de lika bra som vissa andra! Det är ju vansinne!

  • TrinityS

    Hah! BVC är ju frivilligt! INGEN måste gå dit, om de gått 12 ggr, då är de ju för att de själva velat det! Hallå?! Wake up.

  • Anonym
    TrinityS skrev 2012-04-12 15:12:57 följande:
    Hah! BVC är ju frivilligt! INGEN måste gå dit, om de gått 12 ggr, då är de ju för att de själva velat det! Hallå?! Wake up.
    De hade alltså hunnit besöka BVC 12 gånger, barnet omhändertogs när det var 6 veckor. De var alltså på BVC minst 2 ggr i veckan.
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version