• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-20 21:42:13 följande:
    Vad föräldrarnas ombud säger har inte alltid någon genomslagskraft hos förvaltningsrätten. Barnets ombud lyssnas det mer på, och vad socialen säger förutsätts ofta vara riktig. Inte alltid, men tillräckligt.
    Så ombudet till föräldrarna begär inte att soc. ska kunna visa upp dokument från vården som styrker en diagnos.
    Jag har läst en hel del domar där soc. säger att det finns olika psykiska problem, där står det alltid med vilken kontakt förälder haft med öppen och sluten vården, vilka behandlingar de genomgått/genomgår, hur länge de har haft kontakt med psykvården osv.

    Sådana uppgifter är alltså påhittade av soc.? 
  • Anonym (insatt)
    Anonym (Signaturen) skrev 2012-03-20 20:52:17 följande:
    om du bara visste vad godtrogna en del är för socialens utredningar så skulle du inte säga så. Vi vet att det är så det SKA gå till, men tyvärr funkar inte alltid allt som det ska...

    Och är det då soc som ha kritik för det? Borde inte kritiken riktas mot FörvR i första hand?
  • Anonym

    Har jag alltså förstått det rätt när det står i domar att X har haft kontakt med psyk. sedan år 19xx och fått diagnoserna a, b och c så är detta lögner som ombudet inte visar fram i sin framställan?
    Soc. hittar alltså på namn på psykiatriker, psykologer och övrig behandlingspersonal som föräldern varit i kontakt med och varken ombud eller rätten kontrollerar de falska journalerna som soc. lämnar som bilaga i sin framställan?
     

  • Anonym
    Anonym skrev 2012-03-20 22:24:19 följande:
    Har jag alltså förstått det rätt när det står i domar att X har haft kontakt med psyk. sedan år 19xx och fått diagnoserna a, b och c så är detta lögner som ombudet inte visar fram i sin framställan?
    Soc. hittar alltså på namn på psykiatriker, psykologer och övrig behandlingspersonal som föräldern varit i kontakt med och varken ombud eller rätten kontrollerar de falska journalerna som soc. lämnar som bilaga i sin framställan?
    Soc har aldrig uppgivit något namn på någon inom psykiatrin i mitt ärende. (inlägg 752)
    Inte en enda källhänvisning... Dom skriver att jag sedan jag var barn haft a, b, c.
    Ombudet lämnade in friskintyg.

    Soc avfärdade det med att man kan "låtsas" vara frisk i en timme inför en läkare på psyk och att det spelar ingen roll om jag har diagnos eller inte, för det är dom psykiska problemen i största allmänhet som är fara för barnets liv.
  • Anonym
    Anonym skrev 2012-03-20 23:15:35 följande:
    Soc har aldrig uppgivit något namn på någon inom psykiatrin i mitt ärende. (inlägg 752)
    Inte en enda källhänvisning... Dom skriver att jag sedan jag var barn haft a, b, c.
    Ombudet lämnade in friskintyg.

    Soc avfärdade det med att man kan "låtsas" vara frisk i en timme inför en läkare på psyk och att det spelar ingen roll om jag har diagnos eller inte, för det är dom psykiska problemen i största allmänhet som är fara för barnets liv.
    Men då är det väl bara för dig att låta göra en ny grundlig utredning och visa den vid ett överklagande eller hemtagningsbegäran?
  • maaammaaa
    Anonym skrev 2012-03-20 21:58:30 följande:
    1.Så ombudet till föräldrarna begär inte att soc. ska kunna visa upp dokument från vården som styrker en diagnos.

    2. Jag har läst en hel del domar där soc. säger att det finns olika psykiska problem, där står det alltid med vilken kontakt förälder haft med öppen och sluten vården, vilka behandlingar de genomgått/genomgår, hur länge de har haft kontakt med psykvården osv.

    3. Sådana uppgifter är alltså påhittade av soc.? 
    Jag svarar på frågorna i nummerordning, som du ser så numrerade jag ditt inlägg.

    1. Ja det gjorde vår advokat (ombud)
    2. tiden hade soc rätt i men behandling och vilka psykiska problem (eller avsaknaden av dem som i vårt fall) har de hittat på själva eller övertygat någon psykiatriker (som de vägrade låta oss träffa, hon har inte heller träffat barnen,)om att vi har dessa påstådda problem, hon har trott på dem och gjort en rekommendation om minskat umgänge. Advokaten hade skickat åt soc. dir bevismaterial på vad andra psykiatriker, överläkare, specialister skrivit och diagnostiserat men soc. dir läste upp valda delar enligt henne själv (finns bandat) Så jag misstänker att största delen av bakgrundsfakta visste hon inte om. Somm orsak till minskat umgänge använder hon att barnen har reagerat på umgänget med oro en tid efter att de kommit till fosterföräldrarna. (kan tillägga att barnläkare inom psykiatrin säger att det vore onormalt om de inte reagerat)
    3. Många uppgifter är påhittade av soc. ex att vi inte ger mat åt barnen, nu senast att vi aldrig pottränat dem + vilka psykiska problem vi har.
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-20 22:04:10 följande:
    Och är det då soc som ha kritik för det? Borde inte kritiken riktas mot FörvR i första hand?
    Det är, som jag sagt i tråden många gånger, hela systemet det är fel på. Där räknas naturligtvis förvaltningsrätten in, men hela ansvaret vilar inte på den.

    Att du kan tycka att soc inte ska ha kritik för att de hittar på och/eller drar felaktiga slutsatser om en förälders psykiska tillstånd övergår mitt förstånd. Att sedan FR ser genom fingrarna med detta är naturligtvis under all kritik det också, men bägge instanserna gör i det fallet fel!
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym skrev 2012-03-20 23:21:12 följande:
    Men då är det väl bara för dig att låta göra en ny grundlig utredning och visa den vid ett överklagande eller hemtagningsbegäran?
    "...det är väl bara..." Så nedlåtande skrivet. Nej, det är inte alls "bara" att göra saker. Visst kan man begära en ny utredning, men det är inte alltid man får den begäran beviljad. Dessutom är sådant här otroligt psykiskt påfrestande (hade man inga psykiska besvär förut lär man få det av soc kränkningar) och det är inte alla som orkar ta i tu med saker, speciellt inte om det pågår under lång tid. Omhändertagande är ofta ett trauma även för föräldrarna.
  • Anonym (Signaturen)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-20 22:04:10 följande:
    Och är det då soc som ha kritik för det? Borde inte kritiken riktas mot FörvR i första hand?
    Jo, det har du rätt i, men hade soc inte skrivit som de gjort i sin "utredningar" så hade förvaltningsrätten inte haft problemet. Soc arbete är ju att lämna in en ordentlig och opartisk utredning, men eftersom så inte är fallet blir de som drabbats av det förtvivlade eftersom ingen lyssnar på en iom "diagnosen".
    Självklart skriver de inte dit psykiatriker när det är deras åsikt,  sen har vi juh heller inte agt att det ALLTID är så, utan att det förekommer...
  • Anonym
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-21 08:19:36 följande:
    "...det är väl bara..." Så nedlåtande skrivet. Nej, det är inte alls "bara" att göra saker. Visst kan man begära en ny utredning, men det är inte alltid man får den begäran beviljad. Dessutom är sådant här otroligt psykiskt påfrestande (hade man inga psykiska besvär förut lär man få det av soc kränkningar) och det är inte alla som orkar ta i tu med saker, speciellt inte om det pågår under lång tid. Omhändertagande är ofta ett trauma även för föräldrarna.
    Ja, det var fel uttryckt av mig.
    Det jag menar om det är så att det finns en massa diagnoser i botten vilka är dokumenterade från psykiatrin, och det enda föräldern lämnar in är ett intyg från annan psykolog eller liknande som bara träffat personen för ett kort samtal så borde det vara en fördel för föräldern att göra en större utredning för att påvisa att diagnoserna inte längre finns eller att de är hanterbara och inte utgör hinder för föräldraskap.

    Vissa av de psykiska problemen som det pratas om i tråden, personlighetsstörning, tvångssyndrom, borderline, depression är väl inte alltid något som är livslångt?
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version