Ärliga nätdejtingstråden!

Nu har du ju redan bestämt dig.. Det jag kan känna igen mig i..jag blir ofta rädd..och då drar jag(moget,jag vet) Men jag funkar lite så. Fast är det tokrätt,så stannar jag nog. Eller då är killen så bra så han fattar,och tar långa samtal med mig ;) Vet ju inte hur denna killen funkar..Men som jag,jag kan känna,jag har det bra,vill inte ta tid från barnen,när jag har de,jag har mitt jobb,fritid,liv..och ska det komma in någon,ska det bara vara för att förgylla. Jo,jag vet att man måste kompromissa lite Så jag kan förstå om han blev rädd..du har barnen på heltid? Han har inga barn? Är ganska stora beslut för hnm i sånt fall. Du säger att du ska jobba oregelbundet sedan osv...Vet inte hur långt han tänker..men om han är som mig så har han gjort det,och blev då rädd?    

Jag förstår dig, och hade jag varit kär så är risken stor att jag hade sett mellan fingrarna och gett en kille en chans han inte förtjänade. Galen är du inte...men du riskerar att bli sårad rejält. Det tror jag iofs att du är medveten om? Hoppas innerligt att så inte blir fallet, men som Afrodite sa, varningstriangeln lyser helt klart. Acceptera inget mer strul nu, varje gång du gör eftergifter så ger du avkall på något som är viktigt för dig, för att han prioriterade något annat högre än dina känslor. Tänk på det!

Va?? När hände detta??

Herregud vilka strulisar du hittar, förstår att du ledsnar ur...hade aldrig orkat med sånt velande. Hade faktiskt tackat för mig och hittat någon mer stabil. Lite det jag menade med tidigare inlägg, jag ser ju dejten som en första träff, för att se om det finns potential. Klart att folk kan ha otur och råka ut för saker (jag själv råkar alltid ut för något innan en dejt, tur att det finns förstående kvinnor, haha) men känner jag att förklaringarna inte är trovärdiga lägger jag ner utan att ta det som ett nederlag. Hellre det än att vänta till dejt fem eller mer. Tänkte på han den där som du pratade så himla länge med. Jag förstår om du faktiskt vill ge det en chans men du kanske ska se till att boka en dejt ganska omgående och förklara för honom att det är sista chansen. En sak om dejten går sådär pga nervositet men att han banne mig får dyka upp.

Exakt hur ung är han? Och hur pass oseriösa har hans tidigare relationer varit? Ok om han inte varit sambo, men har han haft någon längre relation över huvud taget?

Halloj! Har tänkt på dig och undrat hur det gått  Eftersom du tvivlar, och frågar oss - så tolkar jag det som att du vill hoppa till nästa dejt. Hade du velat "satsa" på denna killen  så hade inte tankarna på att ev börja träffa andra dykt upp, så tror jag. Next!  

Ok, har nog missat eller glömt en del info. Hur gammal är killen? Du är? Han har alltså varken haft långa relationer, sambo eller barn i sin närhet...oj... Förstår att han fick spaghettiben (dock inte att han skötte det som han gjorde)....hm..tror att även du ska fundera igenom det hela Noonie. Det kan bli fantastiskt, absolut...men det är ganska mycket på en gång han måste ta itu med...plus avståndet. Just i det här fallet kanske avståndet är bra, han får tid att växa in i rollen...men ni måste nog vara superärliga mot varandra. Pallar han?

28 är väl inte så mycket yngre än vad du är, när du försöker ursäkta hans beteende med ålder tänkta jag snarare att han var typ 22. Varför ställer du inte krav på att en kille i din egen ålder ska vara lika mogen som du (omogna killar finns i alla åldrar, men är man 28 och inte har vuxit upp, då kommer det troligtvis inte att hända sedan heller)? Har du penetrerat varför han inte fokuserat på relationer? Karriärfokus känns som ett enormt svepskäl för någonting annat!   

Hm..nu kanske jag låter skum som försvarar honom lite också..men livet är ju komplext
Det där med att aldrig mer kämpa för en kille, det känns lite fjortis men jag förstår vad du menar. Samtidigt finns det olika sätt att kämpa, vissa saker är värda att kämpa för.

Det flyter inte alltid bara på. Relationer, familjeliv, det är jäkligt mycket hårt jobb och ganska lite glamour faktiskt. Jag tror att de som tror för hårt på glamouren, det är de som blir mest besvikna. Sen måste glamouren få plats, man får inte glömma bort den men den är inte dominerande i en familjs vardag. Det är jäkligt mycket slit, fläng och kämpande.

Sen tycker jag personligen att det är värt det, jag gillar familjelivet...emn det kräver att man vill och orkar kämpa...även för parrelationen och där får man turas om att dra det tyngre lasset.
Han kanske visst är värd att kämpa för, det vet inte jag...jag menar bara att det finns mycket att jobba på.

Du säger att han troligen blivit bränd, det har de flesta blivit , mer eller mindre iaf. Får känslan av att han kanske blivit det lite mer, alternativt inte haft förmågan att gå vidare..men det kan man bara spekulera i. Oavsett är det ännu en sak han behöver jobba på, ska det funka måste han släppa in dig och på sikt även barnen. Det behöver inte göras över en natt men är han själv medveten om att han behöver jobba på den punkten?
Det är ju en ganska avgörande faktor om han själv är medveten om att han håller igen och är beredd att jobba på det eller inte, för det är inget du kommer att kunna ändra på, det ligger på honom.

Slutligen apropå ensamvargen, det finns mängder med undersökningar som visar att väldigt många män har få eller ingen riktig vän att anförtro sig åt. Där skiljer sig oftast manlig och kvinnlig vänskap åt. Så jag tror absolut att det kan vara så, klart att det är sorgligt men det kan mycket väl vara att han har det så.

Det är bara att gå till mig själv, har massvis med ganska bra kompisar, några få riktigt, riktigt bra och ännu färre som jag skulle kunna prata om vad som helst med. Då tror jag ändå att jag har det ganska bra.

Men då har du en bra och sund uppfattning tycker jag, klart det ska flyta på i början.

Jag vet inte, det är vanskligt att ge råd när man bara har fragment av andras relationer, tankar, bakgrunder och anledningar till att de gör som de gör...men spontant känns det som att det är tungrott med den här killen. Du verkar mogen, förstående och allt sånt men det finns gränser.

Det känns som att han har för mycket att jobba på och att han inte är riktigt villig att göra jobbet...som sagt, jag vet inte...men kanske att du mår bättre av att släppa honom, att själv ta beslutet och inte vänta på att han ska strula till det.
Lägg dig i sängen, slappna av och försök hitta magkänslan..den är ofta rätt.