Vi med explosiva barn!

Min dotter är så. när hon blir arg, inte får som hon vill, då blir hon tokarg och får utbrott och tyväär slåss och svär :( Jobbigt, och ibland vet man inte hur det ska hanteras.. Hon har ingen diagnos och tror hon helt enkelt väldigt bestämd och så är hennes personlighet. Tror inte hon har någon diagnos heller..

Hur gammal e ditt barn? Pojke, flicka? Hur är ditt barn?  

Glömde skriva att, hon är inte sån hela tiden.. Utan det kommer i omgångar, annars e hon väldigt mysig o glad tjej. Hon är väldigt kramig o tycker om attb mysa.. berättar ofta hur mkt hon älskar oss o e hjälpsam o gullig, men de kan också lika fort vända haha.. Oftast går det att avstyra men íbland blir hon arg o slåss.. Men hon vet att det är fel, ber om ursäkt o är verkligen ångerfull.. Kan ju inte vara lätt för henne heller med alla dessa känslor i kroppen..

Hon är en bestämd liten dam, men de är min bestämda lilla dam haha =)   

Japp jag har ett explosivt barn. När han blir arg då jäklar blir han arg! Han har börjat lära sig att hantera sin ilska bättre, innan slogs han eller kastade saker. Nu ser man hur han står och skakar o försöker behärska sig. Har tänkt tanken ibland om han har en diagnos men har pratat med både vänner, familj och skola om saken och kommit fram till att han "bara" blir väldigt arg.
Det som jag tycker är jobbigt är att när han blir arg vill han bara bli lämnad i fred, han behöver sitt space. Väldigt mycket integritet.  

En pojke på drygt 3 år men har varit såhär sedan han var nyfödd. Han har varit väldigt skrikig och fått utbrott jämt, minns första gången när han var ca 8-9 månader och innan dess "bara" skrikig för då var han ju lite för liten för att få utbrott.
Han får oftast utbrott av vissa saker och oftast bara hos mig då han känner sig trygg hos mig. Går hos barnpsykolog med honom men kan vara skönt att ha lite stöd från andra föräldrar med likasinnade barn.

Han får utbrott av saker som jag inte alls kan förstå. Kan vara när han inte får som han vill eller är trött förstås men sedan kommer utbrott när man inte alls förstår varför...de kan hålla på i timmar dessa utbrott. Han kan allt från "bara" skrika till kasta saker, slåss, sparkas osv.

anonym("): ja det är ju jobbigt men samtidigt bra att han lärt sig hur han vill ha det när han blir sådär arg. Svårare när det är olika varje gång. Min son kan allt från vilja slåss till att kramas när han blir såhär arg. Ibland vill han inte alls vara själv fast han bara skriker att jag är dum men jag får inte gå därifrån men ibland väljer han att stänga in sig i sitt rum...väldigt svårt att veta hur man ska bete sig då.

Min son är precis så. Han blir 6 år i maj och vi väntar dessutom lillasyster inom några få veckor.
Min son har varit trottsig sen 2-2,5 års åldern och sen har det bara eskalerat. Nu är det som värst och har får riktiga utbrott för minsta lilla. Han skriker och slåss och kastar med grejorna, ibland börjar han gråta när han är arg. Han försöker tom slå mej i magen nu när den är stor när han blir arg.
Sen när han väl är på bra humör så är han världens godaste unge och väldigt mysig och mammig.
Det har varit mycket för honom senaste två-tre åren: separation med hans pappa, flyttat många gånger, jag har ny sambo och nu en kommande bebis. Tror allt detta påverkar såklart.

Jag hittade just din tråd, TS. Känner igen mig mycket men min dotter är nu 6 år. Jag startade just en tråd om detta, och vi har barn i olika åldrar men vill ge en tröstkram. Hade det EXAKT som du, när min dotter var 3 fick jag också mycket blickar eftersom de antingen trodde att hon var ouppfostrad och /eller helt knäpp.

Jag sökte hjälp på BUP när hon var ca 3 1/2. Det hjälpte en del. Jag fick en del goda råd faktiskt som gjorde det hela lite bättre.

Hur går det på förskolan för din son?

Vem har initierat psykologkontakten?

Ett konkret tips jag kom på. Jag har en bok som heter Fem gånger mer kärlek. Den är väldigt bra och ger handfast råd man kan använda sig av. Rekommenderas varmt! Den löser inte alla problem, men jag tar fram den ibland och försöker påminna mig själv om det som står i den. Man kan styra en del själv, även om det är jäkligt jobbigt och det krävs att man är utvilad, på topp, osv.. och så är det ju inte alltid.

Det var jag som tog kontakt. Första kontakten hade jag vid 2 års ålder för då orkade inte vi längre. Han var vaken i timmar varje natt och hade konstanta utbrott både natt som dag samt att han var extremt mammig (har varit hela tiden och han vill konstant bli buren, från dag 1 och än i dag när ha är över 3 år!).

Sedan har det hänt lite i våra liv men ingen förändring på sonen varken till det bättre eller det sämre. Vi har testat allt från födoämnesallergitester till metoder hitan och ditan.

På förskolan går det bra, hos pappa går det bra (vi är skilda och han bor där ca 1 natt i veckan). Han är extremt envis där också men hos pappa har han ingen direkt kontakt och han känner inte sin pappa så väl så där skärper han till sig. På förskolan kan han tjura i timmar men han skriker inte på samma sätt. Han drar sig undan och leker helst själv där osv.

Enligt psykologen så kan han ha en diagnos men än så länge är han för liten för att veta men han är helt klart ett "explosivt barn" enligt henne. Han har också en otrygghetskänsla till andra än mig enligt henne (beroende på saker som hänt i hans liv) så det kanske är så att han får ut all ledsamhet/trötthet/sorgsenhet/besvikelse hos mig och då blir det dubbelt upp. Han är också väldigt mammig som sagt och behöver extremt mycket närhet både dagtid och nattetid.

Här varar inte utbrotten i timmar utan hon blir så hiskeligt arg o skriker, slåss eller svär... Och kastar grejer gör hon med.. Hon är 4,5 år.. På dagis e hon lugn så jag antar att detta händer hos oss, där hennes nära o kära är.. Kan även bete sig så hos farmor o farfar, men inte lika ofta som hemma..