Vi med explosiva barn!

Skönt att höra om andra som har det på samma vis som oss (ta det på rätt sätt). Jag har alltid märkt att det är något "extra" med dottern, men ändå till hon var 6½ så har bvc, läkare, dagis osv bara menat att alla barn trotsar... Nu är hon just fyllda 8 o en bedömning har blivit gjord av en barnpsykolog. Hon menade dock att det inte finns någon diagnos i grunden utan att dottern bara är "extra krävande". Hon rekommenderade också boken "Explosiva barn" o oj vad jag önskar nån hade tipsat om den boken långt tidigare. Har läst lite av Jesper Juul o hans funderingar kring extra krävande barn tidigare men den här boken var ännu bättre.

Vi har mest problem i sjukvårdssituationer (tandläkare, läkare, bvc, skolhälsovården osv) där dottern inte alls klarar av att "uppföra sig" som hon borde kunna med tanke på hennes ålder. Det blir total blackout med megautbrott som följd. Vägrar samarbeta, kan inte alls ta in info o vrålar o gråter så att hon blir i princip okontaktbar efter en kort stund.
Det är ett stort problem eftersom hon skulle behöva tandställning o hittills vägrat öppna munnen alls vid tandläkarbesök. Om hon inte får tandställning snart kommer det att bli stora problem längre fram.
Vi har försökt vara dit flera gånger bara för att "öva" men kommer ingen vart. Imorgon ska hon till tandläkaren från skolan o det är sista hoppet nu, att hon "skärper till sig" då hon är där med ett par klasskamrater.

Dagis o skola funkar förvånansvärt bra, ytterst sällan hon haft utbrott där. Däremot tappar hon lätt koncentrationen under lektionerna (o i övriga vardagliga situationer) samtidigt som hon är högpresterande. En rätt jobbig (för henne) kombination enl psykologen, eftersom dottern har så höga krav på sig själv att kunna allt genast, men inte riktigt vill ge sig själv tid/orkar att lära sig sakerna ordentligt.
Hon lärde sig läsa då hon var 6 o har haft relativt lätt för sig i skolan med matte, läsning o skrivning. Tror det har varit mycket till hennes fördel eftersom själva skoldagen tröttar ut henne så mycket. Bara det att följa med i allt, ha koll på vad de ska ha framme på pulpeten, vem som rör sig i klassrummet osv tar så mycket av hennes eergi o koncentration.
Att dessutom ha fått kämpa med att lära sig läsa o räkna kunde nog ha blivit lite för tufft för henne.

Eftis funkade inte för oss, det blev för långa dagar. Nu gör vi så att jag försöker ställa mitt schema så att jag jobbar mera nätter o hon kan komma hem genast efter skolan. Hon är nöjd med att vara hemma medan jag sover några timmar innan jag hämtar syskonen från dagis. Brukar göra mellis färdigt åt henne så att hon vet vad hon ska äta då hon kommer hem.
 
Utbrotten kommer mestadels här hemma o främst mot mej. Här spelar också hunger o trötthet mycket in så känner så igen mej i vad några av er andra berättat. Har det varit dålig mat i skolan så måste melliset fram genast hon kommer innanför dörren, annars blir det inte roligt här hemma.
Hon har även mycket svårt för att något av hennes syskon blir lite extra ompysslat o hon ska alltid vara i centrum för allas uppmärksamhet. Får hon inte som hon vill blir hon oftast sur o grining o ibland leder det till ett utbrott. 

Vi försöker så långt det går att förebygga hennes utbrott men ibland lyckas det ju bara inte. Det e (som ni andra också säger) småsaker som triggar igång henne, man kan helt enkelt bara inte göra rätt. Hon hittar alltid nåt hon kan börja bråka kring (söker medvetet efter nåt att "gå igång på") o så är det igång.
Jag håller hårt på att inte låta henne "vinna" eller "få sin vilja igenom" bara för att undvika ett utbrott eftersom jag inte vill att hon ska lära sig att hon får sin vilja genom om hon får ett utbrott. Däremot försöker jag som sagt väldigt mycket förebygga dem, hon är ju inte själv kapabel till att styra upp situationen ifall att det börjar spåra ur för henne.
Jag väljer också mina strider då jag ser att ett utbrott ligger o bubblar under ytan. T.ex. om hon kommer hem hungrig från skolan o kastar jackan på golvet. Hon vet den ska hängas upp o en vanlig dag skulle jag påminna henne om det. Ser jag däremot att hon är på gränsen redan för vad hon orkar så låtsas jag kanske inte se jackan på golvet utan serverar fort mellis istället. Då hon ätit brukar det ta 10 min så lägger sig lugnet o man ser att hon orkar med sig själv igen. Då kan jag påminna om jackan utan att behöva veta att jag med 99% chans garanterar ett utbrott från hennes sida.
Anser inte att sådana saker är värda ett utbrott, det förstör ju för hela familjen. Om hon däremot slår sitt syskon så ser jag inte genom fingrarna. Man får vara arg o ledsen men vi slår inte varann i vår familj, samma regler gäller alla oberoende av dagsformen.

Mat är viktigt hos oss. Trots att hon har två yngre syskon är det för hennes skull vi har gröt morgon o kväll. Smörgås, fil eller liknande håller henne inte mätt o risken för utbrott ökar mycket. Ber de andra två om en smörgås före maten så får de det inte (eftersom vi strax ska äta), men ber hon om en så får hon. Att vänta 10 min på mat funkar inte då hon är hungrig, högst troligen hinner hon få ett utbrott innan maten är på bordet.
Tror också att hon under en dag äter nästan mer än mej, ändå är hon smal o späd. Förbränner troligen energi mycket fort.
Bullar, godis, saft o sånt äter vi inte till vardags, hon behöver ordentlig mat.  

Samtidigt som hon kan trötta ut en totalt (speciellt nu då hon börjar bli så stor att jag nästan inte orkar bära henne längre) så kan hon ju vara helt totalt underbar. Mår hon bra i sig själv så är hon smart, omhändertagande, hjälpsam o kärleksfull. Hon är t.ex. mycket mån om sina yngre syskon o hjälper dem gärna. Hon trivs också då hon "blir satt i arbete", t.ex hjälpa mej i köket, med tvätten osv. Hon vill gärna bli behandlad som att hon är lite äldre än vad hon är o man märker hon mår bra då.  

Oj vad långt det här blev, men så skönt att höra att vi inte är ensamma om det här. Kanske vi kan få lite stöd o tips av varann