Vi med explosiva barn!

Helt klart ärftligt hos oss.

Visserligen inte alls lika extremt, men kombinationen blev inte så bra  

Hej!

Ville bara ingjuta hopp i er.

Min dotter R är idag 19 år. Ska plugga till förskollärare till hösten och praktiserar just nu på en förskola samt jobbar extra på McDonald´s.

Jag har varit ensam med henne ändå från början och hennes pappa har inte brytt sig särskilt. Hon har aldrig sovit hos honom, t ex. Kontakten har varit väldigt sporadisk och ju äldre hon blev desto mer förstod hon ju själv.

När hon var 5 år började hon på lekis. Där gick det hyfsat, men några små incidenter då hon känt sig orättvist anklagad. Bl a hade R sparkat mot en fröken - när R satt ner och utan att träffa - men ändå.   Hon gick samtidigt hos dagmamma där det var ordentliga bråk mellan R och en av de andra flickorna (sammanlagt 5 barn och bara bråk med en av de andra - en flicka som också "kunde"). Lekiset gjorde att hon kunde ta en paus från dagmamman och sen "skolades in igen". Då gick det bra igen.

När hon var nästan 6 år började hon på sexårs. Där gick det snabbt dåligt. Hemma hade hon under sommaren börjat få utbrott, men jag hade hittat sätt att lugna henne och under hösten fick hon färre och färre utbrott hemma. Sista var i januari. På sexårs var de 35 barn som var tvungna att sitta stilla i ett klassrum förutom de få stunder de var utomhus (de fick inte vara ute särskilt ofta för då ville skolbarnen också ut och det klarade tydligen inte lärarna av att hantera!!!).  Det skaffades en assistent till gruppen. Assistenten, liksom alla kommande assistenter, hade ingen som helst utbildning. Dessutom var hela barngruppen stökig och assistenten satt mest hela tiden med vår grannpojke i knät så att han inte skulle springa runt, runt , runt och störa.

När hon började i ettan blev det bättre. Det var visserligen en storklass med 65 barn indelade i tre klassrum, men hon fick en lärare som lyckades hålla koll på klassen väldigt bra och då ettorna i huvudsak skulle ha sina lektioner i sitt eget klassrum (dvs 2 av fem dagar per vecka - tvåor och treor gick bara enstaka lektioner i eget klassrum, som t ex när de åt mat - vilket de gjorde vid sina bänkar) så blev det rätt lugnt för henne. I tvåan blev det däremot stökigare igen, men de lektioner hon hade sin egen lärare gick det bra - de hade hittat ett bra sätt att kommunicera med varandra och förmodligen kände min dotter att läraren ville hennes bästa.

När trean började hade helt plötsligt denna lärare slutat och ersatts av en outbildad vikarie. En person som för övrigt en annan förälder kände till sen tidigare genom jobbet (kontorsjobb) och som hon hade väldigt dålig erfarenhet av. En person som alltid skulle ha rätt.

Denna vikarie var totalt värdelös och blev rätt snabbt avskedad. Innan dess hade hon hotat barnen att släppa bänklocken på deras fingrar, barn fick stå i skamvrån, de tvingades äta upp all mat på tallriken, de fick hånfulla kommentarer om de svarade fel, etc, etc. Dessutom hade hon hotat att döda min dotter!!! Detta erkände hon, men verkade inte ångra sig.

Nya läraren var visserligen utbildad, men kom direkt från skolan, var ca 155 cm lång och såg, ärligt talat, lätt utvecklingsstörd ut (ständigt gapande mun, alltid samma ansiktsuttryck, etc) OBS! Jag menar absolut INTE att kränka utvecklingsstörda. Att sätta en sån lärare i en problemklass visar bara på hur dålig rektorn var.

För att göra en lång historia något kortare så blev min dotter avstängd från skolan efter att jag hotat att polisanmäla dem varje gång min dotter hade ett blåmärke som hon sa kom från att någon lärare hade tagit i henne för hårt, släpat henne, etc. Skolan hade dessförinnan polisanmält mig för barnmisshandel och enligt rektorn var det pga att hon "visste" att min dotters uppförande var pga att jag var en dålig mamma!!! (Jag blev förstås friad då anmälan bara var påhitt från rektorns sida)

Vi fick då kontakt med soc och hade ju kontakt med BUP sen tidigare. Vi fick genom soc reda på vad det fanns för alternativa skolplaceringar (detta hade rektorn inte nämnt ett ljud om, vilket jag fick reda på i efterhand var helt fel av henne).
Min dotter fick en placering i en liten klass, 5 elever, på en liten skola med bara totalt 13 elever. Funkade alldeles utmärkt i 4:an, men i 5:an fick hon först flytta upp till den äldre klassen, men vi märkte att hon mådde sämre och sämre. Hon var enda flickan på skolan och tydde sig mer och mer enbart till de vuxna på raster, etc. Hon fick psykosomatiska problem som huvudvärk och magont.
Vi sökte till en klass för barn med högfungerande autism men kom inte in först. Detta ändrade sig dock då jag pratat med Skolverket och de var mycket intresserade av att jag skulle anmäla kommunen igen (fick kommunen=rektorn på lågstadiet "kritiserad"=fälld på en rad punkter för det som hänt på lågstadiet). När jag ringde ansvarige person för skolorna i kommunen så blev det fart på honom och redan nästa fm hade en mötestid tagits fram för ett "förutsättningslöst" möte, dvs då förstod jag att hon kommit in, men kommunen var ju tvungna att rädda ansiktet 

Hon gick i den klassen i 4 år och det var en del problem där, men inte med dotterns humör utan med nivån på undervisningen. Inför gymnasiet fick vi hjälp med att få skolplacering i en vanlig klass (vi fick hjälp så att skolplaceringen var klar redan innan betyg etc).
Hela gymnasiet har varit som en DRÖM. Vi har inte haft ett enda möte om hennes autism eller andra svårigheter. Hon har fungerat perfekt. I princip obefintlig frånvaro, i princip aldrig kommit för sent, alltid lämnat in sina uppgifter i tid, etc.   Tog studenten i somras med 1 MVG och resten var hälften VG och hälften G, men hade undervisningen på högstadiet varit av bättre kvalitet så hade hon nog inte haft några G alls. Hon kommer dock in på förskollärarlinjen på både betyg och högskolepoäng, så det är inga problem.     

Min dotter var verkligen hysteriskt aggressiv och vi fick mycket hjälp av boken "Explosiva Barn", som på den tiden inte var känd av BUP.   Jag har jobbat oerhört mycket med henne och ibland har det känts meningslöst, men nu i efterhand känns det så obeskrivligt skönt att jag aldrig gav upp.

Så - kämpa på. Älska era barn - de behöver det mer än "vanliga" barn, och ge aldrig upp.

Styrkekramar till er alla.

   
                    
      

Känner igen detta ja. Vi kan inte gå på  kalas, badhuset är inte ens att tänka på osv osv. Det är inte så att vi inte har försökt, för det har vi. Men det blir så jobbigt för alla när det inte blir som han tänkt sig och klarar inte när det är dags för "bryt", då är utbrott ett faktum. Att då stå där bland massa folk som stirrar på en och verkar tro man har världens mest bortskämda unge, definitivt inte värt det. Under bästa förutsättningar funkar vårat barn bäst hemma i lugn och ro. Det har varit jätte slitigt för honom på fsk. Det funkar inte och han har slängt och kastat saker runt sig. Vad ska man göra?  VI ska träffa familjepsykolog först  (på bvc- sköterskas begäran) sen kommer denna psykolog bestämma huruvida vi ska vidare till BUP eller inte.
Ja det är väl inte meningen att det ska va lätt att va förälder helt enkelt:)

Min 6-åring som får gräsliga utbrott i tid och otid har roligt och samarbetar så länge han får som han vill. Vi skulle kunna gå till badhuset och ha jätteroligt tills det blir dags att gå hem. Då blir det pinsamt. Stora uppträdanden så alla glor. Skriker för sina fulla lungors kraft och man får släpa honom från platsen. Men fram tills att det blir hemgång är han exemplarisk

Hej alla =)

Vill bara dela med mig här vad jag har fått inse, tyvärr.

Att alla platser och situationer inte passar sig för våra barn. (jag fattar ju detta men det är en sorg att helt och fullt inse det)

Jag Har såå sett framemot att kunna gå på lekland men den tanken är bara att skrota. För mkt intryck. Affären vissa tider likaså.

Jag förstår ju att det ibland inte går att undvika vissa saker, tex handla om man är ensamstående. Men i den mån det går är det bra att förlägga det när det funkar allra bäst, tex inte efter dagis när man redan är trött och som förälder har mindre tålamod.

Jag är på sluttampen i "Explosiva barn" och tillsammans med "5 gånger mer kärlek" har dessa två böckerna förändrat våra liv.

Vi var så desperata att vi till och med testade time out. Fruktansvärt! Tänk om vi vetat om detta då!

Frågade våra barnpsykologer förra veckan hur man undviker att curla, för mycket för det vill man ju inte heller.

Men svaret jag fick var att det kan man inte, man kan inte. Hon ställde frågan till mig om jag hade blivit curlad för mycket och nej, snarare för lite.

Jag försöker fortfarande få in detta i huvudet för det motsäger ju allt man läser osv.
Men det är bara att inse, våra barn är unika. De är mer än "vanliga" barn och ska behandlas på andra sätt samtidigt som de ska behandlas rätt - med respekt! (En hel del av hur vi umgås och "hanterar" våra barn skulle nog andra utan barn som våra må bra av att lära sig men för dem blir det inte lika stora konsekvenser om man inte gör "rätt")

Men det allra bästa i allt är att det aldrig är för sent att tänka om =)

Kram på er <3

R´s mamma! 

TACK!  Vilken fantastisk historia. Stor kram till dej och din fina dotter!  
 

Skönt att läsa det ni skriver, så man vet att man inte är ensam om att ha det såhär... Jag känner mig slutkörd just nu, sonen kräver så mycket ork och energi. Han har varit som en duracellkanin ända sedan han lärde att åla sig fram som 7månaders bebis.
Har en dotter också, med ett mycket lugnare temperament, och med henne kan man hitta på trevliga saker tillsammans med, eller bara att gå och handla. Med sonen funkar det mindre bra.
Att man kan ha två så helt olika barn? Tack och lov för det, då vet jag att det inte bara är mitt fel att sonen fått det humör han har. Och minst lika viktigt, omgivningen ser det också.

Vår dotter har ju alltid varit explosiv och legat efter med kommunikation och samspel. Vid bvc-kontrollen när hon var 2,5 år så pratade vi om det och det var också flera moment som hon inte klarade av. Så då fick vi remiss till hörcentral, logoped och bvcpsykolog (allt gratis). Hörseln var ok och logopeden ska vi återkomma till när vi har lite mer grepp om vad dotterns svårigheter beror på. Psykologen har pratat med oss föräldrar, pratat med förskolepersonalen och observerat dottern med oss och på förskolan. Nästa vecka ska vi på sista samtalet bara vi föräldrar, för att få återkoppling. Men det vi vet redan nu är att dottern kommer att få en remiss för vidare utredning, det lutar väl kanske mot autism eller autismliknande svårigheter.

Hur är din son med andra, på förskolan o.s.v.? Vi har haft ett jättestort stöd i förskolepersonalen, både i hur vi (och dom) hanterar dottern, och hur vi anpassar hennes omgivning, och också lite som "bollplank". Dottern är ju första barnet, så ibland driver man ju sig halvt till vansinne med att undra vad som är normalt, då är det bra att kunna ha en dialog med andra som känner dottern och har andra barn och annan erfarenhet att jämföra med. Det kan ju också vara ett argument om ni pratar med bvc, att ni inte är de enda som ser sonens svårigheter. 

Puffar lite!!!

Har suttit och läst hela tråden nu och jag känner igen mej i mycket.
Jag har 3 barn flicka 13, pojke 5 och flicka 4 år.
Mitt explosiva barn är pojken på 5 år.
Han var livlig redan i magen och väl ute kom koliken. Magen krånglade mycket, vilket senare visade sig vara mjölkproteinallergi.
Vid 2 månaders ålder började jag fatta misstankar om att något var "fel".
Han gick innan 9 månader och vid 11 månader var vi tvungen att ge honom lugnande för att han skulle sova ner än 45 min i sträck.
Han är väldigt känslig för förändringar, allt måste ske när han är väl förberedd. Det går inte att göra något spontant för då blir de kaos för honom.
Utbrotten kommer antingen det är något som hänt eller inte. Han blir så arg att det inte går att nå honom.
Dagis trodde knappt på att han hade utbrott förren han fick det på dagis. Nu är specialpedagogen inkopplad och de gör handlingsplan för honom så vi lätt kan se hur de jobbar med honom.
Hans intellekt är över hans ålder men socialt ligger han efter. Vi isolerar oss mycket och åker vi någonstans gör vi det bara korta stunder så han inte känner sig misslyckad varje gång det går fel.
Det svåra är andra vuxna som har svårt att se och förstå när ett barn har ett funktionshinder. De tycker att de är jobbiga och bråkiga. Många gånger man blir ledsen och besviken på sk "vänner".
Jag ska gå in och söka på er facebooksida. Man har stort behov av stöd och råd när man har dessa barn.

Det kanske inte är så mycket trafik på Facebook på er sida, men jag här sökt mej till den i söndags och Hr fortfarande inte fått svar.
Skulle göra mina dagar lättare tror jag om man kan få dela med sig av sina svårigheter eller faktiskt lyckliga stunder med dem som förstår.
Hoppas på svar! :)