Vi med explosiva barn!

Här är en till med explosivt barn ! Hon är fem år nu och fyller snart sex och det har varit så här ända sen hon föddes i princip. Så många turer till läkare, psykologer och "experter" men ingen som lyckats ge handfasta råd eller tips för att göra vår vardag enklare.

Hon lyssnar inte för fem öre, har en förfärlig attityd, utbrott med gap och skrik, slänger grejer, bankar i väggar och dörrar. Hela dagarna med henne är som en enda stor konflikt, dom bara avlöser varandra och vi föräldrar går som på knä här hemma.
Hon har även två småsyskon som tyvärr hamnar i kläm då vår ork och energi går åt till att försöka hantera henne.

Nu är hon bortrest i några dagar och det är ett helt annat hem när hon inte är här. Välbehövligt, men man hade ju önskat att man kunde få någon form av ordning på allt så vår relation inte var så infekterad som den är nu.
Känns som om vi står på bristningsgränsen, vart vänder man sig när man vänt sig till alla som går att vända sig till? Bvc, bvc psykologer, Bup, bup läkare osv.

Något jag funderar på är hurdana ni som föräldrar är till humöret? och hur ni var som barn? ´
Jag är nämligen nyfiken på om humör är något slumpmässigt, något som ofta går i arv eller något man plockar upp från sin omgivande miljö.
 

Jag har min son varannan vecka och tur är ju det ändå på nått hemskt sätt! Han har två småsyskon som bor här på heltid och 3 åringen ser honom som idol och gör allt som han gör

Veckan utan honom är lugn och behövs så jag kan ladda batterierna och vara en bra mamma till honom veckan efter <3 

Jag har en make som också har ganska explosivt humör. Han kan dock hantera det ganska bra. Vet dock inte hur han var som liten. Själv var jag nog ganska lugn vad jag vet.

Vår flicka var ganska lugn som liten, är senaste 2-3 åren detta humör har visat sig mer. Har inte varit i kontakt med varken BVC eller något annat men funderat på det ett tag. Håller på att läsa explosiva barn och den verkar jättebra, ska även kolla upp det andra boktipset.

Åhh jisses jag hade så mkt principer om vad mitt barn minsann inte osv innan jag fick barn, minsann inte godis mer än på lördagar, minsann inte macka till middag, dessa gick åt pipsvängen Kag tror man måste välja sina strider och lägga sin energi där den gör mest nytta och verkan. Jag har uselt med energi, det är alltså ett problem för mig, jag är sjukskriven och jag går på samtal, iaf på ett av dessa samtal sa jag  vilken ur usel förälder jag är som inte ens kan få till lagad middag varje dag ( en sån där grej jag har dödsångest för till och från) Varpå min samtals person säger, jaha jasså så lagad middag är alltså det absolut viktigaste för att vara en bra förälder.. ehh nej sa jag ju då.. Men jag är kass på rutiner också de blir inta alls i säng vid samma tid eller upp vid samma tid även om jag försöker., Får svaret ahhh rutiner och middag är det viktigaste. Kan du förklara för mig exakt hur dessa saker är det mest avgörande för ett gott föräldraskap.. Ehh näää blev mitt svar. Får då frågan kärlek och tid, har det möjligen något med gott föräldraskap att göra.. Joo såklart, nå vad jag förstått under det här året vi pratat du och jag så är det just dessa saker som ditt barn får enormt av och de är dessa saker som gör henne trygg, det är grunden, sen om lagad mat blir kvällsmat och macka middag eller macka bägge gångerna eller fil eller om hon hamnar i säng kl 20 eller kl 19 går upp 07 eller 08 är mer eller mindre skit samma.
Jaha,sa jag. Men det minskade min ångest och jag tänker på det där samtalet ibland när jag känner mig kass pga av olika saker jag inte lyckas prestera.

Mitt barn skulle bara få se på tv när bompa var, inte alls sitta där några timmar på morran på helgerna, detta får hon, jag kom på att det var bäst för oss bägge. Jag behöver få vara själv på morgonen och hon behöver också få vara själv och vakna till, detta blev lösningen, fast jag inte gillar att barn bor framför tvn typ. Nu blir det inte så att hon bor där förutom när hon varit sjuk och inget annat orkar. Vi hade inte ens tv från hon var tre tills hon var 4 och några månader, skaffade kanaler i mars förra året, då hade vi bott mer än ett år utan tv kanaler. Jag ser nämligen inte på tv.

Under ett tag i höstas backade jag på allt, jag orkade inte strida jag mådde uselt, nu innan jul skärpte jag till mig och vi har krigat om allt, allt... nu denna veckan har det känts mindre, vi strider men inte lika hårt. Klart hon strider hon fick ju vips välja mellan allt och bestämma och nu får hon två val och bråkar hon blir det inget alls, punkt och slut, time out och så testar vi om en stund igen.

Nu skall jag försöka att inte tappa fotfästet sådär igen, det är inte bra för någon av oss och striderna blir ju sju resor värre. Jag hinner inte prata/svara klart fören ungen redan gapar och kastar sig i golvet och far runt som en tok. Nu säger jag bara okej, när du e klar kan vi snacka vidare, så går jag eller fortsätter med vad jag nu höll på med. Förut försökte jag prata, trösta hålla, bli arg osv, men de var skit samma vad jag gjorde, de är likadant på dagis. Jag har sagt åt dem att bara gå samtidigt som de säger att vi pratar klart när du är lugn igen och fått vråla färdigt. Det verkar fungera, det verkar vara det som hittills fungerat bäst.

Min mamma sa barn skall inte ha för många val, låt dem välja mellan två, röd eller blå, ost eller skinka. de klarar inte av att ha ansvar för fler val än så, det blir för mycket och man är inte elak bara för att man fortsätter hävda att nej inte grönt, utan röd eller blå är det du har att välja mellan.

Pratade med min barndoms väns mamma förra veckan när vi krigat som gnuer här. Hon sa ungefär precis samma sak och jag fick ett bra tips man kan använda när man är i affären, måla en lapp av vad barnet skall hämta, tex 3 äpplen så målar man ett äpple jämte, om barnet inte kan läsa då, så får barnet sina uppgifter och sitt ansvar under tiden i affären och man själv har sitt ansvar. Skall testa det där i vart fall, fast Freja faktiskt uppfört sig i just affärer förutom förra veckan då när hon bara försvann och jag blev sjuk av oro, hon brukar alltid säga till eller fråga inte bara försvinna Nå de var lugn hon var inne i affären igen och allt var bra, men jag var så rädd herre jisses jag var helt genomsvett innan hon kom fram.

Här har ni en till. Skriver bara en liten liten bråkdel av vårt barns beteende. Jag har ett barn som alltid testat sin omgivning och det blir bara värre och värre. Han kan va världens charmtroll med mycket humor och som bjuder på sig själv. Tidig motoriskt och mycket verbal...har alltid haft en fruktansvärt temperament.  I fel miljö blir han helt ohanterbar som skriker, säger dumma saker och har noll koll på sina armar och ben. Vi har haft timmes långa utbrott som är helt chockerande att se. Han mår så dåligt emellanåt  så det skär i hjärtat. Har jättejobbigt med ljudkänslighet.  Vi har tagit kontakt med bvc och sen väntar på att träffa en familjepsykolog. Jag vill ha en utredning. Allt sånt verkar ta en sådan tid. Vad har ni andra för erfarenhet? Mitt barn är 4 år och klarar inte ens av relation till sina närmsta släktingar emellanåt. Kan han få diagnos i den åldern???
Vi har börjat isolera oss allt mer och just nu känns livet väldigt tufft. Men det hjälper att läsa som på denna tråd...jag är inte ensam.

Sliten mamma:
Nej du är inte ensam. KOm till Dynamitungar på FB. 

Det är inte lätt med dessa utbrott och orken tar slut. Jag hoppas verkligen att du orkar ändå ta dej vidare. Ge inte upp. Allt tar tid men det kommer att bli bättre. Han blir äldre och ni lär känna varandra genom alla utbrott.  När det byggs upp ett stort tryck i en stark motor så måste det finnas ventiler. Utbrotten släpper ut övertrycket. 
Det blir bättre och bättre !! Håll ut och fortsätt sök hjälp. All hjälp du kan få och glöm inte att planera in egentid för andhämtning.
Stor kram  

Gud vad skönt att flera har det som vi!

 Har en son på snart fyra som har varit arg sedan han föddes ungefär.
har får jättestora utbrott och slåss, kastar saker, skriker och svär.
ibland slåss han utan att han ens är arg.

vi sökte hjälp men fick ingen.
ni som går hos barnpsykolog är det på BUP eller har ni fått betala det själva?

Både jag och min sambo vet inte riktigt hur vi ska hantera hans utbrott på bästa sätt. så vi skulle verkligen behöva hjälp. 

 

Vi har det precis likadant med våran 4-åring!
Det är så sjukt jobbigt att känna att man inte vill ta med honom på kalas eller ut ch göra roliga aktiviteter.
mina anda vänner går på teater, bio, café med sina barn. jag kan intefölja med för det är inte värt det. och dom tycker bara att man är känslig som inte vågar ta med sig sitt barn någonstans.

 

Väldigt intressant.
Stämmer rätt väl in på min dotter, som dock blivit väldigt hjälpt av boken "Explosiva Barn".