Vi med explosiva barn!

Min magkänsla säger dock att han har "något"... Hans pappa KAN ha en lättare variant av Aspergers och/eller ADHD. Tendenser finns även hos min mans pappa och farfar, så helt omöjligt är det ju inte. På ett sätt skulle jag vilja få en diagnos på honom, och jag är öppen för att han någon gång i framtiden kommer att få en.

Skönt att höra om andra som har det på samma vis som oss (ta det på rätt sätt). Jag har alltid märkt att det är något "extra" med dottern, men ändå till hon var 6½ så har bvc, läkare, dagis osv bara menat att alla barn trotsar... Nu är hon just fyllda 8 o en bedömning har blivit gjord av en barnpsykolog. Hon menade dock att det inte finns någon diagnos i grunden utan att dottern bara är "extra krävande". Hon rekommenderade också boken "Explosiva barn" o oj vad jag önskar nån hade tipsat om den boken långt tidigare. Har läst lite av Jesper Juul o hans funderingar kring extra krävande barn tidigare men den här boken var ännu bättre.

Vi har mest problem i sjukvårdssituationer (tandläkare, läkare, bvc, skolhälsovården osv) där dottern inte alls klarar av att "uppföra sig" som hon borde kunna med tanke på hennes ålder. Det blir total blackout med megautbrott som följd. Vägrar samarbeta, kan inte alls ta in info o vrålar o gråter så att hon blir i princip okontaktbar efter en kort stund.
Det är ett stort problem eftersom hon skulle behöva tandställning o hittills vägrat öppna munnen alls vid tandläkarbesök. Om hon inte får tandställning snart kommer det att bli stora problem längre fram.
Vi har försökt vara dit flera gånger bara för att "öva" men kommer ingen vart. Imorgon ska hon till tandläkaren från skolan o det är sista hoppet nu, att hon "skärper till sig" då hon är där med ett par klasskamrater.

Dagis o skola funkar förvånansvärt bra, ytterst sällan hon haft utbrott där. Däremot tappar hon lätt koncentrationen under lektionerna (o i övriga vardagliga situationer) samtidigt som hon är högpresterande. En rätt jobbig (för henne) kombination enl psykologen, eftersom dottern har så höga krav på sig själv att kunna allt genast, men inte riktigt vill ge sig själv tid/orkar att lära sig sakerna ordentligt.
Hon lärde sig läsa då hon var 6 o har haft relativt lätt för sig i skolan med matte, läsning o skrivning. Tror det har varit mycket till hennes fördel eftersom själva skoldagen tröttar ut henne så mycket. Bara det att följa med i allt, ha koll på vad de ska ha framme på pulpeten, vem som rör sig i klassrummet osv tar så mycket av hennes eergi o koncentration.
Att dessutom ha fått kämpa med att lära sig läsa o räkna kunde nog ha blivit lite för tufft för henne.

Eftis funkade inte för oss, det blev för långa dagar. Nu gör vi så att jag försöker ställa mitt schema så att jag jobbar mera nätter o hon kan komma hem genast efter skolan. Hon är nöjd med att vara hemma medan jag sover några timmar innan jag hämtar syskonen från dagis. Brukar göra mellis färdigt åt henne så att hon vet vad hon ska äta då hon kommer hem.
 
Utbrotten kommer mestadels här hemma o främst mot mej. Här spelar också hunger o trötthet mycket in så känner så igen mej i vad några av er andra berättat. Har det varit dålig mat i skolan så måste melliset fram genast hon kommer innanför dörren, annars blir det inte roligt här hemma.
Hon har även mycket svårt för att något av hennes syskon blir lite extra ompysslat o hon ska alltid vara i centrum för allas uppmärksamhet. Får hon inte som hon vill blir hon oftast sur o grining o ibland leder det till ett utbrott. 

Vi försöker så långt det går att förebygga hennes utbrott men ibland lyckas det ju bara inte. Det e (som ni andra också säger) småsaker som triggar igång henne, man kan helt enkelt bara inte göra rätt. Hon hittar alltid nåt hon kan börja bråka kring (söker medvetet efter nåt att "gå igång på") o så är det igång.
Jag håller hårt på att inte låta henne "vinna" eller "få sin vilja igenom" bara för att undvika ett utbrott eftersom jag inte vill att hon ska lära sig att hon får sin vilja genom om hon får ett utbrott. Däremot försöker jag som sagt väldigt mycket förebygga dem, hon är ju inte själv kapabel till att styra upp situationen ifall att det börjar spåra ur för henne.
Jag väljer också mina strider då jag ser att ett utbrott ligger o bubblar under ytan. T.ex. om hon kommer hem hungrig från skolan o kastar jackan på golvet. Hon vet den ska hängas upp o en vanlig dag skulle jag påminna henne om det. Ser jag däremot att hon är på gränsen redan för vad hon orkar så låtsas jag kanske inte se jackan på golvet utan serverar fort mellis istället. Då hon ätit brukar det ta 10 min så lägger sig lugnet o man ser att hon orkar med sig själv igen. Då kan jag påminna om jackan utan att behöva veta att jag med 99% chans garanterar ett utbrott från hennes sida.
Anser inte att sådana saker är värda ett utbrott, det förstör ju för hela familjen. Om hon däremot slår sitt syskon så ser jag inte genom fingrarna. Man får vara arg o ledsen men vi slår inte varann i vår familj, samma regler gäller alla oberoende av dagsformen.

Mat är viktigt hos oss. Trots att hon har två yngre syskon är det för hennes skull vi har gröt morgon o kväll. Smörgås, fil eller liknande håller henne inte mätt o risken för utbrott ökar mycket. Ber de andra två om en smörgås före maten så får de det inte (eftersom vi strax ska äta), men ber hon om en så får hon. Att vänta 10 min på mat funkar inte då hon är hungrig, högst troligen hinner hon få ett utbrott innan maten är på bordet.
Tror också att hon under en dag äter nästan mer än mej, ändå är hon smal o späd. Förbränner troligen energi mycket fort.
Bullar, godis, saft o sånt äter vi inte till vardags, hon behöver ordentlig mat.  

Samtidigt som hon kan trötta ut en totalt (speciellt nu då hon börjar bli så stor att jag nästan inte orkar bära henne längre) så kan hon ju vara helt totalt underbar. Mår hon bra i sig själv så är hon smart, omhändertagande, hjälpsam o kärleksfull. Hon är t.ex. mycket mån om sina yngre syskon o hjälper dem gärna. Hon trivs också då hon "blir satt i arbete", t.ex hjälpa mej i köket, med tvätten osv. Hon vill gärna bli behandlad som att hon är lite äldre än vad hon är o man märker hon mår bra då.  

Oj vad långt det här blev, men så skönt att höra att vi inte är ensamma om det här. Kanske vi kan få lite stöd o tips av varann   

jag har två barn, pojke och flicka, på 8 och 5 år. de är intensiva och uppfattas av andra som ouppfostrade. mår piss av det. t ex inte alltid de hälsar och de blir oftast värre bland andra. inte alltid de hälsar och vill liksom få uppmärksamhet av andra på fel sätt. de ska synas o höras o bråka liksom för att få uppmärksamhet. de är oftast lugnare med bara mig o pappan men så fort andra är med blir de som små jävular. någon som känner igen sig och kan komma med tips??

Jösses, vilka problem vi hade med vår äldste innan....
Började då han blev storebror vid 2 års ålder, innan var han världens goaste,gladaste unge som var nöjd med allt.
Helt plötsligt fick han en liten syster och blev svartsjuk samtidigt som 2 årstrotsen slog till.
Skrek & slogs, blev så arg att han blev helt blockerad.
I dagis/ skolan lugn och skötsam.

Reagerade speciellt vid nya miljöer, om vi var bortresta eller hälsade på folk så kom utbrotten som ett brev på posten dag 2.
Hade vi gäster som stannade en helg så fick han också spel andra dagen.
Slogs, sparkade, gick inte att lugna ner,provade att hålla om/hålla fast då han var som värst.

Läste boken om explosiva barn & efter det så började det vända
vi lärde oss att inte trigga honom och att välja våra strider, vi fick en helt annan förståelse.
Vi lärde honom att själv förebygga sina utbrott, ligga steget före.
Gjorde honom uppmärksam på när han började varva upp & gav han mer egentid/tid för sig själv.
Sakta men säkert har han lärt sig tygla sitt humör & de senaste åren har funkat bra
(han är 14 nu)       

          

Hmm... "Kul" att få en inblick i sin framtid, eller nåt  

Vi har en tjej på 2,5 år, och trots åldersskillnaden känner jag igen mycket. Hon är också extremt känslig för trötthet och hunger. Ofta svårt att sitta still (megaaktiv och långt före sin ålder i både fin- och grovmotorik), men kan ibland bli helt försjunken i det hon gör, t.ex. barnprogram på tv eller när hon ritar.

Envis så in i synden, otålig och (tycker jag mig märka redan nu) kräver mycket av sig själv. Klarar hon inte något  direkt så får det vara. Men också nyfiken, kan lägga mycket tid på att fundera ut hur något funkar och hur hon ska göra för att klara av det. Men blir fruktansvärt arg om det sedan inte funkar som hon trodde, och oförmögen att prova igen på nåt annat sätt. 

Också, som många andras barn, "snällare" borta än hemma. Folk kan bli ganska chockade när dom släpper loss. 

Utbrotten beror ju i allmänhet på att hon inte får som hon vill. Vi tar inte onödiga fighter, men vissa saker måste man ju ta. Som det där med godis... Och att mamma och pappa ibland vill titta på något annat än nicke nyfiken på tv. Och att man inte får slå på datorn. 

Utbrotten brukar vara uppemot en halv timme, och jag har faktiskt slutat bli arg själv. Det är så tydligt på något sätt att hon slår knut på sig själv. Som i går kväll (läggdags):
Dottern står i badrummet och river i sin blöja. "Ska vi byta blöja?" "INTE!".
Fortsätter att riva i blöjan. "Här, vi ska byta blöja" "INTE!".
Upprepas några gånger. Till sist mer eller mindre tvångsbyte.
Nästa fråga, håller upp en pyamas: "Vill du ha den här pyamasen?" "INTE!".
Håller upp en annan pyamas i andra handen: "Den här pyamasen?" "INTE!".
Lägger ifrån mig pyamasarna (ingen större skada om hon sover naken...). Dotter skriker "INTE!!!!" och dyker efter en av pyamasarna.
Frågar igen "Ska vi ta på pyamasen?" "INTE!".
Upprepas några gånger.
Dottern får stå på pallen i badrummet.
Jag sätter mig på toaletten. "INTE!!!!".
Stiger upp. "INTE!!!".
Sitter ner "INTE!!!"
Stiger upp.
Dotter går till toastolen, lägger dit sittringen (fortfarande gråtande), blir upplyft på stolen "INTE!!!".
Nerlyft "INTE!".
Upplyft. SItter ett tag. Börjar klättra på stolen. Blir nerlyft "INTE!!!"
Får sitta igen på stolen "INTE!!".
Upprepas.
Lyfts så småningom tillbaka på pallen och får sina händer tvättade ("INTE!" tvätta, sedan "INTE!" sluta tvätta).
Efter en 5-10 minuter av att efter ovanstående (som tagit sin lilla tid...) bara stå på pallen och gråta medan mamma (jag) står brevid, så är det ok att komma upp i mammas famn och bäras ut till vardagsrummet. Däremot inte ok att mamma sitter ner i soffan med henne i famnen (nytt utbrott).

Under utbrotten så både slår hon mot allt och alla, gråter och skriker. Vi har börjat utveckla strategin att hålla en kudde mellan oss och henne. Det är lite som tjurfäktning Så håller man en kudde framför så slår hon på kudden. Tills hon blir (mera) sur på att man håller kudden och försöker slå en förbi kudden. Varpå man flyttar kudden och hon blir sur på kudden igen för att den är i vägen igen, och slår på den igen. I längden hoppas jag att hon lär sig att man får slå på kuddar, men inte människor... För med hennes temperament så tror jag att hon kommer att behöva ha en ventil för sin ilska. Men anfallen går också i vågor, så emellanåt kan hon sluta slå, och då är hon naturligtvis direkt välkommen i famnen. 

Hos oss så märkte jag att nåt var "annorlunda" mot andra barn redan då hon var spädbarn. Då hon var 6 v hade hon redan skillnad på folk. Det var jag o bara jag som fick ha henne. Om nån annan hade henne så skrek hon tills hon kräktes, skrek mer, slocknade av utmattning o fortsatte skrika då hon vaknade.
Min mamma o en av mina kompisar var de edsa utöver mej som fick hålla henne, men då talar vi om minuter. Ett mycket snabbt toabesök typ, sen var det hänt. Hann hon komma igång kunde jag hålla på 20 min för att lugna ner henne sen.
Jag bar henne massor, hon var inte nöjd att vara själv alls. T.o.m då jag gick på toa hade jag henne på armen om hon inte sov. Det var liksom inte värt allt skrikande att gå själv o lämna henne i sittern eller lägga ner henne på badrumsgolvet.
Hon tålde heller inte att folk tittade för länge på henne, det ledde också till hysteriskt skrikande som det tog lääänge att få slut på.

Då hon var runt året började hon acceptera att andra höll henne o sen gick det fort framåt. Hon har dock alltid varit o är fortfarande väldigt mammig.

Vi har fått mycket kommentarer (speciellt då hon var yngre) o blickar av både vänner, bekanata o helt främmande människor. De allra flesta har menat att man borde vara hårdare med henne o tvinga henne att acceptera att andra håller o sköter henne än jag. 
Prövade några gånger men hon skrek hysteriskt, kräktes, skrek, somnade o fortsatte skrika då hon vaknade. Jag kände verkligen att det inte var rätt väg att gå...

Men, det har blivit bättre med åren!!
Minns att då hon var två så snittade jag hennes utbrott per dygn till ett i timmen. Då kunde hon sitta o slå huvudet i golvet, vrålade rakt o var knappt kontaktbar. Kom fram till att det bästa då var att ignorera henne o pyssla på med mitt (inom synhåll för henne men inte försöka trösta). På mamma-barn träffar utmärkte vi oss alltid, ingen skillnad hur mycket jag än försökte "smälta in".
Då hon var 3-6 fungerade time out väldigt bra för henne. Jag brukade jag ge två varningar o på tredje fick hon sitta en stund för sig själv (så att hon såg oss men en bit ifrån). Rätt ofta såg man att hon då kunde göra ett medvetet beslut att t.ex. inte slå sin kompis en tredje gång för att hon visste att då fick hon gå bort från leken en stund.
Hon började dagklubben då hon var tre o det funkade jättebra. Hon har alltid ansträngt sig för att vara "duktig" då hon varit borta hemifrån (o utan mej). 

Nu kommer de här riktigt stora utbrotten ganska sällan, ibland kan det gå många veckor mellan. Så det finns hopp, det blir bättre 

Jag fick höra om boken då dottern var 6½ o då jag läste den märkte jag att de saker som jag prövat mej fram till o som jag upplevt funkat bäst är de som boken rekommenderar. Därför önskar jag att jag vetat om den då dottern yngre, det skulle säkert ha gjort att vi sluppit en hel massa konflikter. Nu har vi ju liksom lärt oss den hårda vägen vad som funkar. Men himla skönt att få bekräftat att man gjort rätt o att få mera konkreta råd om hur man ska bemöta o hantera henne. 
Tyckte också det var jätteskönt att läsa att hon faktiskt inte klarar av situationen själv (det är inte det att hon inte vill) o att man behöver hjälpa henne (o samtidigt få tips på HUR man gör det), för ärligt sagt, ibland kan det ju kännas som att hon gör så bara för att jävlas med mej (för oj hon är duktig på att provocera mej då hon sätter den sidan till). Känns liksom bättre då jag kan tänka att; hon klarar inte av det, hon behöver hjälp. Istället för att låta sig dras med o stå där o skrika åt varann :-/ Det e lättare att ta ett steg tillbaka då o behålla sitt eget lugn.
Klart jag ju vet det annars också, men ja, ni förstår säkert vad jag menar. 

Sen e mitt absolut bästa tips att helt enkelt gilla läget. Acceptera situationen o gör det bästa av det, njut av de där härliga stunderna o glöm de sämre fort

Satt just och googlade "okontrollerbart barn", hittade inget av nytta. Klickade mig in på familjeliv, hittar efter en stund denna tråd. Åh vilken lättnad...

Känner igen mig i mycket av det ni skriver. Jag har en son på snart sex år, som vi har det väldigt kämpigt med emellanåt. Vi har inte sökt hjälp tidigare, men känner nu att vi måste för orken börjar ta slut.

Jag känner mig mer som hans fångvaktare än som hans mamma. Jag måste alltid vakta honom som en hök, för helt plötsligt kan han bara sticka iväg. Det har varit så enda sen han lärde sig gå. Det är inte alls roligt att gå ut med honom, för det är svårt att få med sig honom hem. Helst vill han spendera hela dagarna utomhus, men det går ju inte. Saker och ting måste göras hemma, mat måste lagas osv. Ofta måste jag ha nåt att muta med för att han ens ska röra sig. Han är lång och tung för sin ålder, bära honom funkar inte. Han kan bara lägga sig ner på marken i protest, och han ger sig inte. Riktigt pinsamt, ibland riktigt känner man folks dömande blickar på sig. -Har hon ingen kontroll på sin unge?

Han får inte vara ute själv just därför (lekparken på gården te.x). Han stannar inte på de ställen jag sagt att han får vara, om han ser andra barn är det som om allt vi sagt tidigare är som bortblåst. Eftersom han är stor för sin ålder tror alla han är mycket äldre än vad han är, och andra äldre barn är inte alltid så snälla mot honom. Han uppfattas nog som energisk och påstridig.

Låskåpan på dörren gick sönder häromdagen (han har inte kunnat öppna den), så jag har i princip fått ha ögon i nacken för att han inte ska springa ut, och kanske ta lillasyster med sig i farten :(
Han bryr sig inte om han har tillräckligt med kläder på sig eller inte, eller om han har skor på fötterna. Vi bor i lägenhet på andra våningen, tur det, annars skulle han ta balkongvägen.
I dagsläget är låskåpan fixad iaf, men hur länge dröjer det innan han lär sig att öppna den tänker jag...

ett tips jag kan ge är att inte säga att du ska byta blöja bara "gör det" tex i soffan till ett tv program . har sett på vår son att han blir mer uppskruvad om man säger :nu ska vi byta blöja. Eller så räknar vi om 5 sekunder ska blöjan vara på det har hjälpt oss jättemycket med allt, för då tävlar han med sig själv till alla: prova det räkna även när de ska ligga isängen han/hon kan få bestämma tiden själv tex : Nu räknar jag till 20 hinner du till sängen?

Lägger denna tråd som favorit.

Vet inte riktigt om min äldsta pojke (8 år) kvalar in här, men nära inpå iallafall.

Några riktigt explosiva utbrott är det kanske inte frågan om - men ilska, svordomar o fula ord kommer så fort något inte passar herr'n.
Han har jättesvårt att ta ett nej, o då kommer en ilsken harang om hur elak, dum o jävlig jag är (hans mamma).
Det värsta är att han är likada'n även mot klasskompisar o vuxna på skolan, samt tränare i sporten han håller på med på fritiden.
Blir han det minsta lilla kränkt så hotar han kompisarna med stryk, alt slår till dem eller lägger armen om halsen på dem i ett strypgrepp.
Hittills har det dock varit vanligare med de verbala händelserna, men att han ger sig på kompisarna fysiskt har funnits där under ett par år.
Jag tror att detta beteende började i 5-års åldern, o jag avfärdade det länge o väl med "lilla tonåren" o att det skulle gå över.
Men det går aldrig över, utan snarare har det eskalerat.

Kompisarna i skolan är rädda för honom o vuxna tycker att han är ouppfostrad som inte kan lyssna o som dessutom är ful i mun.

Jag har hjälp av kommunens skolteam, men efetrsom jag känner att sonens aggressiva beteende eskalerar så ahr jag nu kontaktat BUP o hoppas nu få mer hjälp av dem, frö ajg fixar inte det här längre känner jag!

Vissa veckor så är det incidenter varje dag på skolan, där han i ilska har sagt fula ord till kompisar o hotat dem eller gett sig på dem med slag/tjuvnyp.
Han är en riktig retsticka själv, men om någon retas tillbaka så tar han till våld eller hot om stryk.

Han känns över huvud taget väldigt arg emellanåt, o även väldigt osäker.

Där emellan är han världens goaste kille som är väldigt mån om andra o omhändertagande o hjälpsam.

Jag skulle kunna skriva en hel novell känns det som, för det är så mycket som har hänt o så mycket som är jobbigt.

Jag har väl inte förräns nyligen börjat inse att min son inte ärsom alla andra, o på ett sätt så känns det skönt att ha accepterat det, men å andra sidan så är det otroligt jobbigt då andra vuxna ondgör sig över hans beteende o tycker att han beter sig illa o att han "minsann borde lära sig".
Men det är ju inte så lätt när man inte har förmågan

Lider med min pojke, o mår samtidigt så jättedåligt över allt detta själv.

Min son  har i många år fått utbrott men det är dom senaste åren som det börjat gå riktigt illa.
han har blivit anmäld för misshandel ett flertal gånger sparkar , slår och tar stryptag på andra i skolan och hotar alla som inte tycker som honom. ungdomarna har blivit rädda för honom och skolan skyller allt på hemiljön ,
jag tog hjälp i från bub som kom hem til oss för samtal ett flertal gånger i månaden , men inte mycket förändrades. hemma så lyssnade han inte och om han fick ett nej så kom utbrottet han kunde sparka sönder möbler ,dörrar och allt som kom i hans väg, till mig sa  han typ du har aldrig brytt dig så varför ska du bry dig nu din jävla hora , känner mest för att sparka sönder dig.
han drog i från hemmet och kunde vara borta i dagar utan att jag visste vart han höll hus , och han stal allt han kom över hemma  så man var tvungen att gömma allt.
en kväll fick han ett utbrott på mig när jag satt i min bil då han inte fick pengar till cigg han vart galen och skulle minsann döda mig, jag vart rädd och låste bilen det slutade med att han hoppade sönder taket och huven jag var tvungen att ringa polisen så att dom kom och hämtade honom och körde honom till bup. 

vi vart även vräkta från huset vi hyrde då hyresvärdens barn var rädda för min son.

när jag skulle flytta från kommunen till min nyfunna kärlek så valde min son att flytta till sin pappa som han bara haft kontakt med  några gånger per år, de första dagarna var en ren lättnad. men sen började samtalen från den nya skolan komma, hans pappa stod ut i 2 månader sen gav han upp och sa att han var tvungen att flytta till mig, och det gjorde han.
första veckorna gick bra och han var omtyckt i skolan men sen blev han varm i kläderna och började bete sig illa han hotade folk och var med i många slagsmål hemma lyssnade han inte utan bara drog i väg.

dom nyinköpta möblerna till hans rum  var söndersparkade och både pengar och annat försvann både från mig min sambo och min sambos familj som bor i huset brevid.

en kväll hotade han mig igen han skulle minsann sparka sönder hela mig han skulle döda mig på alla möjliga sätt han var så otroligt hotfull  och rädslan jag hade känt innan vi flyttade kom tillbaka , när han får utbrotten tror jag att han är kapabel till det mesta, 

i går flyttade han till en familj som förhoppningsvis kan hjälpa min son  att komma ur detta beetende jag känner att jag inte kan det och jag orkar inte gå och vara rädd längre.

han fyller snart 15 år och måste få kontroll över sitt liv, när han är på bra humör och visar den sidan är han underbar och väldigt hjälpsam men det kan slå över på ett par sekunder.

min önskan är att han ska bli stabil  och förstå vad det är han håller på med  så att han  sedan kan flytta hem till oss igen.