Vi med explosiva barn!

Skönt att höra om andra som har det på samma vis som oss (ta det på rätt sätt). Jag har alltid märkt att det är något "extra" med dottern, men ändå till hon var 6½ så har bvc, läkare, dagis osv bara menat att alla barn trotsar... Nu är hon just fyllda 8 o en bedömning har blivit gjord av en barnpsykolog. Hon menade dock att det inte finns någon diagnos i grunden utan att dottern bara är "extra krävande". Hon rekommenderade också boken "Explosiva barn" o oj vad jag önskar nån hade tipsat om den boken långt tidigare. Har läst lite av Jesper Juul o hans funderingar kring extra krävande barn tidigare men den här boken var ännu bättre.

Vi har mest problem i sjukvårdssituationer (tandläkare, läkare, bvc, skolhälsovården osv) där dottern inte alls klarar av att "uppföra sig" som hon borde kunna med tanke på hennes ålder. Det blir total blackout med megautbrott som följd. Vägrar samarbeta, kan inte alls ta in info o vrålar o gråter så att hon blir i princip okontaktbar efter en kort stund.
Det är ett stort problem eftersom hon skulle behöva tandställning o hittills vägrat öppna munnen alls vid tandläkarbesök. Om hon inte får tandställning snart kommer det att bli stora problem längre fram.
Vi har försökt vara dit flera gånger bara för att "öva" men kommer ingen vart. Imorgon ska hon till tandläkaren från skolan o det är sista hoppet nu, att hon "skärper till sig" då hon är där med ett par klasskamrater.

Dagis o skola funkar förvånansvärt bra, ytterst sällan hon haft utbrott där. Däremot tappar hon lätt koncentrationen under lektionerna (o i övriga vardagliga situationer) samtidigt som hon är högpresterande. En rätt jobbig (för henne) kombination enl psykologen, eftersom dottern har så höga krav på sig själv att kunna allt genast, men inte riktigt vill ge sig själv tid/orkar att lära sig sakerna ordentligt.
Hon lärde sig läsa då hon var 6 o har haft relativt lätt för sig i skolan med matte, läsning o skrivning. Tror det har varit mycket till hennes fördel eftersom själva skoldagen tröttar ut henne så mycket. Bara det att följa med i allt, ha koll på vad de ska ha framme på pulpeten, vem som rör sig i klassrummet osv tar så mycket av hennes eergi o koncentration.
Att dessutom ha fått kämpa med att lära sig läsa o räkna kunde nog ha blivit lite för tufft för henne.

Eftis funkade inte för oss, det blev för långa dagar. Nu gör vi så att jag försöker ställa mitt schema så att jag jobbar mera nätter o hon kan komma hem genast efter skolan. Hon är nöjd med att vara hemma medan jag sover några timmar innan jag hämtar syskonen från dagis. Brukar göra mellis färdigt åt henne så att hon vet vad hon ska äta då hon kommer hem.
 
Utbrotten kommer mestadels här hemma o främst mot mej. Här spelar också hunger o trötthet mycket in så känner så igen mej i vad några av er andra berättat. Har det varit dålig mat i skolan så måste melliset fram genast hon kommer innanför dörren, annars blir det inte roligt här hemma.
Hon har även mycket svårt för att något av hennes syskon blir lite extra ompysslat o hon ska alltid vara i centrum för allas uppmärksamhet. Får hon inte som hon vill blir hon oftast sur o grining o ibland leder det till ett utbrott. 

Vi försöker så långt det går att förebygga hennes utbrott men ibland lyckas det ju bara inte. Det e (som ni andra också säger) småsaker som triggar igång henne, man kan helt enkelt bara inte göra rätt. Hon hittar alltid nåt hon kan börja bråka kring (söker medvetet efter nåt att "gå igång på") o så är det igång.
Jag håller hårt på att inte låta henne "vinna" eller "få sin vilja igenom" bara för att undvika ett utbrott eftersom jag inte vill att hon ska lära sig att hon får sin vilja genom om hon får ett utbrott. Däremot försöker jag som sagt väldigt mycket förebygga dem, hon är ju inte själv kapabel till att styra upp situationen ifall att det börjar spåra ur för henne.
Jag väljer också mina strider då jag ser att ett utbrott ligger o bubblar under ytan. T.ex. om hon kommer hem hungrig från skolan o kastar jackan på golvet. Hon vet den ska hängas upp o en vanlig dag skulle jag påminna henne om det. Ser jag däremot att hon är på gränsen redan för vad hon orkar så låtsas jag kanske inte se jackan på golvet utan serverar fort mellis istället. Då hon ätit brukar det ta 10 min så lägger sig lugnet o man ser att hon orkar med sig själv igen. Då kan jag påminna om jackan utan att behöva veta att jag med 99% chans garanterar ett utbrott från hennes sida.
Anser inte att sådana saker är värda ett utbrott, det förstör ju för hela familjen. Om hon däremot slår sitt syskon så ser jag inte genom fingrarna. Man får vara arg o ledsen men vi slår inte varann i vår familj, samma regler gäller alla oberoende av dagsformen.

Mat är viktigt hos oss. Trots att hon har två yngre syskon är det för hennes skull vi har gröt morgon o kväll. Smörgås, fil eller liknande håller henne inte mätt o risken för utbrott ökar mycket. Ber de andra två om en smörgås före maten så får de det inte (eftersom vi strax ska äta), men ber hon om en så får hon. Att vänta 10 min på mat funkar inte då hon är hungrig, högst troligen hinner hon få ett utbrott innan maten är på bordet.
Tror också att hon under en dag äter nästan mer än mej, ändå är hon smal o späd. Förbränner troligen energi mycket fort.
Bullar, godis, saft o sånt äter vi inte till vardags, hon behöver ordentlig mat.  

Samtidigt som hon kan trötta ut en totalt (speciellt nu då hon börjar bli så stor att jag nästan inte orkar bära henne längre) så kan hon ju vara helt totalt underbar. Mår hon bra i sig själv så är hon smart, omhändertagande, hjälpsam o kärleksfull. Hon är t.ex. mycket mån om sina yngre syskon o hjälper dem gärna. Hon trivs också då hon "blir satt i arbete", t.ex hjälpa mej i köket, med tvätten osv. Hon vill gärna bli behandlad som att hon är lite äldre än vad hon är o man märker hon mår bra då.  

Oj vad långt det här blev, men så skönt att höra att vi inte är ensamma om det här. Kanske vi kan få lite stöd o tips av varann   

Hos oss så märkte jag att nåt var "annorlunda" mot andra barn redan då hon var spädbarn. Då hon var 6 v hade hon redan skillnad på folk. Det var jag o bara jag som fick ha henne. Om nån annan hade henne så skrek hon tills hon kräktes, skrek mer, slocknade av utmattning o fortsatte skrika då hon vaknade.
Min mamma o en av mina kompisar var de edsa utöver mej som fick hålla henne, men då talar vi om minuter. Ett mycket snabbt toabesök typ, sen var det hänt. Hann hon komma igång kunde jag hålla på 20 min för att lugna ner henne sen.
Jag bar henne massor, hon var inte nöjd att vara själv alls. T.o.m då jag gick på toa hade jag henne på armen om hon inte sov. Det var liksom inte värt allt skrikande att gå själv o lämna henne i sittern eller lägga ner henne på badrumsgolvet.
Hon tålde heller inte att folk tittade för länge på henne, det ledde också till hysteriskt skrikande som det tog lääänge att få slut på.

Då hon var runt året började hon acceptera att andra höll henne o sen gick det fort framåt. Hon har dock alltid varit o är fortfarande väldigt mammig.

Vi har fått mycket kommentarer (speciellt då hon var yngre) o blickar av både vänner, bekanata o helt främmande människor. De allra flesta har menat att man borde vara hårdare med henne o tvinga henne att acceptera att andra håller o sköter henne än jag. 
Prövade några gånger men hon skrek hysteriskt, kräktes, skrek, somnade o fortsatte skrika då hon vaknade. Jag kände verkligen att det inte var rätt väg att gå...

Men, det har blivit bättre med åren!!
Minns att då hon var två så snittade jag hennes utbrott per dygn till ett i timmen. Då kunde hon sitta o slå huvudet i golvet, vrålade rakt o var knappt kontaktbar. Kom fram till att det bästa då var att ignorera henne o pyssla på med mitt (inom synhåll för henne men inte försöka trösta). På mamma-barn träffar utmärkte vi oss alltid, ingen skillnad hur mycket jag än försökte "smälta in".
Då hon var 3-6 fungerade time out väldigt bra för henne. Jag brukade jag ge två varningar o på tredje fick hon sitta en stund för sig själv (så att hon såg oss men en bit ifrån). Rätt ofta såg man att hon då kunde göra ett medvetet beslut att t.ex. inte slå sin kompis en tredje gång för att hon visste att då fick hon gå bort från leken en stund.
Hon började dagklubben då hon var tre o det funkade jättebra. Hon har alltid ansträngt sig för att vara "duktig" då hon varit borta hemifrån (o utan mej). 

Nu kommer de här riktigt stora utbrotten ganska sällan, ibland kan det gå många veckor mellan. Så det finns hopp, det blir bättre 

Jag fick höra om boken då dottern var 6½ o då jag läste den märkte jag att de saker som jag prövat mej fram till o som jag upplevt funkat bäst är de som boken rekommenderar. Därför önskar jag att jag vetat om den då dottern yngre, det skulle säkert ha gjort att vi sluppit en hel massa konflikter. Nu har vi ju liksom lärt oss den hårda vägen vad som funkar. Men himla skönt att få bekräftat att man gjort rätt o att få mera konkreta råd om hur man ska bemöta o hantera henne. 
Tyckte också det var jätteskönt att läsa att hon faktiskt inte klarar av situationen själv (det är inte det att hon inte vill) o att man behöver hjälpa henne (o samtidigt få tips på HUR man gör det), för ärligt sagt, ibland kan det ju kännas som att hon gör så bara för att jävlas med mej (för oj hon är duktig på att provocera mej då hon sätter den sidan till). Känns liksom bättre då jag kan tänka att; hon klarar inte av det, hon behöver hjälp. Istället för att låta sig dras med o stå där o skrika åt varann :-/ Det e lättare att ta ett steg tillbaka då o behålla sitt eget lugn.
Klart jag ju vet det annars också, men ja, ni förstår säkert vad jag menar. 

Sen e mitt absolut bästa tips att helt enkelt gilla läget. Acceptera situationen o gör det bästa av det, njut av de där härliga stunderna o glöm de sämre fort

Tänkte uppdatera lite hur vi har det hemma hos oss nu. Jag tycker att det blivit lugnare här de senaste månaderna och det är länge sen dottern hade ett sånt där jätteutbrott.
Tandläkarbesöket som hon åkte på från skolan var en succè, jag är så glad! Visst, hon grät lite där, MEN hon öppnade munnen och lät dem kolla tänderna Efter det har hon varit två gånger till till tandläkaren och det har gått jättebra! Jag har lämnat av henne utanför och hon har gått in själv o t.o.m. fått en tand lappad. Känns sååå skönt, nu i höst blir det nya tag med tandställningen.
Förra veckan var vi till läkare (misstänkte öroninflammation), vilket alltid tidigare resulterat i ett hysteriskt skrik och panik-utbrott. Nu var det inga problem alls! Kunde knappt tro det var sant!!

Utbrotten har som sagt minskat ännu mer här hos oss, däremot tycker jag att hon kanske lite oftare är "hög". Vet inte om ni förstår vad jag menar men hon blir så där väldigt "speedad" på nåt sätt. Man får säga till rätt ordentligt flera gånger för att hon ska lugna ner sig lite. Det är inte så att hon är på gränsen till ett utbrott, men hon är så väldigt "hoppsan hejsan ojdå". Kanske ni vet vad jag menar.

Skolan har funkat bra hittills men hon har fortfarande ergoterapi för att öva upp motoriken. Spegelvänder bostäver och siffror lika mycket som förr tycker jag och skriver "klumpigt" i förhållande till hur länge hon kunnat skriva och läsa.

Dottern mår ju som jag tidigare skrivit bra av ansvar o utmaningar. Nu då hon börjat tvåan har jag låtit henne börja cykla till skolan (vågade inte tidigare eftersom hon ärligt sagt var farlig för sig själv i trafiken) och ibland får hon cykla till butiken och handla nåt smått som vi behöver. Ser riktigt hur hon växer av det och hon mår så bra av att få vara till hjälp. Man riktigt ser hur harmonisk hon är och hur det höjer hennes självkänsla då hon märker att hon kan, klarar av o behövs.

Så mycket mer har jag väl inte att berätta men vill i alla fall låta er veta att DET BLIR BÄTTRE Min dotter är ju ändå några år äldre än de flesta av era barn, så det kanske är roligt för er att se hur vi haft det o hur vi har det nu