Vi med explosiva barn!

Hej, har en snart 5 årig flicka med helt vansinniga utbrott!  Vi kan inte hantera de, inte dagis heller! Aldrig sett något liknande. Nu är hon under utredning dock.

Det har blivit liiiiiite bättre sedan jag läst boken Explosiva barn av Ross W Greene, den är bibel här hemma!

Hej!

Här är en till med ett explosivt barn. Han är sju år och driver mig till vansinne! Sitter just nu helt urlakad efter hans senaste utbrott, som utlöstes av att han var tvungen att plocka upp sina saker från golvet eftersom vi snart ska åka iväg.
Att den andra sonen har Aspergers med allt vad det innebär, att det just nu är tokstressigt på jobbet och att sambon jobbar jämt jämt jämt och inte orkar med nåt annat gör inte saken enklare. Håller på att bryta ihop.
Har precis lånat boken Explosiva barn och hoppas att den ska hjälpa oss en aning.
Nej, nu ska jag sätta fart, laga lunch och sedan till jobbet. Var bara tvungen att gnälla av mig lite.

Tänkte uppdatera lite hur vi har det hemma hos oss nu. Jag tycker att det blivit lugnare här de senaste månaderna och det är länge sen dottern hade ett sånt där jätteutbrott.
Tandläkarbesöket som hon åkte på från skolan var en succè, jag är så glad! Visst, hon grät lite där, MEN hon öppnade munnen och lät dem kolla tänderna Efter det har hon varit två gånger till till tandläkaren och det har gått jättebra! Jag har lämnat av henne utanför och hon har gått in själv o t.o.m. fått en tand lappad. Känns sååå skönt, nu i höst blir det nya tag med tandställningen.
Förra veckan var vi till läkare (misstänkte öroninflammation), vilket alltid tidigare resulterat i ett hysteriskt skrik och panik-utbrott. Nu var det inga problem alls! Kunde knappt tro det var sant!!

Utbrotten har som sagt minskat ännu mer här hos oss, däremot tycker jag att hon kanske lite oftare är "hög". Vet inte om ni förstår vad jag menar men hon blir så där väldigt "speedad" på nåt sätt. Man får säga till rätt ordentligt flera gånger för att hon ska lugna ner sig lite. Det är inte så att hon är på gränsen till ett utbrott, men hon är så väldigt "hoppsan hejsan ojdå". Kanske ni vet vad jag menar.

Skolan har funkat bra hittills men hon har fortfarande ergoterapi för att öva upp motoriken. Spegelvänder bostäver och siffror lika mycket som förr tycker jag och skriver "klumpigt" i förhållande till hur länge hon kunnat skriva och läsa.

Dottern mår ju som jag tidigare skrivit bra av ansvar o utmaningar. Nu då hon börjat tvåan har jag låtit henne börja cykla till skolan (vågade inte tidigare eftersom hon ärligt sagt var farlig för sig själv i trafiken) och ibland får hon cykla till butiken och handla nåt smått som vi behöver. Ser riktigt hur hon växer av det och hon mår så bra av att få vara till hjälp. Man riktigt ser hur harmonisk hon är och hur det höjer hennes självkänsla då hon märker att hon kan, klarar av o behövs.

Så mycket mer har jag väl inte att berätta men vill i alla fall låta er veta att DET BLIR BÄTTRE Min dotter är ju ändå några år äldre än de flesta av era barn, så det kanske är roligt för er att se hur vi haft det o hur vi har det nu            

Jag har inte varit inne på FL på väldigt länge, men vad roligt att det fortfarande finns lite liv i tråden

 VÅr 2,5-åring börjar närma sig 3 nu (fyller om ett par månader). Vi har nyss varit på 3-årskontroll på bvc, där det konstaterades att hon ligger efter på det mesta utom det motoriska. Det kändes väldigt skönt att bli tagen på allvar, efter att dagis mest viftat bort det hela med "äh, barn utvecklas olika, hon kommer säkert i kapp... Mina barn var också sena, dom är minsann högskoleutbildade nu" (från en av barnskötarna, av gamla stammen kan man väl kalla henne). Tja, men t.ex. npf eller hörselproblem (vi misstänker att det skulle kunna luta lite mot nån av dom två riktningarna) har inget med intelligensen att göra. Smart är hon, det är ju liksom inte det som är problemet. Men bvc gav oss direkt remiss till hörcentralen, logoped och barnpsykolog (nu väntar vi på att få kallelse också...). Och ringde och pratade med dagis, som nyss frågade om det var ok att dom ber en specialpedagog komma och kolla lite på dottern. VIlket vi naturligtvis sa ja till. 

Så det känns väldigt bra att dottern blir utredd. Bättre en extra utredning och att allt är "normalt" så att säga, än att hon har svårigheter utöver det normala som inte upptäcks, tycker jag.

Annars så har utbrotten lugnat sig liteför stunden, även om hon hade en period för någon vecka när nattskräcken återkom och hon vaknade gallskrikande, hysterisk och våldsam varje natt i en vecka Men även det gick över, tack och lov. Däremot så är hon fortfarande efter med språket, och har väldigt lätt för att bli överuppspelt och smått hysterisk (hoppa, skutta, fara runt hela huset i racerfart, klättra över alla möbler, klättra på alla i familjen, och väldigt svår att "nå" och lugna). Det verkar som att ilskan övergått i fysisk energi just nu så att säga. Samtidigt så har lillasyster börjat krypa och stå och gå en del mot möbler. En snart 3-åring som hoppar, springer och klättrar på allt, och en 7-månaders som följer storasyster-idolen överallt, är inte alltid världens bästa kombination  

Här har ni en till med ett explosivt barn. Håller helt med om att utbrotts-hotet är helt galet energikrävande. Har en son på 3 år och 4 månader och han har alltid varit explosiv. Sen blir det ju alltid värre när han är trött och hungrig. Men det känns som att han ofta är i... obalans, det är nog rätt ord. Och så är det gnälligt och grinigt och så pang så blir det explosion. Och efter ett utbrott är man totalt energilös.

Hur vet man om ens barn bara har en explosiv personlighet eller om det faktiskt är en diagnos bakom?

Har också haft annat för mig än att gå in här, men det värmer att vi ändå är ett gäng som upplever samma sak. I allt kaos!

Vår älskade gosse som nu är 6 år och har gått två månader i förskoleklass har fått en down-period.... Varje dag är det: jävla skitmamma, fucking (!) jävla skitpappa, jag hatar er, ni hatar mig m.m. För två veckor sen kom det vi fasat för; efter att ha sprungit ut i vägen och min man förklarat (med skräck) att han kan dö säger han: MEN FATTAR DU INTE ATT JAG VILL DÖ??!!

Jag blev helt knäckt. Ringde vår kontaktperson på BUP och krävde att få en tid där de träffar honom. Hittills har bara jag och min man träffat en barnpsykolog som naturligtvis sagt "man får vara lite speciell", men nu återkom hon direkt så jag och sonen ska dit om knappt två veckor.

Jag märker att jag mår psykiskt dåligt av allt det här. Blir ofta sjuk och kan knappt ta kritik längre (på jobbet t.ex.), och att samtidigt få höra att "jamen så är det att ha barn" - det knäcker mest. Snacka om att känna  sig som en dålig mamma.

När andra beskriver "katastrofmorgnar" exv. sitter jag också och undrar vilket lull-lull-land de lever i. De som sett vår kille in action säger aldrig mer ngt om hur "det är att vara mamma" eller "gilla läget". När han väl brister blir det 1000 gr värre än när typiska barn brister. Det är inte vackert. Dessutom är han stor och stark så det kan bli rena rama kalabaliken.

Han är också sån att han ska ha saker och ting NU: mellanmål (pest om det missas), film, leka, glass, byta kläder - you name it!! Häromdagen skulle jag till läkaren och eftersom han också var hemma då lovade jag honom en film efter läkarbesöket. Precis när vi ska gå till läkaren bestämde han sig för att han skulle se på film exakt då. 20 min tog det mig bara att förklara att jag inte varit till läkaren än; när skulle jag ha varit dit??!! Han lyssnade öht inte förrän jag hotade med att "om du inte kommer NU blir det ingen film". Jag hatar nr det blir så! Hot, hårda ord, tårar, skrik.  

Jag börjar mer och mer tro att min kille kan ha ADD och det vore fantastiskt att få en diagnos! Det skulle underlätta för oss gentemot omgivningen känner jag, och det öppnar dörrar för både honom och oss.