Vill göra abort om det är en pojke

Jag känner igen dina förbjudna tankar. Jag kände också väldigt tydligt att jag inte ville ha en pojke. Jag var rädd för att få en jobbig bråkig snorunge som aldrig lyssnar. Idag vet jag hur dumt det var. Men jag kände så innan, och jag vågade inte prata med någon om det. Jag tänkte också att med en flicka skulle vi ha ett så speciellt band, typ Gilmore Girls :P och jag tänkte att med en pojke skulle jag aldrig få det bandet.

Barnet var en flicka och jag grät av glädje. Mitt nästa barn var en pojke. Och vet du vad, jag älskade honom från första ögonblicket. Nu är han fyra år och väldens gosunge. Mammas lilla prins. Jag förstår inte nu hur jag kunde önska någon annan än just honom.

Jag tycker att du ska söka upp en kurator. Det kommer att gå bra, du kommer att älska ditt barn, oavsett snippa eller snopp. Jag tycker också att du ska göra ett könsbestämmande UL, inte för att göra abort om de ser en snopp, men för att mentalt förbereda dig.
Hoppas det går väl för dig.
Kram. 

Håller med Smulan87. Du måste ta ditt ansvar. Jag ogillar verkligen när folk drar upp jobbiga saker som hänt tidigare i livet bara för att rättfärdiga sig själv.
Du kan, som vuxen människa, inte längre skylla på andra. DU gör DINA val 

Och, Ts, du bär faktiskt ett barn i dig. Skulle du göra UL nu så skulle du få se en helt underbar liten bebis med ett armar, huvud, näsa, ben... Och ett pickande hjärta

Jag kändes å innan jag fick barn. Blev besviken o.s.v. 
Nu kan jag inte tänka mig hur det skulle vara att ha en tös. Skulle jag få barn igen skulle könet inte spela det minsta roll. Konstigt va? 

TS! 

Vill börja med att säga att skit i alla idioter som skriver här i tråden. Tyvärr, eller ska man säga dessbättre(?), har de flesta här i världen glidit fram på bananskal och förstår väldigt lite om vad det innebär att leva. Mao har de heller inte särskilt mycket att tillföra i en debatt!

Jag förstår din tanke TS.  Jag kände själv lika dant när jag väntade mitt första barn. Var väldigt rädd att jag inte skulle tycka om det ifa det var en pojke. Det här kom sig precis som i ditt fall från hur min uppväxt varit. Min pappa utsatte mig och mina systrar för sexuella övergrepp och han hatade flickor. Framhöll alltid vår bror och förklarade alltid hur värdelösa flickor var medan pojkar och män var det enda som hade ett värde. 

Jag gick hos en otroligt bra MVC psykolog som väl kanske egentligen inte fick mig att tänka så mycket annorlunda, men hon gav mig väldigt mycket perspektiv på andra områden i mitt liv.  

Mitt första barn blev en flicka. Mitt andra en pojke. Mitt tredje en pojke och mitt fjärde en flicka.  Kan säga såhär, jag ÄLSKAR alla mina barn, men jag är kär i mina pojkar. För mig har det blivit nästan tvärt om, min relation till mina pojkar är väldigt speciell. Det finns något i och över dem som gör att jag älskar dem så innerligt. Inte mer än flickorna, men på ett annat sätt. Och när jag väl fick en pojke i mina armar så var det inte några som helst problem att tycka om det barnet. Jag tror och hoppas att det kommer gå bra för dig också. Ofta är de där hjärnspökena, just hjärnspöken!

*KRAMAR OM*

 

Först: grattis till graviditeten

TS: jag tror att de tankar du har är ganska vanliga. Inte att man vill göra abort kanske, men att man helst vill ha ett barn av det ena eller det andra könet. Det är bara så att det är TABU att prata om/att nämna.

Jag själv sade att OM jag fick ett barn så önskade jag mig en flicka. Det blev en pojke! Jag kan ärligt säga att jag var besviken första stunden, men sedan gick det över. När jag väntade barn nummer två tänkte jag att jag gärna ville ha en tjej, men också gärna en pojke. Jag viste att två barn räcker för oss och skulle gärna vilja att sonen skulle få en lillebror i nära ålder. Det blev en flicka. Jag blev glad för henne och besviken för sonen som inte föddes. 

Men jag har inte din bakgrund TS, Jag tycker inte att dina tankar är konstiga utifrån det lilla du skriver om din bakgrund. Det jag hoppas är att du kan vända tankarna och bli mer positiv. Tänk att du faktiskt älskat pappan till barnet och han är en man! Tänk att din eventuella son ALDRIG kommer att ha samma uppväxt som din pappa och din bror. Han kommer INTE ha samma destruktiva förebild. Övergrepp går inte i arv via generna, det är miljön som i så fall påverkar.     

Jag önskar dig all lycka, TS!