Pussesnuttan skrev 2011-10-20 23:18:50 följande:
Ts,
Vad vill du ha ut av den här tråden?
Alla vettiga människor kommer skriva att du inte har alla hästar hemma.
Aj, det var en bister vetskap, jag tillhör skaran mindre vetande, eventuellt dum i huvudet. Sanningen svider.
Nog om det, till TS;
Beklagar dina dåliga erfarenheter av män, men om man vänder på det; varför skulle din son bli identisk med denna kategori män? Det är du som uppfostrar och formar honom. Ondska är en av (relativt?) få saker som inte är genetiskt betingat.
Anonym (4 BARNSmamma) skrev 2011-10-20 23:07:53 följande:
Jag har inte läst allt men ögnat igenom en hel del.
Och att läsa mycket om detta med att inte vilja ha det ena eller andra könet gör ont i mig.
Jag trodde att man skaffade barn för barnets skull och inte för könets.
Tänk så många som kämpar för att bli gravida över huvudtaget och kanske inte
ens lyckas med att få ett. Vad glada DE skulle vara om de fick ett barn oavsett kön.
Jag har fyra barn två killar och två tjejer älskar dem över allt annat och skulle absolut
inte valt bort något av dem. De var välkomna oavsett kön.
Man formar ju barn i fostran ....Mina killar är lugna, goa busiga och uppmärksamma killar
liksom tjejerna.
Jag tycker det är hemskt att ens tänka tanken på att man inte vill ha ett barn pga dess kön.
Visst är jag glad nu att jag har av båda könen men hade jag inte fått så så hade det inte gjort mig
något.
De är mina barn mitt kött och blod.
Du har redan skrivit vad jag menar om fostran, det där att man formar. Ganska Off topic från min sida, men skaffar man verkligen barn för barnens skull? Tveksamt, om du frågar mig. Jorden är kraftigt överbefolkad, så ur evolutionär synpunkt behövs det mig veterligen inte. För dryga seklet sedan gjorde man det delvis för att säkra sin egen framtid, ett socialt skyddsnät på ålderns höst, således en slags pensionsförsäkring. Numera handlar det mest om sina egna behov utifrån min syn på saken, dom är ju så fina och roliga

I vissa stunder kan jag tycka att barn mer eller mindre är meningen med livet, men nog tusan ser jag främst till mina egna behov snarare än det ofödda barnets. Eller är det så att det är en ära för någon icke existerande individ att få träffa fina, förträffliga mig..?