Varför vill man INTE ha barn?

Jag förstår öht inte majoriteten av alla här på FL som skaffar ungar, är era liv meningslösa och ni behöver någon som är beroende av er? Är det maktkänslan ni är ute efter? Värderar ni andra utifrån era egna själviska handlingar att reproducera er själva, till en redan överbefolkad och missbrukad jord? Tror ni att era själviska val är av minsta intresse för er omgivning? Tror ni verkligen för en sekund att er unge har någon som helst betydelse för omgivningen än vad exvis en unge i svältkatastrofens Afrika?

Jag dömer ingen, jag bara undrar vad som får er att skaffa ungar.

Jag skulle säkert bli en bra förälder,en jag har aldrig haft någon barnlängtan. Jag ser helt enkelt inget logiskt giltigt skäl till varför jag skulle skaffa barn.

De flesta som har varit i en längre relation utan att få barn har fått höra upprepade gånger - När ska ni skaffa barn? Blir det inga barn snart? och så vidare.  Det tyder på att omgivningen anser att normalläget är att ett par skaffar barn (det tyder också på att omgivningen inte har någon känsla för hur man bemöter andra människor men det är en annan tråd)  

CDSJ... Vad är det för anledningar då? Jag ville liksom veta och ställde frågan och önskade en öppen tråd.

Det var inte riktigt det jag menade. Det brukar vara ett argument för att bli provocerad av människor som inte vill ha barn.
Det går emot de naturliga, normala drifterna. Sägs det.  

Jag kan för allt i världen inte förstå de som inte känner en längtan efter barn.

Däremot tycker jag att de som inte känner längtan gör rätt i att inte skaffa, då både de och barnen skulle fara illa utav det...

Ämnet är känsligt för att det är ett väldigt personligt val. Det förväntas att man som människa ska vilja föra sina gener vidare, att detta är någon biologisk drift. (Det kan mycket väl vara så, vad vet jag, men eftersom jag inte själv känner så, har jag svårt att tro på det argumentet.)

Många som har barn, och även många som inte har barn, pratar om en "biologisk klocka" som de känner av och som talar om för dem att det är dags att skaffa barn. En del, som du TS, känner en drivkraft att bli förälder och fortplanta sig. Och det känns jättenaturligt och som en del av att vara människa. Det ses som något "biologiskt" och "naturligt" som är inbyggt i människan som biologisk varelse.

Andra, som exempelvis jag, känner inte så. Jag har aldrig känt någon önskan att bli förälder, föra mina arvsanlag vidare, att ha en liten bebis. Skulle jag ha barn är jag övertygad om att jag skulle älska dem, det är inte det. Men jag ser ingen anledning till att ha barn, så därför har jag inga. Precis som jag inte ser någon anledning till att ha en husvagn, och därför har jag ingen. Och för mig är det valet inte mer annorlunda än valet att ha hund/katt/bo på landet/ägna sig åt äventyrssporter etc. Alla människor har olika drifter i livet. Vissa väljer att lägga alla sina pengar på skor, andra väljer att köpa så lite som möjligt. Vissa, som min man, älskar hårdrock, medan andra är mer inne på popmusik. Visserligen är valet att bli eller inte bli förälder större än vilken musik man ska lyssna på, men varför är det så svårt att förstå att människor är olika, har olika intressen och gör olika val?

Min teori till att många har svårt att förstå dem som frivilligt väljer att inte bli föräldrar, är att de (som inte kan förstå alltså) tror att det är en biologisk drift och att de själva har känt den. Det är alltså något som är inbyggt i människan, och därför borde vara inbyggt i alla människor. Och då blir det väldigt svårt att förstå att inte alla människor är sådana, eftersom de själva kände en så stark "biologisk" (eller vad det nu är) önskan att bli föräldrar.

Du uppfattar det som att de som inte tycker som du har taggarna ut, men för mig är det lika svårt att förstå din fråga, som det är svårt för dig att förstå varför jag inte vill bli förälder. Tänk på det.

Ett väldigt lätt svar kan vara att man inte gillar barn. Tycker man inte om dem vill man väl inte ha några själva?

Jag kan bara utgå från mig själv men såhär är det för mig:

Jag vill inte ha barn. Jag vill inte gå igenom en graviditet, förlossning och sen hålla ett skrynkligt blått jag-vet-inte-vad i armarna. Barn är för mig äckliga, obehagliga och rent ut sagt korkade. De skriker, snorar, ska bara ha en massa, kräver en massa tid av mig som jag kan lägga på andra, för mig viktigare, saker osv.
Jag har aldrig sett ett barn som är sött, gulligt eller något i den stilen, inte ens spädbarn.

Det liv jag strävar efter att leva har inte plats för barn och jag vill inte ha ansvar för någon annan. Jag vill inte känna att jag måste hålla mig till den här individen resten av mitt liv.
Hela mitt liv skulle förändras till något jag inte vill leva.

Min sambo vill inte heller ha barn, han har aldrig haft något sug efter det och snart ska han (äntligen) sterilisera sig, så behöver vi inte vara oroliga över att jag ska bli gravid!

Vi har däremot två bebisar, våra katter! Vi älskar katter båda två och de är för mig mina barn. (Om än något håriga sådana) 

Naoko... Ok men man får ju ta varje situation för vad den är. Jag ställde en fråga här, det är fritt för vem som helst att svara. Det är inte så att jag har ställt frågan personligt till någon av er. Jag kan inte ta ansvar för vad alla andra frågar.