Varför vill man INTE ha barn?

Jag tror säkert att de finns föräldrar som funderat både på fördelar och nackdelar. Men för dem är det ett lättare beslut. De kanske drabbas ekonomiskt under ettt par år, de kanske har mindre möjlighet till att jobba mycket  och ha mycket fritid osv. Och sånt är väl egentligen skitsaker om man tänker i det långa perspektivet.
En frivilligt barnlös har säkert funderat i ett väldigt långt perspektiv, jag har funderat på vad som händer då jag drabbas av ålderdom, om jag skulle bli väldigt sjuk osv. Jag tror att man som barnlös få ta in många fler aspekter i sitt beslutande. 

Sen har vi ju alla barn som kommer till genom "olyckor". Har man tänkt igenom sitt beslut väldigt väl då? Jag var själv en "olycka", och mamma och pappa fick hastigt besluta vad de skulle göra. De ville båda ha barn och därför blev det en självklarhet att behålla barnet. (de hade även förutsättningarna, båda hade jobb, mamma hade över 10 års arbetslivserfarenhet, pappa hade högskoleutbildning och fast jobb).
Själv har jag varit i den situationen, sambon har haft arbetslivserfarenhet och jag haft utbildning och båda fast jobb.För mig är det en självklarhet att inte behålla barnet om en "olycka" skulle vara framme..

I grund och botten handlar alla beslut om vad man själv känner inne. Och jag tror fortfarande att vi frivilligt barnlösa har ett mycket mer väligenomtänkt beslut än de som har barn.       

Det är inte konstigt att människor vill eller inte vill olika saker. Förstår inte frågan faktiskt.
Själv har vi två barn och jag är lycklig över det men skulle aldrig ifrågasätta andras beslut att inte ha barn. Sedan vet man inte vad man missar och hur mycket kärlek kommer med ett barn om man inte får chansen till det. Det man ser är trötta föräldrar som gnäller över brist på sömn, pratar om bajsblöjor och inte kan föra ett längre samtal för barnskrik. Att man kan vara lyckligare än någonsinn i alla fall är kanske svårt att se för utomstående.

Exakt, det tror jag också. Många vill passa in i samhällsnormen och skaffar barn för att passa in i samhället. I många krestar tror jag också att barn är en statuspryl.

För mig var det inte ett självklart val att "skaffa barn", trots god ekonomi och ett stabilt förhållande. Jag trivdes otroligt bra med mitt liv utan barn och kände aldrig att något saknades. Däremot kunde jag skrämmas av tanken på att sätta barn till den här världen. Vi misshandlar jorden vi lever på och den säger högljutt ifrån. Det finns för många människor på jorden sett till våra resurser. Vi har skitiga hav, skitig rymd, skit i marken och i luften men trots det så fortsätter vi leva våra liv i överflöd samtidigt som folk svälter. Jag vet inte om det känns som en fantastisk miljö att födas till direkt. När jag trots allt blev gravid (om än inte riktigt planerat) så var det för mig en självklarhet att behålla barnet och jag skulle aldrig vilja leva utan mitt barn.

Sen kan jag tycka att det borde räcka med att man helt enkelt inte är intresserad av att ha barn i sitt liv för att inte försöka få barn. Det behöver inte ligga så mycket mer bakom än så

Jag och min sambo känner ingen längtan efter barn. Vi älskar och trivs med att bara ha varandra att lägga fokus på. Barn skulle kräva för mycket energi och ansvar än vad vi orkar och vill. Friheten att kunna göra precis som man känner för är ovärderlig. Jag vet onekligen att vi skulle bli bra föräldrar och har alla förutsättningarna för att ge en bra och trygg uppfostran. Vi är stabila, strukturerade med ett ordnat och hälsosamt liv, bra ekonomi, mycket fräscht boende osv. Vi är två kärleksfulla människor, omtänksamma, mån om våra nära och kära.

Vi har vänner som har ett eller flera barn och vi är inte det minsta avundsjuka, vi kan tycka det är gulligt med dem små liven men i det stora hela tycker vi att det livet verkar jobbigt och mycket mycket krävande. På något sätt kan jag tycka synd om föräldrar, ur mitt eget perspektiv, att man blir låst. En fri fågel hamnar i fångenskap. Detta är förstås en uppoffring som de flesta föräldrar är väl medveten om. På något sätt väljer man bort sig själv då man sätter ett barn till världen. Den tanken är för mig osannolik. Jag älskar mitt liv, att vara fri och bara ha mig själv och min älskling att ta hänsyn till. Det låter säkerligen oegoistiskt i många öron men jag hoppas verkligen att ni missförstår mig rätt. Jag anser att mitt liv är fulländat och älskar känslan av frihet, att kunna göra vad tusan jag vill. Bara en sådan sak som att komma hem från jobbet  och det är lugnt och harmoniskt. Gud så underbart det är. Det är för mig värdefullt.
Jag må vara omogen ur det här perspektivet, så kan det vara, jag kanske "vaknar en dag" och är redo för barn.
Däremot har jag alltid varit säker på att OM jag vill bli föräldrer så kommer det aldrig att ske innan jag är 30 år. Anledningen till det är att jag inte vill vara en ung mamma, jag vill känna att jag har levat och rest, studerat färdigt och har "landat" med alla galna och icke galna äventyr.
Min mamma var en ung mamma då jag kom till världen, 20 år när hon fick mig. Hon var för ung. Min syster som är en "sladdis" fick en mycket lugnare och tryggare uppfostran än mig och min bror. Mamma har själv sagt att skillnaden vad gäller uppfostran beror på hennes ålder. Då hon fick min lillasyster, som är 8 år yngre än mig och min bror, var hon mognare, mer tålmodig och trygg i sig själv som person. Det är viktigt, mycket viktigt.
Att skaffa barn är inte gulligt. Uppgiften att skola någon om livet är enorm. Det största ansvaret genom tiderna och jag tror ingen utan barn kan förstå hur storartat det egentligen är. För mig är det inte bara fint utan ett enormt, svårt och inte ett dugg självklart ansvar.

Jag är 25 år och min sambo är 30, vi har varit sambo i 4 år.

Jag har aldrig haft någon längtan efter barn och är inte särskilt intresserad av barn överlag. Ja, det är väl mina syskonbarn jag känner något extra för, men inte andra.

Det är faktiskt jäkligt störande att man ses som omogen, egoistisk, rädd etc för att man valt bort barn. Att mitt liv skulle sakna mening. Jag har ett bra, meningsfullt liv ändå och känner inte igen mig i att jag skulle vara omogen, rädd etc. 

Samma här!

Hoppar in lite snabbt här igen. Jag har aldrig kritiserat er som inte vill ha barn, det är bara en frågan med all respekt. Man måste väl få lov att fråga. Det är lite intressant för mig eftersom jag känner så motsatt så jag vill helt enkelt veta hur man tänker. Det finns alltså ingen anledning att tända på alla cylindrar. Lugna ner er!

Jag och min man har varit ett par i över 10 år och har ALDRIG haft någon längtan till barn. Inte ens när många av kompisarna började skaffa barn eller deras andra/tredje barn.
Vi har inte saknat barnlivet pga av våra roliga intressen med fallskärmssport, dykning, resor världen över, snowboarding, styrketräning och framförallt vår härliga egentid tillsammans.

För ett tag sedan började vi prata om barn. Ska vi ska vi inte?
Vi bestämde oss för skaffa barn och det tog på första försöket trots att jag är över 30(jo man kan bli med barn utan problem även om man är "så" gammal) 
Ser ingen anledning till att skaffa barn mycket tidigt.
Tycker det är en bra ålder nu när man har levt livet, byggt ett eget hus, och jobbat ihopa en buffert för att kunna ge barnet och sig själv ett drägligt liv och framförallt kunna fortsätta leva ett aktivt liv.

Jag har kompisar som håller på med samma extrema hobbys som vi och är över 40 som valt att inte skaffa barn och jag ser inget konstigt i det
De har fullt upp ändå

Lika dant som man inte bör klanka ner på de som inte vill ha barn så bör man ju inte klanka ner på de som har barn.