Varför vill man INTE ha barn?

Och till er som berättar om era liv, det är intressant. Det är ju det jag frågar efter.

Jag har aldrig sagt att ni som inte har barn saknar mening bara att MITT liv fick en djupare mening när jag fick barn.

varför vill man inte ha barn?

jo, för att vi alla är olika. vissa har andra "mål" och intressen i livet och känner ingen lust eller längtan efter barn.
hur svårt kan det vara att förstå igentligen?

Det är fruktansvärt enerverande att hela tiden bli ifrågasatt för att man inte vill ha barn. Ja hoppla, jag är antagligen en onormal kvinna med helt fucked up könshormoner eftersom jag inte känner minsta lilla längtan efter barn. Jag har ingen biologisk klocka. När jag ser en bebis vill jag lägga benen på ryggen, jag har inga som helst instinkter att ta hand om den och jag tycker inte ens den är söt.

Avskyr att höra "du ändrar dig bara du blir äldre". Som barn avskydde jag att ta hand om mina yngre syskon, nu är jag 27 och jag tycker det är jättejobbigt att gå hem till kompisar som har småbarn, allt kretsar kring dem och det finns inte en chans till vuxenumgänge. Jag tror inte jag kommer att ändra mig, sorry.

Att det är en fråga om mognad är bullshit. Jag är garanterat inte mindre mogen än en kvinna som lydigt särade på benen för första bästa man och ploppade fram tre ungar på raken.

Ursäkta den arga tonen men jag är så trött på detta. Hur skulle det se ut om jag spände blicken i folk som skaffat barn och ifrågasatte deras barnalstrande?

Har inte läst alla sidor i tråden, men är det inte så enkelt att vissa helt enkelt inte känner den där barnlängtan som TS gör?

Själv är jag alltid SÅ sugen på chokladglass, mitt liv är inte komplett om jag inte får äta chokladglass minst fem gånger om dagen och jag förstår verkligen inte hur andra människor INTE kan vilja äta chokladglass konstant? Sen jag började göra det har mitt liv blivit fullständigt. Hur kan inte alla vilja äta chokladglass alltid?

Fånigt exempel kanske, men bara för att en viss person känner starkt för något innebär inte det att alla andra gör det också.

(Är själv gravid pga slarv och har aldrig känt den där barnlängtan TS pratar om.)

Jag sade alltid att jag aldrig skulle skaffa barn. Var inte speciellt intresserad av att interagera med bekantas barn när jag träffade dem och såg faktiskt ned på andra som var så fokuserade på sina barn och enbart pratade om dem... Jag ville helt enkelt inte ha barn, det intresserade inte mig. Jag kan inte riktigt förklara varför, det var bara så.

Sedan träffade jag mannen med stort M (för snart två år sedan) och vi bestämde oss för att skaffa barn tillsammans nästan genast. Det var som en övermänsklig kraft som drabbade mig. Jag ville verkligen ha barn! Nu har jag en liten grabb som är min ögonsten. Han är det bästa som har hänt mig och jag ångrar inte för en sekund att jag valde att skaffa barn.

När jag var ung (läs tonåren) så ville jag inte ha barn för att jag såg det som en inskränkning av livet - av allt det där andra spännande man kan göra. Det kändes viktigare med ett bra jobb och att se världen osv. När jag blev lite äldre och folk runt om mig skaffade barn så fick jag lov att reflektera över detta med barn för egen del.Vid den tidpunkten hade jag gjort en hel del "spännande" i livet redan. Just då kändes det som att jag ville avstå barn då jag såg det som oerhört egoistiskt att sätta barn till den här världen. Och att det etiskt riktiga var att välja bort barn. Dessutom hade jag knappt träffat små barn, hade dålig kunskap om dem och var lite rädd för dem faktiskt.
Så träffade jag min man och helt plötsligt kändes det helt rätt med barn. Så sitter jag här med två stycken. Resan har varit fantastisk, kärleken är oändlig och barnen är det mest spännande och intressantaste jag vet. Samtidigt så ser jag fram emot att göra en massa saker såsom att resa m.m. tillsammans med barnen när de blir lite större. Jag skaffade dock barn av egoistiska skäl men hoppas att en kärleksfull uppfostran av dem är något som kan göra dem till kärleksfulla människor och därmed göra världen något bättre.