Varför vill man INTE ha barn?

Jag vill inte ha barn av en enkel anledning: jag ser ingen mening med att göka fram egna barn! Jag skulle bli en skitkass mamma, samt så vill jag inte förändra mitt liv! Jag vill fortfarande kunna vara tillräckligt fri att jag kan göra vad jag vill, NÄR jag vill! Sedan är jag inte den som heller vill dras med en man 24/7 heller!
Sedan har jag inget större intresse av barn och alla mammor i min närhet har tyvärr blivit en sämre vän! Hela deras värld kretsar om just deras barn - visst; man får skryta och prata om sitt barn, men det är förbenat tröttsamt om en diskussion handlar om deras unge 99% av träffen!
Jag har tyvärr många fördomar för mammor, men det är bara för jag mött på en bunt "alla älskar mitt barn"-mammor..

Jag gillar inte barn men kan stå ut med dom, då är det säkrast att jag inte skaffar någon! Och av den anledningen så tänker jag faktiskt genomgå en sterilisering så fort jag blir 25  

Jag vill liksom ägna mitt liv åt mina intressen och faktiskt kunna rädda djur, jag ser inte att skaffa ett barn hjälper mig med några av dessa två! :) Jag kan inte ge ett barn ett bra liv om jag lever efter mina passioner, och utan dom mår jag inte bra.. djur är liksom mitt liv och djuren betyder tillräckligt mkt att jag värdesätter dom tyvärr mer än min familj! :) 

Vårt val att inte skaffa barn beror på en av de orsakerna du uppger ovan. Jag är nämligen en av de som har "ett psykiskt funktionshinder". Jag tycker det är ett fånigt uttryck, men det verkar som att det är där jag hamnar när jag ska syssla med någonting på dagarna. Det innebär mer konkret depression, instabilt stämningsläge (lite i närheten av bipolär kan man säga), ångest, självskadebeteende, stresskänslig, oro blablabla. I nuläget kan jag alltså inte jobba och vet inte hur nästa dag ska se ut (ibland kan det handla om timmar). Av den anledningen tycker jag att det är orimligt att jag skaffar barn - det finns redan för många barn som har föräldrar som inte klarar av att ta hand om dem och som skaffar barn för att det "verkar roligt" och inte inser att det för med sig en del saker som inte är lika roliga. 

Just nu är jag i åldern (32) där många vänner runt omkring mig skaffar barn och det är klart att jag ibland kan känna att jag skulle kanske vilja ha barn, men, sen tänker jag i steg två av vad det betyder vad gäller ansvar, oro (jag har också en ganska extrem separationsångest) och så vidare. Jag har faktiskt fått tips om att det finns de som blivit bättre i sitt mående när de har skaffat barn och tja, det kan ju vara så, men det kan jag ju inte VETA innan och det skulle lika gärna kunna bli ännu värre. Man vill ju inte chansa direkt! Sen är det klart att saker kan inträffa under livets gång och man kan råka ut för saker, depressioner, svåra skador, sjukdomar osv. och då blir ju läget i livet såklart ett helt annat. Men vet man redan från början att förutsättningarna inte är så himla bra, då tycker jag att det är dumt att chansa.

Nu har jag vant mig vid tanken på att inte ha barn, men det har tagit ett tag ska jag säga. Nu vill jag inte ha barn heller, men, som jag skrev, ibland kan jag tänka att det vore roligt och kanske ändras mina förutsättningar i framtiden, det kan man aldrig veta. Jag tycker det är väldigt roligt med barn och jag är väldigt glad över att mina vänner skaffar barn, då får jag ju nämligen min dos ändå. Dessutom är det perfekt eftersom man dels kan skämma bort dem hur mycket man vill, man kan alltid komma på någonting roligt att sticka, virka, skapa eller annat för att någon fyller år eller för att man känner för det (och jag gillar presenter och överraskningar - i påskas introducerade jag påskäggs-letande för min makes brorsbarn). Ytterligare en bra grej är att man kan lämna över barnen till föräldrarna när de har bajsat eller börjar skrika

Vi har dock två katter och det kanske kan ses som någon form av substitut, de är våra små barn.. 

Jag har barn men jag kände aldrig någon längtan efter barn innan jag fick min dotter (oplanerad graviditet)..Om jag inte hade blivit gravid då så är jag inte så säker på att jag hade skaffat barn senare. Nu har jag två barn och älskar dem över allt annat, men det kunde jag ju inte veta innan  Så om man är nöjd med sin tillvaro och inte känner någon "djuprotad längtan" så förstår jag att man inte skaffar barn, alla passar inte som föräldrar helt enkelt.

Jag tycker väl den här frågan skulle kunna bytas ut till "varför vill man INTE ha en partner?". Det är precis samma dilemma, folk som blir galna och tror att man är deprimerad, som ska hjälpa en att hitta den rätta. Fattar inte folk som tycker synd om andra och ska försöka rätta till deras liv, kanske är det för att de ska må bättre själva? Känna att deras liv har lite mer värde om det är något alla andra eftersträvar? Lite ot kanske men lite samma ändå.

För att man inte känner den emotionella längtan många gör, för att man inte vill ta hand om, ha fullständigt ansvar för och full makt över andra människor, för att man vill ha den frihet som barnfrihet ger.

Och så vidare.

Nu har jag barn, men jag kan tänka mig att ju äldre man blir och om man då inte skaffat barn, så blir man också bekväm. Man har mer pengar att röra sig med och man behöver inte tänka på någon annan och ta ansvar.

 

Ok det har vart intressant att läsa om er som inte väljer att skaffa barn. Jag delar inte er syn på livet och det måste jag inte heller men jag respekterar det. Jag tycker det är intressant och jag ställde den frågan i ett öppet forum. Vem som helst är fri att svara. Varför blir vissa av er provocerade av att frågan ställs? Jag har aldrig yttrat att ni skulle vara sämre för det. Men många har taggarna utåt.

Jag ser helt enkelt inte vad barn skulle kunna tillföra mitt liv.

Alla aspekter kring att vara förälder är i mina ögon negativa.

Däremot så kommer jag helt enkelt få ändra mig om sambon vill att vi skaffar barn...   

Det förvånar mig betydligt mer att folk faktiskt väljer att skaffa barn, när det rationella vore att sträva efter att göra sitt liv så enkelt och bekvämt som möjligt 

Ribo.. Nyfiken fråga, är du man eller kvinna?