Var på rul igår och fick ett tungt besked

Nu är första jobbveckan avklarad. Är helt slut och suttit en stund nu och jobbat också. Man kommer ju som lkite efter på tre veckor. Sen så har förskolebacillerna självklart slagit till.

På tisdag ska jag på efterkontroll, har för mig att hon ska att jag skulle få obduktionssvar då också. Men jag är inte säker, är hyffsat yr i huvudet just nu.  

Jag hoppas du får svaren redan på tisdag minneli, ska tänka på er då (fast jag gör min första kontroll inför försök då också så jag får väl tänka på det med). Jag önskar dig en mindre yr nästa vecka. Om jag minns rätt var tredje veckan den när jag verkligen kände mig på plats igen och inte som att jag snurrade som en ensam sattellit därinne på jobbet...

kantarellkisse: Vi bor i Finland. Här är barnens urnelund en liten gräsplätt med en hörna med minnesgrejer och minnesplattor. Så lillan fick en minnesplatta med en vacker text. Man skulle nog ha fått begrava osv men då måste man ordna allt själv. Jag kände bara just då att jag absolut inte har någon extra energi för att börja ordna allt. Och det blev fint så här också. Jag borde nog någon dag fara dit och ta några bilder.

Jag tänker på dig och mimmeli inför svaren. Kram! 

Det är precis som våra askgravlundar (fast barn och vuxna är blandade) - man har en gemensam plats där det sitter namskyltar, ibland med lite mer text. Jag tyckte den tanken var oerhört fin och hade som sagt valt det... sedan var just denna askgravlund inte så rofylld för mig så jag bytte. Men formen tycker jag fortfarande om och det viktigaste för mig var ändå att få en plats, att han räknades och att jag kunde gå dit och vara nära ibland. En helt egen grav kan ju också bli ett dåligt samvete, att jag vet att hans ljus inte lyser och att blommorna kanske inte mår bra. Nu har jag varit där mycket men graven finns ju där om 10 år också... Fast jag tror jag kommer beställa att kyrkogården tar hand om den löpande skötseln från och med nästa år, och jag tar bara hand om att plantera och gå dit och pyssla när jag känner för det. Och kan ändå veta att blommorna får vatten och gräset blir klippt...

Hoppas det går bra för dig också på tisdag!

Hur gick det idag kantarellkisse?

Jag har precis kommit hem. Det gick bra. Obduktionen visade att det inte var kromosonfel, utan det var helt enkelt så att det inte fanns några njurar.

Sen så såg hon att jag hade ägglossning, så tydligen har kroppen kommit igång igen!     

Av allt att döma gick det bra... Vi trasslade till det, tiden blev knapp av att kollektivtrafiken stod still så jag blev 10 min sen trots taxi och språngmarsch upp för trappan. Detta är min privata gyn så han har jag inte pratat med sedan vecka 12. Någonstans hade inte min bokning gått fram med att jag fått sent missfall och han trodde jag tänkte försöka för syskon redan :-0 Fast han såg så uppriktigt ledsen ut både över att ha trampat i klaveret och för att det gick så illa när jag äntligen lyckades (han har träffat mig sedan 2006 för fertilitetsbehandlingar) att det gick förvånandsvärt smärtfritt förbi för mig att han klantade sig...

Men så fattade han inte hela instruktionen - att jag behövde både sätta kateterprov och mäta slemhinnan. Så i bråttomlandet blev det kateter först och då går det inte att mäta sedan för att katetern stört slemhinnan... Men katetern fungerade och äggblåsan var på gång men inte nära ägglossning än och slemhinnan såg visuellt ut att vara påväg. Eftersom det inte var så nära ägglossning måste vi ändå kontrollera på torsdag igen så det gjorde itne så mycket att det blev fel nu. Som jag räknar på det borde det bli ägglossning söndag eller måndag och insättning onsdag eller torsdag.

Bra att det gick bra idag, och skönt att kroppen är på gång. Hur känns det att det inte berodde på kromosomfel? Oroligt eller lättat?

Jag blev lättad över att det inte var kromosomfel. Egentligen har jag ingen koll på sånt där men på något sätt kändes det bra att det "bara" var att njurarna fattades... att det inte var supermkt fel liksom.

Men vad skönt att ni får åka dit redan imorgon då! =) 

Hej! Undrar om jag får hänga med er?

Jag och min  man bestämde oss för att avbryta graviditeten då jag i vecka 11 fick ett oroväckande Ul läkaren såg inga normala armar och ben på vår bebis, vi fick nytt Ul en och en halv vecka senare hos en överläkare och hon såg inte heller normala armar och ben, tror vi bröt ihop båda två vi hade försökt bli gravida i 8 månader och i juni fick vi äntligen vårt pluss, efter första Ul så levde vi på de sista orden hon sa : den kan ju ligga ihoprullad i foster ställning så det finns en chans att allt är ok..... men det var det inte!!

Veckan efter fick vi  en tid på varbergs sjukhus med två överläkare för en "second opinion" och den andre läkaren var ännu mer pessimistisk och sa att armar och ben bara var hälften så långa som de skulle vara och att bröstet såg litet ut och att de inte kunde se händer och fötter på samtliga ben och armar. han sa att risken för missfall var stor och att han inte trodde barnet skulle klara graviditeten eller förlossning.

Jag bara grät vi som längtat så och varit så glada!! vi bestämde oss att avbryta graviditeten så fort som möjligt det innebar veckan efter då var vi i v 15 , på måndagen fick jag tabletten och i onsdags åkte vi till sjukhuset, det tog 5 timmar sen var det klart.

Vi fick se vår vackra ängel en perfekt liten varelse som hade både över armar och underarmar och händer men dom såg brutena ut dom växte uppåt mot ansiktet...... lårben och smalben fanns också med små perfekta fötter på men benen låg i kors typ skräddare fast med insidan på foten mot skinkan och benen gick knappt att röra dom var felställda. Men det verkar ändå inte varit så allvarligt som läkaren trodde.... nu väntar vi på svar från röntgen och obduktion läkaren trodde 3 veckor. Hoppas få veta snart vad som hänt och om det var en flicka eller pojke, det gick inte att se så tidigt! 

Jag har varit sjukskriven i en vecka nu vi avbröt det i onsdags och jag var hemma sen måndagen och nu vet jag inte hur jag ska göra i veckan är ledig i morgon men ska sen jobba om jag inte ringer och får läkarintyg. delade känslor då det är skönt att komma igång igen i vardagen vi har två barn sen innan och dom går i skolan så det rullar på, men ibland tvekar jag kommer jag att orka? Min man jobbar borta i veckorna och bara det att han inte är hemma är jobbigt allt har varit lättare när han varit hemma någon man komma gråtandes till!!  Ingen på mitt jobb vet om att jag var gravid (bara närmsta chefen) inte heller många av våra vännereller släktingar då jag inte ville säga något innan vi visste att allt var bra. Hur kommer man vidare? Jag känner mej starkare i kroppen dagarna efter var jag svag orkade inget bara sov! Har mer ork så fysiskt sätt är det nog ok men undrar om jag kan hålla en glad min på jobbet? Usch det var inte såhär det skulle gå..........

Miss Idan,

för mig har det här forumet varit till stor tröst och hjälp. Hoppas du kan känna samma sak! Självklart hör du hit. Vi har alla fått vara med om samma fruktansvärda händelse att behöva avbryta vår graviditet och behöva föda fram våra efterlängtade små bebisar. det var en helt overklig känsla för mig att titta och hålla i min lilla son. Ett otäckt hjärnbråck och andra fel på hjärnan som inte syntes utanpå, men med sin lilla mössa över bråcket var han så perfekt och fin. En helt felfri bebis. Känslan var "varför avbröt vi?", men samtidigt visste jag ju att det var det enda rätta det vi hade gjort. En jobbig kollision det där med vad känslan och själen vill jämfört med vad förnuftet säger... Jag vet inte om min själ och mitt förnuft någonsin kommer att bli överens om detta och jag vet inte om jag vill det heller..?!

Förstår att du tycker det är jobbigt med din man som jobbar borta i veckorna. Min Johan var borta en dag  veckan efter jag fött (han kom hem sent på kvällen) och det var en hemsk dag och kväll. Jag saknade honom så ofantligt mycket och hade behövt honom hos mig. Du får gärna skriva till mig om du vill.

stora kramar

Jag håller med dej det är en konstig kollisoin mellan hjärtat och förnuftet..... man vet ju, men tänk om???

det var konstigt att gå till jobbet idag jag kom i byxorna och kunde knäppa och få upp gylfen helt, har jag inte kunnat på länge, behövde inte gå och dölja magen för den finns ju inte längre... 
Det har varit både svårt och lätt man blir ju ständigt påmind om bebis och det gör ont men man får lära sej att leva med det!!    Hur längesedan förlorade ni er son?

Kram
               

Hej!!

Idag var jag äntligen på sjukhuset och svaren!!!

Det visade sej att vår lilla ängel hade ett mycket stort diafragmabråck och att ena lungan var helt outvecklad och skulle så förbli pga alla organ som växte i bröstkorgen istället för i buken!

Händerna var ju också missbildade växte uppåt på handlederna, något konstigt med benen var det oxå dom var felställda.

och som pricken över i et så saknades även anus.....

Så just nu är jag glad att vi abröt graviditeten för allt detta och alla dessa operationer som hade behövts och all smärta som det skulle orsakat ska ingen behöva genomlida om man kan förhindra det!!

Tyvärr hade dom missat att ta reda på könet som jag så gärna ville veta! Men eftersom alla dessa missbildningar (ej händerna) är mycket vanligare hos pojkar än flickor så tror vi att det var en pojke och mannnen har sagt det sen första dagen.                

är så ledsen för allt men att det är slumpen och inget fel eller ärftligt känns bra!!