Var på rul igår och fick ett tungt besked

Grattis till er lilla ängla dotter.  Beklagar med djupet av mitt hjärta att hon inte fick stanna hos er..
Vet hur smärtsamt det är.. Stor kram till er

Nu har vi också gjort vår abort. I fredags las jag in på sjukhuset och först kl 1 natten mot söndag kom vår stora lille son ut. 27 cm och drygt 500 gram. Ganska stor för att bara vara 21 veckor tror jag. Hursomhelst så var förlossningen det vidrigaste jag varit med om. Antar att det blir annorlunda om man vet med sig att man kommer föda ett levande barn, men som det var nu var det en enda stor plåga. Personalen på förlossningen har jag bara gott att säga om. Allt från undersköterskor till barnmorskor och läkare. Vilka fantastiska människor!! Tiden sen i fredags har varit fruktansvärd. Känslorna ligger utanpå kroppen och det känns som att det enda jag gör är att gråta. VI fick se honom i lördags fm. De hade gjort honom jättefin och hade honom i en gullig Muminfilt som jag köpt ett par dagar före. För att täcka den otäcka missbildningen uppe på huvudet hade de gjort en liten gullig mössa av en kompress. De hade även gjort små fot och handavtryck med bläck och tagit kort och gjort ett fint litet minialbum. För mig var han fantastiskt söt. Har förut knappt tyckt att nyfödda bebisar är söta, men helt plötsligt tycker jag att en liten bebis som är född i v.21 är kanske det sötaste jag sett. Allt var så perfekt förutom bråcket i huvudet. Fingrar, läppar, öron, naglar, fötter, tår osv. En stor stor sorg som det kommer ta tid att bearbeta. Idag var jag inne på sjukhuset igen för att ta farväl på riktigt. Satt med honom i säkert 1h och grät och grät och grät. Sen åkte jag förbi den minneslund vi har tänkt att lägga honom i och så grät jag en skvätt till. Nu är det läggdags. Längtar efter att lägga mig bredvid min sambo o kanske gråta lite till... Men det här kommer vi klara! Det vet jag! Imorgon ska jag tom gå till jobbet. Kan vara skönt att få nåt annat att tänka på!

Grattis till dottern, minneli!

Känner med dig och det smärtar mig så varje gång någon behöver gå igenom samma sak som vi.

Emsen: Hemskt att du också har behövt gå igenom samma sak men grattis till din änglason. Kan inte säga annat än att jag förstår din smärta. Man vill helst bara ligga i sängen och grina. Det var förra måndagen som Ayla kom och då hade jag redan hunnit bearbeta och sörja i en vecka eftersom jag fick vänta så länge, så nu efteråt har det faktiskt varit enklare på ett sätt när man fått förlossningen gjord. Nu kan man börja se framåt igen och sörja något som faktiskt har hänt, inte något som ska hända.

Vi ska få ett meddelande om när Ayla finns i minneslunden vid den kyrka vi tillhör, har haft två-tre bra dagar men jag misstänker att det kommer bli riktigt jobbigt att åka dit första gången. Det blir som så verkligt... att åka till kyrkogården till sitt eget barn var väl inget man hade i planerna direkt.

Men jag mår mycket bättre och det lutar åt att jag börjar jobba igen på måndag. Inte 100%, utan 75%... var ju tänkt att jag skulle jobba 100% nu för att höja föräldrapenningen, men nu är det ju ingen mening. Riktig jobbigt med allt man gjort som det inte är någon mening med. Tror iaf jag lyckats stoppa undan alla gravidkläder. Hann dessutom köpa två bodysar och ett par byxor som jag lagt undan. Min bästa kompis ska få barn snart så det känns också snopet, hade varit så himla mysigt att vara mammalediga tillsammans. Igår var jag in på stan en snabbis och träffade två kompisar som inte hunnit fått reda på att jag var gravid, var riktigt skönt att träffa någon som inte tyckte synd om en om ni förstår vad jag menar? Kan tycka att det är lite jobbigt och det är det som kommer bli jobbigast med att börja jobba igen, alla tyckasyndomblickar. Förra veckan kom det blomsterbud från kompisar, chefen och kollegor.

Nu väntar jag bara på att jag ska sluta blöda! För att gå vidare och se framåt så har vi bokat en resa i början av oktober. En all inclusive med vår dotter till Turkiet.         

Fick en bok av min kurator som handlade om att förlora ett barn, läste ut den igår. Det var verkliga historier från familjer häromkring som berättade.

Mitt i allt har jag även fått reda på att min sambo egentligen skulle haft en morbror, men som dog vid förlossningen eftersom navelsträngen vad för kort och låg runt halsen. Allt det här hemska är nog så mycket vanligare än vad man tror, det är bara något man oftast inte pratar om.    
   

Det här blev långt... men nu har jag fått skriva av mig lite! 

Förresten, hur lång tid brukar det ta innan man får svar på obduktionen? Är det när man går på efterkontroll?

Vid gjorde aldrig någon obduktion på H eftersom felet var rätt uppenbart. Men svar på kromosomtesterna från moderkakan fick vi efter en månad - på återbesöket!

Tror inte att det var något att än att det inte fanns några njurar. Läkaren i Trondheim var 99% säker på det, men det skulle ju ändå vara intressant att höra, känns ju säkrare om det "bara" var det iaf. Men då kanske jag får höra det jag förhoppningsvis vill höra på återbesöket då!

Hur länge blödde ni? Nu har det gått en vecka, tror det ska sluta hela tiden, men icke.

Jobbet ringde också, en jobbarkompis tyckte inte att jag skulle komma tillbaka på måndag utan vila en vecka till eftersom det var jättehögt tempo nu med många lyft. Massa inskolningar på en småbarnsavdelning. Är ju bra att man har kollegor som tänker på en, lätt att glömma bort vad kroppen har gått igenom. Min kurator ringde iaf mig idag och hon skulle prata med en läkare om en veckas sjukskrivning till.. så jag får se hur det blir.