Var på rul igår och fick ett tungt besked

Jag känner igen den känslan... både dagen innan, den enda natt jag behövde vänta, under tiden och ännu mer efteråt. Jag? Är det jag, som är så stoisk, som ylar så? Är det mig själv jag talar om? Är det jag som går här och är en grav (från dagen innan)?

Det tar tid att "integrera" det här i livet, först var det som om det blev hela livet, sedan var det som att jag hade två berättelser om mitt liv, två olika historier. Det har gått drygt 4 månader nu och tillfällena när det känns som att jag pratar om någon annan har blivit färre. För det mesta är det en del av livet, och ingår i samma berättelse. Ibland känns det återigen främmande och som att det inte är jag som sörjer någon som inte fick bli färdig.

Jag tror att de har bättre utrustning där, den fick jag ju aldrig pröva men jag kan lugnt säga att bara morfininjektioner och lugnande inte var någon större hit... på förlossningen har de både EDA och lustgas även för oss och det kan vara lugnande att veta att det i alla fall finns att få. Och just att de tar emot alla som föds döda gör att de har bättre erfarenhet av att möta föräldrar som ni.

Barnmorskan sa att jag först skulle få tabletter mot smärtan, att det fanns lustgas och slutligen morfinsprutor. Hon nämnde inga andra smärtlindringar. Fungerade inte morfinsprutorna bra?

Det fungerar säkert olika för olika personer.... För mig gav de mig helt enkelt alvedon och någonting mer receptfritt och sedan petidinsprutor (dvs morfin som man tar i musklerna) och det fungerade väl inte alls skulle jag säga, fast jag vet ju inte hur det varit utan. Jag har fått morfin i porten när jag gjort äggplock och det har jag älskat (japp, jag inser att jag absolut aldrig får pröva droger för det hade varit mitt förstahandsval vilken dag som helst) men det var absolut inte så. Det som hjälpte allra mest var stesolid, vilket får mig att tänka att det var att jag spände mig som gjorde att det var så förfärligt smärtsamt, men jag var ju så upprörd att jag inte alls kunde styra det. Stesolid är alltså ångestdämpande/lugnande...

Veckan innan fick en bekant missfall och beskrev lustgasen som det absolut mest verksamma, så jag tror det faktum att jag inte hade lustgas gjorde att det blev väldigt jobbigt.

Det jag förstod efteråt var att det var öppningsvärkarna som gjorde så jätteont, barnmorskan sa att den fasen var likadan oavsett om man skulle krysta ut en väldigt liten eller en fullgången. Hela processen tog 17 timmar men jag hade bara jätteont under 2 timmar. Därefter sov jag till och från i 8 timmar innan han kom. Och när han kom gjorde det inte alls ont.

Åh :( jag är så ledsen för eran skull!! Alla tankar är med er!

Usch, jag tänker på er och hoppas verkligen att det går så bra det kan på måndag. 

Jag ser att du har skrivit att ni ska få göra fotavtryck och vill bara tipsa om något fantastiskt fint, nämligen avgjutningar i 3D. Det går att köpa i många barnaffärer och är lätt att göra. Då kan ni även få en fin avgjutning av lilla handen.

Så har ni eller någon ni känner möjlighet att ta er till en barnaffär imorgon så gör det. Jag skickar en länk så att du ser vad jag menar, http://www.barnparadiset.se/product.php?id_product=960

Om ni köper ett sånt set så tänk bara på att "tilta" formen lite när ni hällt i hälften av gipset så att det verkligen fyller ut.

Skickar styrkekramar till er! 

Jag hoppas hoppas hoppas verkligen inte att öppningsvärkarna är lika som att föda ett fullstort barn när man är fullgången. Det gjorde ju otroligt ont. Så nu låtsas jag att din barnmorska sa fel... usch....

Fördelen är ju gentemot en vanlig förlossning (som jag aldrig upplevt) att man kan få både lugnande och tja... morfinet då... och jag vet åtminstone en som fått EDA under förlossningen. langtantillbarn.blogspot.com/
Författaren finns på FL och om du läser i maj-arkivet så finns hennes berättelse om själva avbrytandet och så där.

Jag har som sagt inget att jämföra med, men ont gjorde det. Och överlevde gjorde jag. Men var snabb med att tala om att det gör ordentligt ont för det var en sån sak jag missade några timmar in, och försökte stå ut. Och det är vad jag tror straffade sig mest - att jag inte fick första morfinet tillräckligt tidigt.

Det är en god idé som kan prövas men samtidigt vet jag att en annan mamma skrev någon gång tidigare om att de här små kan vara svåra att få till det med eftersom deras fötter är så mjuka fortfarande...

Har läst hennes blogg nu. Hoppas ändå att det inte gör så ont som när jag födde dottern för då fick jag ju panik över hur ont det gjorde. Men ja, det måste ju göras på måndag tyvärr..hursomhelst...

Mja... man slipper i alla fall utdrivningsskedet. Som sagt, jag hade många timmar från att det gjorde sådär skitont till han kom - och då kändes det ingenting. Han gled bara ut utan några som helst problem

Stackars barn, hoppas inte barnet känner något när de dödar det.